Motioner i Andra Kammaren, N:o 172

Motion 1891:172 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

1

N:o 172.

Af herr S. J. Boethius: om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om revision af riksakten.

Med anledning af Kongl. Maj:ts till innevarande års Riksdag öfverlemnade
nådiga proposition om ändring af § 5 riksakten anser jag mig
böra göra följande framställning.

Då den nuvarande unionen mellan Sverige och Norge 1814 och
1815 upprättades, blef det öfverenskommet, att den yttre politikens ledning
skulle tillhöra Sverige, hvaremot Norge, af fruktan för en äfventyrlig
svensk krigspolitik, förbehöll sig, att dess krigsstyrka endast
med vissa inskränkningar skulle få användas i de krig, som möjligen
kunde uppstå genom det sätt, hvarpå den yttre politiken af Sverige
sköttes. Dessa inskränkningar stadgades i norska grundlagens § 25
och bestodo hufvudsakligen dels deri, att Norges trupper och skärgårdsflotta
icke skulle, utan Stortingets samtycke, få användas till anfallskrig,
dels deri, att landtvärnet och öfriga norska trupper, som icke
kunde räknas till linietrupper, aldrig, således ej ens med stortingets
samtycke, skulle få nyttjas utom Norges gränser.

Det samband, hvari frågan om de diplomatiska ärendenas skötsel
och frågan om vidden af Norges skyldighet att lemna bidrag till de
båda rikenas gemensamma försvar sålunda vid unionens afslutande stäldes
med hvarandra, berodde naturligtvis på det inre samband, som eger
rum mellan å ena sidan rätten att inverka på den yttre politikens ledning
och å andra sidan skyldigheten att bära den risk, som denna rätts
utöfning kan medföra. Ingen har mera klart och bestämdt framhållit
detta samband, än den norske stat srättsläraren Aschelioug, då han un Bih.

till Riksd. Prat. 1891. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 32 Haft. (N:o 172). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

der norska stortingets öfverläggningar om förslaget till ny riksakt 1871
bland annat yttrade: '' »Disse Ting staa i en naturlig Förbindelse. Thi
til enhver Het svarer der altid en Pligt, och vil Norge have en ved
Rigsakt-Bestemmelse hjemlet Andel i Styrelsen af de diplomatiske Anliggendor,
saa svarer der til denne Rettighed en Förpligtelse, en bestemt
og i Unions-Akten anordnet Förpligtelse, til åt yde sit Bidrag til åt
opretholde den Politik, som man i det faslies Statsraad har vedtaget.
Og denne indre Förbindelse mellem disse 2 Ting er saa stork, åt jeg
holder mig overbevist om åt, saalenge vi ikke vil paatage os nogen
Förpligtelse med Hensyn til Forsvarsvmsenet, saa faar vi heller ikke
legal Hjemmel til åt deltage i Styrelsen af diplomatiske Anliggender.»

Sambandet emellan dessa båda frågor — frågan om Norges rätt
att inverka på ledningen af de förenade rikenas yttre politik och frågan
om dess skyldighet att deltaga i de förenade rikenas gemensamma
försvar — har ock intill de senaste åren i hufvudsak blifvit upprätthållet.
Då Konung Carl Johan genom ett i ministeriel konselj fattadt
beslut 1835 medgaf norske, statsministern i Stockholm rätt till säte i
don ministeriella konseljen (hvilken, såsom bekant, förut utgjordes endast
af två svenske embetsmän, utrikes statsministern och hofkanslern),
stäldes visserligen icke detta medgifvande i sammanhang med någon
ändring i bestämmelserna om Norges deltagande i det gemensamma försvaret.
Men då norska stortinget i en ett par år derefter, 1837, afbiten
adress, ansåg sig böra fästa Konungens uppmärksamhet på några
omständigheter, i hvilka föreningen vore ordnad på ett sätt, som icke
öfverensstämde med den jemlikhet i rättigheter, som enligt Stortingets
åsigt utgjorde unionens hufvudgrund, och dervid särskild! framhöll
Norges brist på konstitutionella garantier i afseende på behandlingen af
diplomatiska angelägenheter, så besvarades denna framställning med
den åtgärden, att Konungen 1839 tillsatte en komité, bestående af medlemmar
från begge rikena, för att afgifva betänkande ej blott öfver de
i ^ Stortingets adress vidrörda frågor, utan ock angående det förhållande,
i hvithet hvartdera riket borde bidraga till gemensamma utgifter
och till det gemensamma försvaret.

