Motioner i Andra Kammaren, N:o 16

Motion 1896:76 Andra kammaren

1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.

tr »>t,ji''r/o<i

V‘ t!|1

JT:o 76.

Af herr J. Mailkell, om skrifvelse till Kongl, Mdj:t angående
afskaffande af mantalspenningarne^

Af många hyses den föreställningen, att de personliga skatterna utgöra
»sekelgamla orättvisor», som härstamma från äldre tider och derför
åtminstone för sig hafva häfdens vördnadsbjudande auktoritet. För så
vidt jag kunnat utröna, torde detta likvisst blott vara fallet med de s. k.
mantalspenningar^, under det de flesta öfriga räkna sitt upphof från
tiden efter 1809 års statshvälfning.

Allmänt bekant torde numera vara, att mantalspenningar ne härleda
sig från den qvarntull, som pålades under Gustaf II Adolfs tid såsom
naturaafgift af all säd, som fördes till qvarn för att malas, och hvilken
förnämligast användes till krigskostnadernas bestridande, till dess den efter
åtskilliga förändringar från år 1634 under namnet mantalspenningar åtogs
såsom personlig afgift.

Dessa utgingo sedermera, enligt åtskilliga modifikationer fördelade,
till år 1863, då deras belopp, på grund af 1859—1860 års Riksdags
framställning, bestämdes lika öfver hela riket, nemligen till 40 öre per
man och 20 öre per qvinna af en och hvar, som uppnått 18 års ålder.

Med rätta har man anmärkt, att mantalspenningarne, i deras egenskap
af qvarntull, numera hafva så mycket mindre berättigande, som
genom de senaste spanmålstullarne en ny qvarntull blifvit pålagd de förBih.
till Riksd. Prat. 18IJ6. I Sand. 2 Afd. 2 Band. 16 Häft. (N:is 76—83.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 76.

brukande, som många gånger öfverträffar den ursprungliga (se herr T.
Zetterstrands motion n:o 21 vid 1895 års riksdag).

Den nuvarande sjukvårdsafgiften synes först vid 1818 års riksdag
blifvit beviljad under namn af kurhusafgift och sedermera hafva utgått
med olika belopp, till dess genom kongl. kungörelse af 1873 stadgades,
att densamma under sistnämnda namn skulle upphöra samt att i dess
ställe för den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt
en personlig sjukvårdsafgift skulle utgå af en hvar, som erlade mantalspenningar,
med ett belopp af högst 50 öre för hvarje skattskyldig af
mankön samt med hälften för qvinna.

Den dernäst äldsta af de ännu bibehållna personliga skatterna synes
vara folkskola/giften. Dess förhistoria är i korthet följande. Riksdagen
1809—1810, som i allmänhet följde rättvisa grunder vid bestämmandet
af den då betydliga progressiva bevillningen, stadgade äfven, att en personlig
sådan i bevillningsstadgans första artikel skulle upptagas, ehuru
progressivt efter förmågan såsom s. k. skyddsafgift (för samhällets meddelade
skydd till person och egendom). Denna vackra grundsats öfvergafs
emellertid redan vid 1812 års riksdag, då i stället ett för alla lika belopp
af 1 riksdaler specie — nu sannolikt motsvarande 8 kronor — och
något mindre för ynglingar och qvinnor bestämdes. Enär detta belopp
emellertid befans allt för tryckande för de obemedlade, nedsattes det
under de följande årtiondena efter hand, hvaraf den relativa verkan likvisst
i ej ringa mån förminskades, då äfven de öfriga artiklarna i bevillningsstadgan
till beloppet nedsattes. Slutligen beslöts vid 1844 och
1845 års riksdag, att af skyddsafgiften blott ena hälften skulle ingå till
statskassan, men den andra hälften under namn af folkskoleafgift användas
till folkskoleväsendets utveckling. För samma ändamål hade dock enligt
en kongl. stadga af den 18 juni 1842 äfven tillkommit en mindre personlig
afgift, närmast till lärares aflöning. Denna afgift synes dock, liksom
den egentliga skyddsafgiften, vid 1883 riksdag hafva blifvit afskaffad,
under det folkskoleafgiften qvarstått.

