Motioner i Andra Kammaren, N:o 170

Motion 1891:170 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 170.

1

N:o 170.

Af herr C. Herslow ra. fl.; om ändrad lydelse af § 13 riksdagsordningen.

Vid förliden riksdag antogs till hyllande för vidare grundlagsenlig
behandling ett af konstitutionsutskottet utarbetadt förslag till ändrad lydelse
af riksdagsordningens 6 och 13 §§. Detta förslag är, oafsedt dess innehåll,
behäftadt med så svåra formella hilster, att undertecknade ej kunna föreställa
sig, att det kan blifva af Riksdagen och Kongl. Maj:t definitivt antaget.
Då emellertid erfarenheten från de sista riksdagarne visat, att inom båda
kamrarne gjort sig gällande en bestämd åsigt om behöfligheten af en begränsning
af stadsrepresentanternas antal inom Riksdagen, och då undertecknade
erkänna, att hufvudsyftet, om man söker vinna det på rättvisans
och billighetens väg, bör äfven af stadsrepresentanterna understödjas, hafva
undertecknade ansett sig böra framlägga en motion i detta ärende, hvilken
undviker det hyflande förslagets öfverdrifter och är fri från dess betänkliga
formella brister.

De talrika motioner, som sedan 1880 för Riksdagen framlagts, i »syfte
att ändra riksdagsordningens §§ 6 och 13 eller blott den senare, hafva förnämligast
framkallats af den hastiga tillväxt, som antalet representanter inom
Andra Kammaren för städerna och särskilt för de stora städerna vunnit
sedan 1867 och som tilläfventyrs kan komma att fortgå, derest ej ändring
vidtages i riksdagsordningens § 13. Under det att representanterna i Andra
Kammaren 1867 voro för städerna 55 och för landsbygden 135, utgör deras
antal 1891 för städerna 81 och för landsbygden 147.

Såsom en, om ock mindre vigtig, medverkande anledning till ifrågavarande
förslag kan räknas det antagandet, att det redan nu skulle vara
behöfligt att förebygga en obegränsad tillväxt af samtliga riksdagsmännens
antal. Under det att Andra Kammarens ledamöter från 1867 till 1891
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 30 Käft. (N:o 170). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 170.

vuxit från 190 till 228, har Första Kammarens ökats från 125 till 147,
och sålunda riksdagsmännens hela antal stigit från 315 till 375 eller
med 60.

Enligt det nu till grundlagsenlig behandling hvilande förslaget skulle
de olägenheter, som sålunda framhållits, blifva afhulpna derigenom, att dels
antalet ledamöter i hvardera kammaren, dels antalet stads- och landsbygdsrepresentanter
inom den Andra Kammaren fixerades för framtiden; och hafva
dervid valts siffrorna 150 för Första Kammarens ledamöter, samma tal 150
för Andra Kammarens representanter för landsbygden och 75 för dess stadsrepresentanter,
hvarigenom totalsiffran för riksdagsmännens antal blefve 375
eller lika med det nu varande verkliga antalet.

Förslaget innehåller vidare föreskrifter om sättet för bestämmande af
fördelningen på de särskilda valkretsarne af det faststälda antalet representanter
i båda kamrarne äfvensom ett stadgande, att denna fördelningskulle
hvart tionde år verkställas af Kongl. Maj:t. Utom hvad som kan
anmärkas mot denna uttryckliga utvidgning af Kongl. Maj:ts befogenhet,
torde här böra påpekas såsom ännu mera anmärkningsvärd!, dels att föreskrifterna
äro på ett så bristfälligt sätt affattade, att deras verkställighet
lärer påkalla — hvad väl icke får antagas vara afsedt — tillägg till grundlagen,
i administrativ väg meddelade af Kongl. Maj:t, dels att de förete en
lucka, redan vid förra riksdagen genom motion påpekad, som eventuel kan
föranleda, att valkretsar icke blifva i tillfälle att utöfva sin valrätt. Det
torde vara exempellöst, att sådana slags brister i en grundlagsredaktion, när
de i tid påvisats, icke föranledt en omarbetning. Att dessa felaktigheter
kunna efteråt undanrödjas genom rättelser i sjelfva grundlagen, är sant.
Men om detta försökes först efter att en af grundlagens formella brister
framtvungen praxis faktiskt lagt i Kongl. Maj:ts hand befogenhet att allena
tolka och komplettera vissa grundlagsbud, så är det allt för möjligt att
rättelser uteblitva, hvilka fordra två representativa församlingars och Kongl.
Maj:ts sammanstämmande beslut för att blifva annat än yrkanden och
förslag.