Denna komité, hvars uppdrag 1843 utvidgades till revision af riksakten
i dess helhet, framlade 1844 ett förslag till ny föreningsakt,
bygd! på, bland annat, grundsatsen om »hvartdera rikets rättighet till
lika deltagande i gemensamma angelägenheter, till lika kontroll öfver
och ansvarsfordran för deras ombesörjande, samt hvartdera rikets skyldighet
att, i förhållande till sin förmåga, lika med det andra riket
bära de af gemensamma angelägenheter och gemensamma förhållanden

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

härrörande bördor, bland hvilka försvarsväsendets intoge det vigtigaste
rummet.» Komiténs förslag till ny riksakt förordades delvis af norska
regeringen, men synes inom det svenska statsrådet ej hafva vunnit
några egentliga sympatier, och blef icke föremål för någon framställning
till de förende rikenas representationer. _

Under de närmast följande decennierna hänvisade emellertid, föi
att nyttja 1869 års konstitutionsutskotts ord, nästan hvarje förhandling
af större vigt mellan de båda folkens regeringar och representationer
till nödvändigheten af en omfattande revision af de stadganden, som
bestämma föreningsvilkoren, och svenska Riksdagen fann sig, som bekant,
föranlåten att 1860 ingå till Kongl. Maj:t med anhållan om åtgärder
för en revision af riksakten, dervid framhållande unions-konungens
dispositionsrätt öfver armén och flottan samt försvarsväsendets
skyndsamma ordnande efter gemensam plan bland de ämnen, som bolde
blifva revisionens hufvudsakliga föremål. Med anledning häraf hemstälde
svenske justitiestatsministern, friherre Louis de Geer, hos Kongl.
Maj:t, att en ny unionskomité måtte nedsättas för att bland annat taga
i öfvervägande frågorna om sättet för diplomatiska ärendens behandling
och om befordrandet af gemensamt försvar. Som ställningen i
Norge vid denna tid ej befans gynsam för ett revisions-arbete, ansågs
emellertid frågan derom tills vidare höra hvila; men den upptogs åter
1865, då norska regeringen förklarade sig icke vilja afstyrka den il rågasatta
revisionens företagande, så vida man inskränkte sig till att som
dess mål sätta afhjelpandet af de enskilda brister, ofullständigheter och
tvetydigheter, hvaraf unionsbestämmelserna måste erkännas lida, framhållande
nämnda regering bland ämnen, som enligt dess uppfattning
borde blifva hufvudföremål för den blifvande komiténs granskning: bestämmelserna
om Konungens rätt att rada öfver krigsmagten, behandlingen
af de diplomatiska ärendena, det sammansatta statsrådet och

riksaktens förhållande till norska grundlagen.

Den 6 februari 1865 tillsattes nu den andra umons-komiten,
bland hvars svenske medlemmar voro herrar grefve Gustaf Lagerbjelke,
friherre Gillis Bildt och Karl Johan Berg. I motiveringen till sitt förslag,
som afgafs den 29 augusti 1867, framhöll den, att frågorna om
det sammansatta statsrådets organisation och verkningskrets, om behandlingen
af de diplomatiska ärendena och Konungens rätt att råda
öfver krigsmagten »stå i oupplöslig inre förbindelse», och i öfverensstämmelse
härmed var ock förslaget affattadt. Detta förslag blef, som
bekant, förkastadt af Norska storthinget 1871, och sedan dess har
revisionsfrågan hvilat.