Närmast i ålder är den personliga faitigvårdsafgift, som tillkom på
grund af kongl. förordningen den 25 maj 1847, men upphäfdes år 1883.

Yngst torde vara den personliga afgift till ^resterskåpets aflöning,
hvilken, så vidt jag kunnat finna, uppkom i sammanhang med ordnandet
af denna fråga genom förordningen om konventionerna af den 11 juli
1862 o. s. v., om än för samma ändamål några mindre afgifter efter
person eller matlag förut utgingo. Skatteregler!ngskomitén angifver, att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 76.

3

deri i afseende på afgiftens historiska härledning saknade tillgång till
materialier.

Dessutom hafva äfven åtskilliga mindre, efter person eller efter matlag
utgående afgifter tid efter annan tillkommit, af hvilka likvisst flertalet
afskafläts vid 1888 års riksdag.

Emellertid finner man häraf, att de flesta personliga afgifter blifvit
införda under innevarande århundrade, till föga heder för statsmagternas
rättskänsla och nationalekonomiska föreställningar. Om de möjligen i
någon mån kunde försvaras under en tid, då man efter hand aflyftade
skyddstullarne, för att i stället öfvergå till finanstullar och förbrukningsskatter,
hafva de likväl numera, då man inslagit på en alldeles motsatt
bana, alls intet historiskt berättigande.

Enligt meddelande af numera framlidne sekreteraren för skatteregleringskomitén
1879—1882, herr J. Hellstenius, gestaltade sig de förändringar
i afseende på de personliga skatternas sammanlagda storlek, som
enligt beräkning efter förhållandet år 1878 inträdde genom besluten vid
1888 års riksdag, på följande sätt:

(kvarstående.

Mantalspenningarne........................... 699,147: 60

Sjukvårdsafgifter .............................. 856,383: 30

Till presterskapets aflöning............ 869,736: 95

Folkskoleafgift ................................. 653,129: 99

Skyddsafgift..................................................................

Landstingsskatt ............................................................

Till kyrkobyggnad.....................................................

Till kyrkobetjeningens aflöning

Fattigvårdsafgift ........................

öfriga personliga afgifter..........

Upphäfde.

699,147: 60
22,414: 08
170,863: 96
79,927: 98
773,779: 21
279,847: 84

Summa 3,078,397: 84 2,026,180: 67.

Sedan 1878 måste dock summan hafva ökats i mån af befolkningens
tillväxt. Och dessutom uttaxeras, såsom bekant, årligen ett icke ringa
belopp af personliga afgifter alldeles olagligt. De personliga skatternas
sammanlagda storlek torde således numera kunna beräknas till inemot
3''/a millioner kronor. Af reservanter inom bevillningsutskottet vid 1895
års riksdag erinrades om, att hela bevillningen år 1894 för inkomst upp -

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 76.

gick till 3,239,763 kr. och för fastighet till 2,135,252 kr. Enligt upp
gift i herr O. H. Ströms i Andra Kammaren vid 1895 års riksdag väckta
motion, n:o 25, utgöra mantalspenningarne för man och hustru 0,60 kr.,
den personliga sjukvårdsafgiften 0,7 5 kr., den personliga folkskoleafgiften
0,75 kr. samt den personliga eller matlagsafgiften till presterskapet i
många församlingar 2 kr., i några ännu mera.

Här är således icke fråga om något ringa belopp, utan om en betydlig
skattebörda. Att framhålla hvarje personlig skatt för sig såsom
föga tryckande, måste följaktligen anses såsom i hög grad förvillande
samt lika orimligt som att påstå, det hvilken summa som helst skulle
vara obetydlig, derför att den kan delas i flera delar, af hvilka hvar
och en för sig är liten.