Det hvilande förslaget väcker genast den betänkligheten, att det
onödigtvis åsyftar en längre gående rubbning af nu bestående förhållanden,
än dess faktiska anledningar fordra. Vid förra riksdagen framhöllo också
så väl reservanter i konstitutionsutskottet som flere talare vid frågans behandling
i kamrarne, att de väsentligaste af de för framtiden befarade olägenheterna
af den nuvarande ordningen kunde afhjelpas genom att enbart
begränsa stadsrepresentanternas antal och i öfrig! lemna nu gällande principer
oberörda.

Förslaget om ett fixerande af hela antalet riksdagsmän i båda kamrarne

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 170. 3

stål’ tydligtvis icke i något nödvändigt samband med det egentliga ändamalet
för den ifrågasatta grundlagsändringen, som varit och är eu begränsning åt
stadsrepresentantantalets i Andra Kammaren tillväxt, hvilken visat sig
oväntadt snabb i jemförelse med ökningen af landsbygdsrepresentanternas
antal. Icke heller kan man, om lämplig begränsning af de förres ökning
vidtages, för närvarande motse eu sådan tillväxt i hela antalet åt lepiesentanter,
att deraf redan nu skulle påkallas fastställandet åt en oföränderlig
siffra. Om åter i en ännu ganska aflägsen framtid, äfven efter att ökningen
af stadsrepresentanternas antal begränsats, hela antalet riksdagsmän skulle
finnas vara nära att stiga till en åt praktiska skäl olämpligt hög siffra, läi er
då vara tid att afhjelpa denna olägenhet efter en omsorgsfullare utredning
och mera besinningstid! granskning än den, som vid sistlidne riksdag val
möjlig. Dä eu sådan fixering, om och när den en gång kan finnas nodig,
blott innebär en för landsbygd och städer jemlik nedsättning åt hela antalet
representanter, men icke rubbning af en faktiskt bestående piopoition, hvara
magtfördelningen beror, kan mot ett uppskof med den tills vidare obehöfliga
bestämmelsen ej göras en sådan anmärkning, som, på sätt i det följande
skall påpekas, drabbar det hvilande förslaget med anledning åt uraktlåtenheten
att stadga om förändrad fördelning af representanterne i Andra Kammaren,
derest stadsbefolkningen kommer att utgöra mer an en tredjedel åt

rikets folkmängd. „ , . .... .

Innan undertecknade öfvergå till framställningen af det satt, hvarpå

de tänkt sig en rättvisare och lämpligare lösning af frågan, än det hvilande
förslaget erbjuder, anse de sig böra fullständigare visa, hvilka brister vidlåda
det nu föreliggande förslaget. Äfven om man ville antaga de fullkomligt
nya principer, hvarpå förslaget är grundadt, är dock det sätt, hval pa dessa
äro tillämpade, sådant, att det måste betecknas såsom ett missbruk åt
flertalets magt, om de lagstiftande myndigheterna antoge forslaget i oior ändradt

skick. ... . T,..