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

J. fallet liar man följt eller sökt följa den väg, som betecknas af
eftergifter för Norges yrkanden på ändring i unionsbestämmelserna
utan motsvarande medgifvanden till unionens stärkande, och särskildt
sökt- upplösa den förbindelse mellan frågorna om formen för de diplomatiska
ärendenas behandling och om Konungens rätt att råda öfver
krigsmagten, som den sista unionskomitén betecknade såsom »oupplöslig».

Sedan år 1885 Sverige, i följd af statsminister-embetets inrättande
1876, ändrat sin regeringsforms bestämmelser om den ministeriella
konseljens sammansättning så, att äfven Svenske statsministern der
skulle hafva plats — likasom Norske statsministern der hade säte sedan
ar 1835 väcktes förslag, att Norges inflytande på de diplomatiska
ärendenas behandling skulle lagstadgas och ökas, utan att i sammanhang
dermed någon ändring skulle göras i bestämmelserna om vidden
af Norges skyldighet att deltaga i det gemensamma försvaret. Tvenne
olika förslag till ändrad lydelse af Riksaktens § 5 framstäldes i detta
syfte, det ena äf Svenska statsrådet, det andra af Norska renerinnen.
De lydde som följer:

Svenska statsrådets förslag 1886:

»Så väl den norske statsminister
som de tvenne norska statsråd,
indika åtfölja Konungen, skola hafva
säte och öfverläggningsstämma i
det svenska statsrådet, enär ämnen
der lörehafvas, hvilka angå begge
rikena. I dylika mål skall den i
Norge varande regeringens betänkande
inhemtas, så vida de ej fordra
ett sa hastigt afgörande, att tiden
sådant icke medgifver.

Då inför Konungen i det norska
statsrådet, enär och ehvar det är
samladt, ämnen förehafvas, som angå
bada rikena, skola t-renne ledamöter
af det svenska statsrådet der äfven
hafva säte och stämma.

Ministeriella (diplomatiska) ärenden
samt frågor om tillsättande af
sändebud hos främmande munter

Norska regeringens förslag 1886:

»Såväl den norske statsminister
som de tvenne norska statsråd,
hvilka åtfölja Konungen, skola hafva
säte och öfverläggningsstämma i
det svenska statsrådet, enär ämnen
der förehafvas, hvilka angå begge
rikena. I dylika mål skall den i
Norge varande regeringens betänkande
inhemtas, så vida de ej fordra
ett så hastigt afgörande, aitt tiden
sådant icke medgifver.

Då inför Konungen i det norska
statsrådet, enär och ehvar det är
samladt, ämnen förehafvas, som angå
båda rikena, skola t-renne ledamöter
af det svenska statsrådet der äfven
hafva säte och stämma.

Diplomatiska (ministeriella) ärenden
föredragas inför Konungen af
ministern för utrikes ärendena. När

/

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172. 5

och tjensteman vid beskickningarne
föredragas inför Konungen af ministern
för utrikes ärendena eller
den hans ställe företräder. Vid
föredragningen skola jemväl två
andra ledamöter af svenska statsrådet
vara tillstädes. Af det norska
statsrådet skola närvara, om föredragningen
sker i Norge, tre af
Konungen tillkallade ledamöter, och,
om den eger rum i Sverige, den
statsrådsafdelning, som enligt första
mom. af denna § åtföljer Konungen.
Samtlige närvarande statsrådsledamöter
skola till protokollet yttra
sina meningar under den ansvarighet,
hvart rikes grundlag bestämmer,
och fatte Konungen i deras
närvaro besluten. Alla meddelanden
i ministeriella ärenden till främmande
magt eller till Konungens
sändebud i utlandet skola, utan afseende
på ärendets beskaffenhet,
ske genom ministern för utrikes
ärendena.