Förkastligheten af de personliga skatterna förefaller så påtaglig, att
den svårligen af någon rättänkande och förnuftig menniska, med ringaste
insigt i skatteväsendets beskaffenhet, borde kunna förnekas. En sådan
skatteform står i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan. Att den
fattigaste för sin familj och sina tjenare skall betala samma belopp som
millionären — för att ej tala om aktiebolag och banker, som äro alldeles
befriade — synes orimligt. Också hafva de personliga skatterna i de
flesta civiliserade länder blifvit afskaffade. Och det är blott med några
få stater — år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike -—- som Sverige
delar den tvetydiga äran af deras bibehållande.

Detta erkändes äfven i princip af den stora skatteregleringskomitén,
som helst skulle velat föreslå deras allmänna afskaffande. Men den lät
förmå sig att blott delvis tillstyrka en sådan åtgärd af det då praktiska
skälet, att det måhända skulle förefalla nog brådstörtadt att på en gång
beröfva staten och kommunen en inkomst af 5 millioner, då så många
andra skattelättnader samtidigt ifrågasattes. Väl hade under sådana omständigheter
varit, om komitén, med fasthållande af principens rigtighet,
föreslagit en efter hand skeende afskrifning, liksom med grundskatterna
och indelningsverket. Men den föredrog i stället att tillstyrka afskaffandet
allenast af några bland de personliga afgifterna, nemligen folkskoleafgiften,
skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, jemte ofvan angifna mindre, personella
afgifter. Och till försvar för de öfrigas bibehållande anförde den
grunder, hvilka väl för hvarje följdrigtigt tänkande menniska måste betraktas
såsom svepskäl, men hvilka dock sedermera af de personliga
skatternas anhängare fått göra tjenst vid hvarje försök till deras afskaffande.

Motionär i Andra Kammaren, N:o 76.

5

Må först skälen för mantalspenningarnes bibehållande tagas i betraktande.
Komitén säger, att en lindrig personlig skatt till staten låter
försvara sig såsom en påminnelse af de fördelar, samhällsordningen erbjuder;
att såsom vilkor för skattebördornas möjligast rättvisa fördelning
kräfves en mångfald af skatter och således äfven de personliga afgifterna;
att mantalspenningarne hafva gammal häfd och derför af flertalet skattdragande
uppfattas såsom ett uttryck af det aktiva medborgarskapet;
samt att de ligga till grund för löneöfverenskommelser och öfriga afgifter
af flerehanda slag o. s. v.

Nu frågas, om dessa skäl kunna tillmätas ringaste giltighet? Påminnes
icke hvarje medborgare om samhällsordningens fördelar genom
en mängd andra skatter, och särdeles genom de öfriga för kommunala
behof bibehållna personliga skatterna, som komitén låtsas glömma bort?
Kan fordran på skattebördornas möjligast rättvisa fördelning någonsin berättiga
bibehållandet af en orättvis skatteform? Erinras medborgaren icke
genom värnpligten och skatteskyldigheten m. fl. åligganden mer än tillräckligt
om sitt aktiva medborgarskap? Och kunna icke löneöfverenskommelserna,
Indika just gälla andra personliga afgifter, ändras genom
särskilda beslut eller förordningar, om man vill afskaffa mantalspenningarne? Alla

dessa vederläggningar af komiténs skäl, som sedermera det
oaktadt ihärdigt blifvit upprepade af afstyrkande statsutskott, hafva lika
många gånger med öfvertygande kraft blifvit framhållna af de motionärer,
som påyrkat afskaffandet samt särskildt vid 1895 års riksdag af herrar
T. Zetterstrand och O. H. Ström (hvilkas motioner härmedelst åberopas),
ehuru naturligtvis utan verkan på dem, som i denna angelägenhet inga
skäl taga.