Hvad först beträffar förhållandet mellan antalet ledamöter i borsta

och Andra Kammaren, har detta under de gångna 25 åren hållit sig nära
konstant och temligen lika med det nu föreslagna, men afvikelsen frän detta
är ingalunda så obetydlig, att den ej förtjena!’ beaktande. År 1867 utgjorde
Första Kammarens ledamöter 66 procent utaf Andra Kammaiens,
1879 67 procent, 1888 65 procent och 1891 64 procent samt skulle enligt
det hvilande förslaget blifva 67 procent. Det nu föreslagna förhållandet är
således till fördel för Första Kammaren. Under det att medlemmarnes antal
i de båda kamrarne 1888 var 144 i Första mot 222 i Andra och nu äi
147 i Första mot 228 i Andra, blefve det efter förändringen 150 i borsta
och 225 i Andra. Med skäl kan frågas, hvarför eu sa godtycklig ändring

J- Motioner i Andra Kammaren, N:o 170.

som denna åt lagstiftaren skulle införas och ej vid en fixering'' talen bestämmas
sa, som de i verkligheten visa sig.

Långt vigtigare äro dock de anmärkningar, som sjelfmant framställa
sig mot bestämningen åt förhållandet mellan städernas och landsbygdens
iepresentantei inom Andra Kammaren. Under det att förhållandet nu angiives
genom talen 81 och 147, skulle dessa blifva enligt den nya ordningen
75 och .150'' Städernas representanter skulle minskas med 6 och landshjgdens
ökas med 3. Dessutom skulle den städerna nu genom grundlagen
tillförsäkrade rätten att fä silf representantantal ökadt i mån af folkmängdens
tillväxt borttagas och det en gång för alla fastslås, att huru
mycket än stadsinvånarnes antal ökades i jemförelse med landtbefolkningens
de torres representanter dock skulle utgöra endast hälften af landsbvgdsrepresentanternas
antal.

I fullt grundlagsenlig ordning hafva städerna nu förvärfvat 81 representanter
emot landsbygdens 147. Yi kunna så mycket mindre medgifva,
att någonting rättfärdigar den retroaktivt verkande bestämmelsen i det
hvilande förslaget, som det, är obestridligt, att den alls icke är behöflig för
uppnående åt det ändamål, man vill vinna.

Men än ytterligare framträder åtgärden såsom ett magtmissbruk, då
förslaget är sådant, att, äfven om städernas invånare blefve flere än hälften
åt landsbygdens, likvisst samma förhållande af 75 till 150 skulle qvarstå.
Att häi, såsom förliden riksdags konstitutionsutskott antydde, lita på att
denna oegentlighet skulle afhjelpas, när nämnda fall inträffade, torde vara
ett alltför löshgt motiv för godkännande af en grundlagsbestämmelse, hvilken*
eventuella orättvisa man ej kan undgå att, förutse. Grundlagsstiftaren
bor förebygga konflikter inom representationen, ej förutsätta att en fråga om
magttordelmng löses genom beredvillig eftergift från deras sida, som lagen
tillerkänner ofvermagt, Ur denna synpunkt är förslaget oantagligt, så länge
der saknas bestämmelser om fördelningen af representanterna i Andra Kaminai
en, derest stadsbefolkningen en gång öfverstiger en tredjedel af rikets
hela folkmängd.

Mahända vill någon skjuta undan en bestämmelse härom under påstående,
att ett dylikt fall sannolikt aldrig skall inträffa. Erfarenheten talar
dock för motsatsen; den stund, då en sådan bestämmelse erfordras, torde måanda
ej vara så långt aflägsen. Jemföra vi invånarnes fördelning mellan
stad och landsbygd inom olika länder, finna vi, att stadsinvånarnes procenta
i Sverige är exceptionelt lågt, beroende på bland annat industriens outvecklade
ståndpunkt i Sverige i jemförelse med de stora kulturländerna. Det
ar pa grund af det sväfvande i definitionen på stad svårt att angifva exakta
a oi det nämnda förhållandet i olika länder, men följande siffror uttrycka

Motioner i Andra Kammaren, N:o 170.