Svenska Riksdagens konstitutionsutskott
samt en af hvarje
norskt Storthing vid början af dess
förhandlingar utvald komité af högst
20 ledamöter ege att, hvar för sig,
äska de öfver ministeriella ärenden
förda protokoll, dock endast i det
som rörer allmänt kända och af
utskottet eller komitén uppgifna
händelser; och skall protokollet eller
afskrift deraf till utskottet eller
komitén utlemnas på Konungens
befallning, meddelad i den ordning,
som ofvan föreskrifves i fråga om
beslut i ministeriella ärenden. Ej

ärendena angå Norges och Sveriges
gemensamma förhållanden till främmande
magtfsr eller förhållanden,
som omedelbart endast angå det
ena riket, men medelbart hafva intresse
för det andra, eller tillsättande
af sändebud eller tjensteman
vid beskickningarne, skola treledamöter
af det norska och tre ledamöter
af det svenska statsrådet vara
tillstädes i öfverensstämmelse med
hvad hvartdera rikets grundlag derom
föreskrifver.

Samtlige närvarande statsrådsledamöter
skola till protokollet yttra
sina meningar under den ansvarighet,
hvartdera rikets grundlag bestämmer,
och fatte Konungen i deras
närvaro sitt beslut.

Alla meddelanden i diplomatiska
(ministeriella) ärenden till
främmande magt eller till Konungens
sändebud i utlandet skola ske
genom ministern för utrikes ärendena.

En af Norges Storthing vid
början af dess förhandlingar utvald
komité af högst 20 ledamöter samt
svenska Riksdagens konstitutionsutskott
ege att, hvar för sig, äska
afskrift^- eller utdrag af de hos
Konungen vid diplomatiska (ministeriella)
ärendens behandling förda
protokoll, dock endast i det som
rörer allmänt kända och af komitén
eller utskottet särskildt uppgifna
händelser, och skola protokollen
eller afskrifter deraf utlemnas till
komitén eller konstitutionsutskottet
på Konungens befallning, meddelad
i den ordning, som ofvan

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

föreskrifves i fråga om beslut i
diplomatiska (ministeriélla) ärenden.
Hvarken det utlemnade protokollet
eller något af dess innehåll må
offentliggöras med mindre komitén
(utskottet) vid protokollets granskning
finner, att det kan vara anledning
att vidtaga sådan åtgärd,
som omförmäles i norska grundlagens
§ 30 eller i svenska regeringsformens
§ 106 eller 107. I
annat fall eller i annan ordning än
nu är sagdt, eger Storthinget eller
Riksdagen icke rätt att få del af
protokoll eller handlingar angående
diplomatiska (ministeriella) ärenden.
»

Om dessa båda förslags förhållande till hvarandra yttrade svenska
statsrådet inför Hans Maj:t Konungen den 30 mars 1886:

»De begge förslagen skilja sig från hvarandra hufvudsakligen i tre
punkter. . Under det att det svenska förslaget låter alla ministeriella
ärenden inför Konungen föredragas i närvaro af lika många ledamöter
från hvartdera rikets statsråd, afser det norska förslaget att till en sålunda
sammansatt konselj förlägga endast de ministeriella ärenden, som
angå begge rikena, eller som omedelbart angå endast det ena riket,
men medelbart hafva intresse äfven för det andra, hvaremot sådana
ärenden, som kunde tänkas uteslutande röra det ena riket, skulle af
ministern för utrikes ärendena föredragas i närvaro af statsrådsledamöter
endast från detta rike. Det svenska förslaget söker bereda utväg
för Konungen att låta ministeriella ärenden sig föredragas i Sverige,
äfven om någon af de tre norska statsrådsledamöter, som enligt Norges
grundlag åtfölja Konungen, vore af förfall hindrad att komma tillstädes,
medan åter _ det norska förslaget, utan att taga hänsyn till ett dylikt
fall, ovilkorligen fordrar, att tre norska statsrådsledamöter alltid skola
vara vid föredragningen närvarande. — I det svenska förslaget angifves
uttryckligen, att ministern för utrikes ärendena, eller den hans
ställe företräder, skall vara ledamot af det svenska statsrådet. Det
norska förslaget lemnar frågan om utrikesministerns nationalitet oafgjord;
han kunde, utan att riksaktens ifrågavarande § ändrades, lika
val vara ledamot af det norska statsrådet som af det svenska.