Hvad angår sjukvårdsafgiften, så framhöll skatteregleringskoinitén,
med sin en gång antagna inkonseqvens, att denna personliga afgift hvarken
var med någon verklig olägenhet förenad eller obillig, då den utgick för
ett ändamål, hvars tillgodoseende måste ligga alla samhällsmedlemmar lika
om hjertat, hvarjemte den gaf en vink om att afgiftens afskaffande måhända
skulle påkalla en betänklig förhöjning af legosängsafgifterna, genom
hvilken varning den vann många ytliga betraktare af saken. Med
anledning häraf må frågas, om ej eu mängd andra samhällsändamål i
lika mån måste »ligga alla samhällsmedlemmar om hjertat» utan att derför
påkalla en orättvis skatt, och om icke priset på legosängsafgifter
skulle kunna bibehållas genom andra inkomsters anskaffande för samma

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 76.

ändamål? Också intygade den ecklesiastikminister, som föredrog skatteregleringskomiténs
betänkande och hvilken i stället ville bibehålla den
personliga folkskoleafgiften, att af alla till kommunen utgående personliga
skatter sjukvårdsafgiften lättast skulle kunna undvaras, i det att derigenom
inflytande medel utan större svårighet kunde ersättas genom vanlig
landstingsskatt. Må i afseende på denna fråga särskildt hänvisas till herr
O. H. Ströms utredning i hans vid 1895 års riksdag väckta motion,
n:o 26.

Emellertid hjelpte icke ecklesiastikministerns nyssnämnda försäkran,
utan 1883 års Riksdag bibehöll både sjukvårdsafgiften och den folkskoleafgift,
som låg nämnda minister mera om hjertat. De skäl, han härför
anförde, äro emellertid minst sagdt lika egendomliga som skatteregleringskomiténs.
Han försökte nemligen göra troligt, att det af skatteregleringskoinitén
påyrkade förbudet mot folkskoleafgiften visserligen utan fara
skulle kunna medgifvas inom rikare kommuner, men deremot vore betänkligt
inom de fattigare, emedan det erforderliga beloppet då skulle
behöfva uttagas efter fyrkberäkningen, enär den kyrkliga kommunen ej
egde anlita andra beskattningsformer än direkta. Detta vill med andra
ord säga, att i en fattig kommun den orättvisare beskattningsformen
skulle vara lättare att bära än den rättvisare. Förstå det, den som kan!
Men frasen var tillfyllestgörande för dem, som ville öfvertygas, och resultatet
blef, att folkskoleafgiften bibehölls. Se äfven i afseende på denna
fråga herr Ströms nyssnämnda motion.

Ofvan nämnda skäl hafva sedermera med åtskilliga mindre modifikationer
och tillägg, men alltid med samma framgång, blifvit anförda af de
utskott och de kammarmajoriteters förespråkare, som ihärdigt afstyrkt
eller förkastat de yrkanden i afseende på den ena eller den andra af de
personliga skatternas afskaffande, hvilka sedan 1883 många gånger blifvit
gjorda. Samma skäl befunnos äfven vid sistförflutna riksdag tillräckliga
för att åstadkomma samma resultat, trots den kraftiga reservation, som
då förspordes från en del af bevillningsutskottets ledamöter i afseende på
sjukvårdsafgiften och till hvilken härmedelst hänvisas, och trots de starka
minoriteter för deras upphörande, som i Andra Kammaren då yppades.

Hvad beträffar den personliga afgiften till pr ester skåpets aflöning, så
ansågs densamma äfven af skatteregleringskomitén böra bibehållas utan annan
motivering, än att den, såsom ofvan nämnts, saknade material till frågans
historiska utredning. Emellertid har för mig uppgifvits, att denna afgift
grundar sig på den skrifvelse från 1859—1860 års riksdag, hvilken be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 76.