5

åtminstone tillnärmelsevis förhållandet mellan städernas invånare och hela
landets för följande länder:

Sverige (1889) 19 proc
Norge (1885) 22 *

Danmark (1880) 26 »

Frankrike (1886) 36 »

Österrike 38 »

Tyska riket (1885) 44 proc
Schweiz 45 »

Nederländerna 46 »

England och Wales 68 »

Skottland 74 »

Bland dessa länder är det blott de skandinaviska, der städernas invånare
understiga en tredjedel af hela landets. Emellertid finner man, att alltsedan
ett hälft århundrade tillbaka stadsinvånarnes procenttal i Sverige är
stad! i hastig tillväxt. Stadsinvånarnes procenttal af hela landets befolk -

ning utgjorde:

1835 1845 1855 1865 1875 1885 1889

i Sverige..................... 9,60 9,77 1 0,41 12,13 1 4,oo 17,19 18,5

i Norge ..................... 11,64 12,78 14,18 16,86 19,84 22,13 —

För jern för elses skull anföras här motsvarande tal för de två stora
kulturländer, med hvilka en jemförelse i detta afseende för oss torde hafva
den största betydelsen. 1 Tyskland utgjorde stadsbefolkningen nedanstående
procent af hela landets befolkning:

1871 1875 1880 1885

37,1 39,o 41,4 43,7

I Frankrike voro motsvarande siffror:

1861 1872 1881 1886

28,9 31,1 34,8 36,0

För Tyskland föreligga äfven statistiska uppgifter, som utvisa folkmängdstillväxten
i städer af olika storlek. Invånarnes antal i procent af
hela landets befolkning var för städer, hvilkas invånare utgjorde:

1871 1875 1880 1885

öfver 100,000.......................................... 4,8 6,2 7,2 9,5

20—100,000 .......................................... 7,7 8,2 8,9 8,9

5—20,000 ............................................. 11,2 12,0 12,6 12,9

2—5,000................................................ 12,4 12,6 12,7 12,4

Samtliga talen angifva en bestämd tillväxt af stadsbefolkningen och
en tillväxt, som är starkare för de större städerna, än för de mindre.

En föreställning om hastigheten i de skandinaviska städernas tillväxt

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 170.

i invånaretal vinnes af följande tabell, upptagande den årliga tillväxten af
''stadsbefolkningen under detta århundrade.

. Sverige. Norge. Danmark. Skandinavien.

1800—20........................... 0,46 0,71 0,80 0,63

1820—40........................... 0,86 1,58 0,82 0,99

1840—60........................... 1,81 2,44 1,74 1,92

1860—80........................... 2,21 2,62 1,95 2,22

1880—85........................... 3,12 0,88 2,88 2,50

Det kan betraktas såsom ett allmänt faktum, att så väl inom som utom
Europa stadsinvånarnes antal växer hastigare än landsbygdens, och det är
så långt ifrån att tecken visa sig till detta förhållandes upphörande, att i
dess ställe tillväxten under senare tider varit snabbare än förut. Man må
beklaga eller prisa den industriens snabba utveckling, som utgör hufvudskälet
till den nu vidrörda omständigheten, faktum qvarstår, och den slutsatsen
måste deraf dragas, att, hvad Sverige beträffar, vi efter all sannolikhet
kunna under den närmaste framtiden påräkna en så stark utveckling
af städerna, att den ovilkorligen måste tagas i betraktande vid en lagstiftning,
som berör ett så vigtigt förhållande mellan stad och land.

Om sålunda en fixering af representantantalet skall ega rum, och i
detta hänseende fullkomligt nya principer skola införas i grundlagen, hvaraf
undertecknade ej kunnat inse något verkligt behof, torde i alla händelser
statsklokhet och billighet tala för l:o) antalets fixering till det vid förslagets
definitiva antagande befintliga, och 2:o) införandet af en bestämmelse, att, då
stadsinvånarnes antal öfverskrider hälften af landsbygdens, förhållandet mellan
deras representanters antal på lämpligt sätt regleras.