må utlemnadt protokoll eller något
af dess innehåll offentliggöras, der
ej sådan åtgärd påkaflas af bestämmelserna
i Regeringsformens 106
eller 107 § eller i norska grundlagens
30 §. I annat fall eller i
annan ordning än nu är sagdt, må
Riksdagen eller Storthinget icke
kunna fordra utlemnande af protokoll
eller handlingar i ministeriella
ärenden.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

7

Sistnämnda skiljaktighet har enligt svenska statsrådets uppfattningen
för frågans öde afgörande betydelse. Det svenska förslaget endast
lagfäster förhållandet sådant det är och sådant det lärer komma att
förblifva, så länge det nu gällande föreningsfördraget icke undergått
genomgripande förändringar; det står ock i full öfverensstämmelse med
riksaktens § 7, och det sluter sig troget till Eders Kongl. Maj:ts den
15 maj 1885 på tillstyrkan af samtliga då närvarande ledamöter icke
blott af det svenska, utan ock af det norska statsrådet fattade beslut,
Skälet, hvarför det norska förslaget derifrån afviker, är icke af norska
regeringen angifvet. Man är derför hänvisad att söka detta förslags
betydelse och syfte i de yttranden i ämnet, som den 9 juni sistlidna
år inför norska stortinget afgåfvos af statsministern Sverdrup. Af dessa
yttranden framgår, att statsministern vid jemförelse mellan det förslag
till ny föreningsakt, som år 1869 framlades för rikenas representationer,
och den anordning, som nu förbereddes, ansett den senare innebära
ett företräde derutinnan, att genom densamma ej blefve i grundlag
fastslaget, att ministern för utrikes ärendena skulle vara svensk,
och att, om han hade förfall, hans plats skulle intagas af en annan
svensk statsrådsledamot. Inför så beskaffade uttalanden måste en redaktion
af riksakts-bestämmelsen, som med full tydlighet återgifver den
svenska uppfattningen af densamma, vara en oafvislig fordran å svensk
sida.» Och då denna fordran icke vunnit gehör hos norska statsrådet,
tillstyrkte svenska statsrådet H. M:t Konungen att låta frågan om ändring
af riksaktens § 5 förfalla. I öfverensstämmelse med denna tillstyrkan
fattade H. M:t Konungen sitt beslut,

Jemför man det förslag till ändrad lydelse af § 5 riksakten, som
utgör Kongl. Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag, med de
tvenne förslagen af år 1886, så finner man till en början, att det med
dessa förslag bär det gemensamt, att det icke står i samband med
ändring af bestämmelserna rörande Norges ställning till det gemensamma
försvaret, Det lagstadgar och ökar Norges andel i den ministeriella
konseljen; det ger norska Stortinget en rätt till konstitutionel
kontroll i fråga om diplomatiska ärendens behandling, som det nu saknar;
det förändrar sålunda principielt Norges ställning i fråga om behandlingen
af de ärenden, som röra de förenade rikenas förhållanden
till främmande magter; men det förändrar intet af bestämmelserna i
fråga om vidden af Norges skyldighet att, i händelse dessa ärenden
skötas på ett sådant sätt, att det invecklar de förenade rikena i krig
med en främmande magt, lemna bidrag till det gemensamma försvaret.
Förslaget står ej ens i samband med borttagandet af den bestämmelse

B Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

\ Norges grundlag (§. 25), enligt hvilken Konungen ej ens med Stortingets
samtycke får till det gemensamma försvaret använda den del af
Norges krigsmagt, som norska stortinget kan göra och genom värnepligtslagen
af 1885 har börjat försöka att göra till den förnämsta delen
af den norska hären. Ett dylikt sätt att afväga rättigheter och pligter
kan jag ej finna vara rigtigt, och jag gör det så mycket mindre som
ett medgifvande af den ifrågavarande rätten, på sätt Kong!. Maj:t föreslagit,
skulle borttaga ett af Norges motiv att medgifva ändring i norska
grundlagens nu berörda bestämmelser och derigenom sannolikt aflägsna
möjligheten af tillfredsställande åtgärder till vinnande af föreningens
hufvudändamål: ett betryggande gemensamt försvar.

Med de båda förslagen af 1886 har det nu föreliggande kong!,
förslaget äfven det gemensamt, att det afser att genom ändring af
riksakten'', som i Sverige icke har grundlags natur, ändra det sätt, hvarpå
den ministeriella konseljen enligt svenska regeringsformen, skall vara
sammansatt. Medan denna konselj enligt regeringsformen skall bestå
endast af 3 ledamöter af Sveriges statsråd, skulle den, om det nu föreliggande
förslaget blefve gällande, komma att bestå ej blott af 3 svenska
statsrådsledamöter, utan äfven af 3 ledamöter af norska statsrådet.
Den förökning af antalet medlemmar i den ministeriella konseljen, som
detta innebär, kan, enligt min åsigt, icke stadgas i annan ordning än
den, som för ändring i svensk grundlag är föreskrifven — en åsigt,
som synes vinna stöd deraf, att Kongl. Maj:t ansett sig böra föreslå
ett särskildt tillägg till § 11 regeringsformen för att kunna låta vissa
ministeriella ärenden afgöras i statsrådet och icke i den fåtaligare
ministeriella konseljen.

Hvad för öfrigt angår affattningen af det nu föreliggande förslaget,
så förefaller det mig, som om detta förslag, trots de skiljaktigheter,
som finnas mellan detsamma och norska regeringens förslag af 1886,
dock skulle lemna rum för hufudsakligen samma anmärkningar, som af
svenska statsrådet 1886 framstäldes mot sistnämnda förslag. Särskildt
torde kunna anmärkas, att det icke fullkomligt undanrödjer möjligheten
af den uppfattningen, att ministeriella ärenden kunna finnas, som uteslutande
angå. blott det ena riket och som derför icke böra behandlas
i gemensam ministeriel konselj; samt att det icke uttryckligen och otvetydigt
stadgar utrikes ministerns nationalitet, hvilket synes vara synnerligen
betänkligt, då man i Norge på fullt allvar påstår, att det nuvarande
förhållandet saknar laglig grund. Af dessa båda omständigheter
synes följa, att förslaget, om det blir gällande, kan komma att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

9

öppna fältet för nya, sannolikt snart kommande strider och för nya

separatistiska sträfvanden å norska sidan.