Undertecknade äro emellertid — såsom ofvan nämnts — af den åsigt,
att ställningen för ögonblicket ej kräfver så genomgripande förändringar i
grundlagen som de ofvan angifna. För att begränsa antalet af städernas
representanter är tillfyllest att i § 13 af riksdagsordningen införa lämpliga
bestämmelser. Vid flera föregående riksdagar har man sökt vinna detta mål
genom att i nämnda paragrafs tredje moment höja det invånaretal, som skulle
berättiga eu stad att få mer än en representant. Af samtliga dylika förslag
är det ett, som vunnit sådant erkännande af Riksdagens båda kamrar, att
endast ett par röster felats för att det skulle blifva antaget att hvila till
grundlagsenlig behandling vid en kommande riksdag. Detta förslag, som
redan på denna grund är förtjent af beaktande, synes ock undertecknade
hafva ej oväsentliga företräden framför det nu hvilande och ur åtskilliga
synpunkter väl lämpa sig att på ett med rättvisa och billighet mera öfverensstämmande
sätt begränsa stadsrepresentanternas antal.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 170.

7

Detta förslag bibehöll den nu gällande bestämmelsen, att städer, son/
ega en folkmängd af tiotusen eller mer, utse minst en riksdagsman, men''
införde den ändringen i nu gällande ordning, att städer med mer än tiotusen
invånare ej skulle ega rätt att såsom förut utse ytterligare en representant
för hvarje fullt tiotusental invånare, utan i stället en för hvarje fullt tal af
femtontusen, hvarmed folkmängden öfverstiger tiotusen, dock så att i ett
särskilt till § 13 tillagdt fjerde moment bestämdes, att härigenom ej minskning
skulle ske i det antal representanter, som städerna en gång förvärfvat.
Den motion, som kan sägas hafva varit utgångspunkten för ofvannämnda
förslags utarbetande, upptog 20,000 i stället för 15,000 såsom den folkmängdstillökning,
som gåfve rätt att utse ytterligare en representant.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet 1863 i fråga om förslaget till
ny riksdagsordning yttrade justitiestatsministern: »I afseende å antalsförhållandet
mellan landets och städernas representanter är antagen enahanda
grund, som följts vid landstingens bildande, så att enligt regel en folkmängd
af 20,000 på landet och 10,000 i stad skulle berättiga att till denna
kammare sända en representant.» Då man nu vill frångå nämnda, vid det
nya representationsskickets antagande godkända princip, hafva undertecknade
ansett, att det i ofvannämnda motion föreslagna talet 20,000, såsom bestämmande
faktor för de större städernas rätt att utse ytterligare representanter
utöfver den förste, har det företrädet framför talet 15,000, att med dess begagnande
förhållandena regleras för längre framtid och att slutresultatet,
sedan betydelsen af det föreslagna 4:de tilläggsmomentet faktiskt upphört,
blefve att landsbygdens och städernas representationsrätt bestämdes af liknande
folkmängdssiffror. Undertecknade hafva af denna anledning i sitt, här
nedan framstälda förslag upptagit siffran 20,000.

Följande exempel visa, huru representantantalet skulle ställa sig i
några fall enligt nu angifna grunder i jemförelse med den nuvarande ordningen.
Af lätt insedda skäl hafva härvid användts de folkmängdsuppgifter,
som ligga till grund för senast förrättade val till Andra Kammaren. Stockholms
stad, som vid 1889 års slut egde 243,500 invånare, eger nu rätt att
i Andra Kammaren insätta 24 representanter. Enligt ofvan angifna grund
skulle Stockholm ej ega utse någon ny representant utöfver de nämnda 24,
förr än dess invånaretal vuxit till fulla 490,000. Göteborg, med 102,782
invånare vid 1889 års slut, har nu 10 representanter och skulle icke erhålla
någon ytterligare representant, förr än invånaretalet blefve fullt 210,000.
Malmö (47,539 invånare) eger nu 4 representanter och skulle ej erhålla någon
ytterligare representant, förr än invånaretalet blefve 90,000. Norrköping
(31,788 invånare) har tre representanter och skulle erhålla den.fjerde, då
det får 70,000 invånare. Vid 1889 års slut hade Gefle, Upsala och Karls -

8

Motionär i Andra Kammaren, N:o 170.

krona respektive 22,643, 21,846 och 20,668 invånare, hvarför de nu hafva
två representanter i Andra Kammaren. De skulle ej erhålla den tredje
representanten, förr än deras invånaretal vuxit till 50,000. Städerna Jönköping
(19,610), Helsingborg (17,519), Lund (14,802), Örebro (14,342), Linköping
(12,441), Sundsvall (12,415), Kalmar (11,972), Landskrona (11,941),
Halmstad (11,172) och Söderhamn (10,374) hafva nu hvar sin representant,
men skulle ej få en andra, förr än invånaretalet uppnått 30,000.