Men om jag således mot det kongl. förslaget har anmärkningar
att framställa, som synas mig böra föranleda dess förkastande, så följer
icke deraf, att jag icke till fullo erkänner de ädla och för de förenade
folkens väl ömmande afsigter, som framkallat detta förslag. Jag inser
lika klart och behjertar lika varmt som någon den önskan och sträfvan,
hvarifrån detta förslag utgått — sträfvandet att undanrödja allt, som
skulle kunna framkalla misshällighet emellan det svenska och norska
folket, bemödandet att söka betrygga föreningen dem emellan Det
vill dock förefalla mig, som om icke alla anledningar till misshällighet.
mellan de båda folken — för så vidt dessa misshälligheter kunna hemta
sin grund från de konstitutionella bestämmelsernas bristfälligheter
skulle vara undanröjda, äfven om det nu föreliggande förslaget blefve
antaget Hvad Sverige angår, så torde eu ändring i de konstitutionella
unionella stadgandena, som ökar Norges inflytande vid behandlingen af
de ärenden, hvilkas behandlingssätt kan leda till krig, utan att oka
Noro-es risk för den händelse att dessa ärenden behandlas på ett sådant
sätt, att krig derigenom framkallas, icke vara egnad att städja det
missnöje med de unionella förhållandenas ordning, som vid olika tillfällen
framträdt. Och hvad Norge angår, synes det kongl. förslaget
ej heller der vara tillräckligt för att undanrödja misshällighetens tron.
På samma gång norska regeringen tillstyrker förslaget, förklarar den
nemligen, att det »ikke fuldt ud fyldesgjör, hvad der fra norsk side
maa fastholdes som det endelige Maal», och ser man på uttalanden i
den norska tidningspressen, så finner man, att en inflytelserik del åt
denna press anser förslaget bjuda så litet, att det i verkligheten innebär
nästan eu förolämpning mot Norge. Förslagets antagande synes
således ej komma att medföra fred, ej ens vapenstillestånd; striderna
om unionella konstitutionella förhållanden skulle sannolikt omedelbart
efter dess antagande utbryta på nytt, och frukten af förslagets antagande
skulle endast vara, att ett af Norges motiv att undanrödja de
nu befintliga hindren för det gemensamma försvarets ordnande hade

försvunnit. , , ■,

Under sådana förhållanden synes det mig, som om man borde

göra ett nytt allvarligt försök att med. ens aflägsna de frön till misshällighet
emellan de båda folken, som ligga i det bristfälliga satt, hvarpå
deras förhållanden i konstitutionelt afseende äro ordnade. För att vinna
detta mål och för att vinna en tillfredsställande anordning af unionens
hufvudändamål, det gemensamma försvaret, anser jag, att Sverige kan
Bih. till Itiksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 32 Haft.

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 172.

och bör gå långt i eftergifter i fråga om Norges deltagande i de gemensamma
ärendenas behandling. Med sådant tänkesätt är det, som
jag härmed vågar föreslå, att Riksdagen måtte ingå till Kongl. Makt
med en underdånig anhållan om åtgärder för en revision af riksakten
en revision, som bör gå ut på ordnande af de konstitutionella förhållanden
mellan de båda rikena, som under unionens tillvaro varit föremål
oi allvarligare tvister, såsom frågan om det sammansatta statsrådets
organisation och verkningskrets, formen för de diplomatiska ärendenas
behandling, bestämmelserna om det gemensamma försvaret och riksaktens
ställning till de båda rikenas särskilda grundlagar.

Med _ det material för ett dylikt arbete, som föreligger i den senaste
umonskomiténs förslag, borde denna revision ej behöfva taga
längre tid, än att förslag till reviderad riksakt skulle kunna framläggas
redan for nästa riksdag och storting. Någon tidsutdrägt med den nu
orehggande fragans lösning behöfde i sådant fall ej uppkomma genom
att Riksdagen, i stället för att antaga det kongl. förslaget, beslöte
en anhållan om riksaktens revision, då det nu för svenska Riksdagen
framlagda förslaget i ingen händelse kan framläggas för norska storthinget
förr än nästa år, d. v. s. ej förr, än det nu ifrågasatta förslaget
till reviderad riksakt skulle kunna framläggas.

Pa grund af hvad nu är anfördt, får jag härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen må till Kongl. Maj:t ingå med underdånig^
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
nödiga åtgärder för en revision af riksakten, byggd
på här ofvan antydda grunder.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles vördsamt.
Stockholm den 21 februari 1891.

S. J. Boethius.

Stockholm, K. L. Beckman, 1891.