Hvad beträffar de städer, hvilkas folkmängd understiger tiotusen, skulle
förhållandena blifva oförändradt de samma, som nu äro gällande.

Grenom en sådan reform som den nu föreslagna komme antalet af
städernas representanter under flera årtionden att hålla sig nästan oförändradt,
under det att landsbygdens representanter tillväxte i antal på samma sätt
som förut. Tillväxt i antalet af städernas riksdagsmän under den första
tiden skulle sålunda endast föranledas deraf, att en eller annan af de mindre
städerna uppnådde ett antal af tiotusen invånare.

På nu anförda grunder tillåta sig undertecknade, under förutsättningätt
det nu hvilande förslaget afslås, att hemställa,

att Riksdagen ville antaga till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad
lydelse af 13 § riksdagsordningen:

§ 13.

1. Andra Kammarens ledamöter----— valet skett.

2. Å landet — — — — hvardera en riksdagsman.

3. I hvarje stad, som egen en folkmängd af tiotusen

eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver eu för
hvarje fullt tal af tjugutusen, hvarmed folkmängden öfverstiger
tiotusen. Öfriga städer---— ---tolf tusen.

4. Stad, som vid 1892 års slut hade en folkmängd af
tjugu tusen eller derutöfver, eger dock, på sätt förut varit
stadgadt, utse en riksdagsman för hvarje fullt tal af tio
tusen, men ej för större folkmängd, än den hade vid
nämnda års slut; och må ej utse ökadt antal riksdagsmän,
förr än folkmängden, enligt hvad för städerna i allmänhet
är stadgadt, dertill föranleder.

Stockholm den 17 februari 1891.

Carl Aug. Andersson. Josef Andrén. M. Alsterlund.

Adolf Aulin. M. Arhusiander. Aug. Bokström,.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 170.

John Bratt.
Bichard Berg.
Christian Biilow.

E. A. Edelstam.

P. J. M. Erikson.

Carl Falk.
Arvid Gumcelius.

A. Hedin.
Magnus Höjer.
Joll. Johansson.

A. F. Liljeholni.

B. Lindgren.

Z. Larsson.

A. E. Nordenskiöld.
Olof Olsson.

J. Persson,

J. F. G. Schöning.
Gustaf Svanberg.
Aug. Wijkander.
J. A. Westerberg.
Edvard Wavrinsky.
E. A. Zotterman.

A. F. Broström.
Ernst Beckman.

C. W. Collander.

E. J. Ekman.

A. H. Fock.

J. H. G. Fredholm.
Hugo E. G. Hamilton.
Fredrik Hederstierna.
Emil Hammarlund.

S. J. Kardell.
Christian Boven.

N. Linder.

J. Mankell.

A. W. Nilson.

Carl Palm.

P. A. Bomberg.
Edw. Svensson.

G. Thestrup.

C. F. Winkrans.
Wilh. Walldén.

A. Wendt.

0. A. Brodin.
G. Bruzelius.

1. H. Bieden.
Gullbr. Elowson.
T. W. Forsell,

Carl Gethe.
Henrik Hedlund.
Carl Herslow.
Anton Halm.

A. Lilienberg.
Axel Lilljequist.
A. M. Lundberg.
Olof Melin.
Elis Nilson.

G. Peyron.
Axel Byding.

G. W. Skytte.

V. Vahlin.
Wilh. Wester.
P. Waldenström.
Curt Wallis.

Bih- till Biksd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 30 Höft.

2