7

gärde lönereglering af presterskapets inkomster, samt blifvit medgifven
vid löneregleringarna i de särskilda orterna, hufvudsakligast såsom ersättning
för förut utgående dagsverken af fastighet saknande personer. Då afgiftens
upphörande sedermera icke från något håll, mig veterligen, inom
riksdagen blifvit ifrågasatt, hafva några skäl för eller mot dess bibehållande
eller afskaffande icke blifvit anförda, fastän den sannolikt för närvarande
är den största af de personliga afgifterna och ej är mindre tryckande
än de öfriga. I följd deraf har den hela tiden förekommit liksom
incognito och sällan blifvit ens omnämnd vid uppräknandet af nämnda
afgifter, hvarken inom riksdagen eller pressen, hvarigenom dess totalbelopp
städse blifvit minskadt med öfver en fjerdedel samt derför förefallit
mindre betydande, än eljest blifvit fallet.

Sålunda har man ständigt, riksdag från riksdag och utskott från utskott,
kastat boll med de intetsägande skälen för de personliga skatternas
bibehållande, hvaraf det ena skälet ofta eliminerat det andra, samt
med vigtig och betänksam uppsyn upprepat invändningar mot afskaffande^
på hvilkas befogenhet man sjelf knappast kunnat tro. Men det enda
verkliga och sanna skälet, nemligen fördelen för de bemedlade af den
»råaste» och förkastligaste skatteformens bibehållande på de obemedlades
bekostnad, det har man noga aktat sig att anföra, och det hafva knappast
reformatorerna sjelfva vågat utsäga af fruktan att skaffa sig mägtiga
ovänner.

I synnerhet har man litat på de obemedlades okunnighet i afseende
på vårt skatteväsendes beskaffenhet och med förkärlek framhållit lämpligheten
af en enda personlig skatts bibehållande såsom ett sätt att beteckna
och göra äfven den fattige värdig af det för alla lika statsmedborgarskapets
innehafvande. Men nu börja de obemedlade att blifva
lika fullt medvetna af vårt skatteväsendes och särdeles de personliga
skatternas skriande orättvisor som någonsin för trettio år sedan de oprivilegierade
jordbrukare i afseende på grundskatternas och indelningsverkets
förkastlighet. Och om de än ej med samma eftertryck kunna
göra sina önskningar gällande inom riksdagen, skola de icke upphöra att
ropa på upphäfvande af en skatteform, som måste anses såsom en skamfläck
för vårt samhälle, förrän dem skett rätt.

Mer än någonsin torde nu äfven tiden vara inne för de personliga
skatternas fullständiga afskaffande. Något, om än ©tillfyllestgörande, skäl
mot deras ersättande medelst inkomstskatt efter fyrk eller bevillning
kunde möjligen de oprivilegierade jordbrukare haft att anföra, så länge

^ Motioner i Andra Kammaren, K:o 76.

de voro betungade med grundskatter och indelningsverk. Men sedan de
nu blifvit befriade icke allenast från denna skatteform, utan äfven fått
skyddstullar, hvilka derjemte kommit landets industriidkare till godo, finnes
så mycket mindre skäl för de personliga skatternas bibehållande, som
de obemedlade i vida högre mån än förut måste tryckas genom dessa
skatters qvarstaende, sedan de genom väsentligt höjda förbrukningsskatter
nödgats ersätta statskassan de inkomster, som gått förlorade genom de
sjelfegande jordbrukarnes och genom industriidkarnes skattelättnader.

Den enklaste och påtagligaste rättvisa måste således förestafva de
personliga skatternas snara afskaffande. Härför synes äfven den nuvarande
tidpunkten, da så betydliga öfverskott å statsinkomsterna förefinnas,
böra anses vara särdeles gynsam. Visserligen kan man säga, att
denna omständighet egentligen blott kan hafva omedelbar inverkan på
möjligheten af mantalspenningarnes afskaffande, som ingå till statsverket.
Men dervid måste likväl erinras, att för de obemedlade, som i
främsta rummet tryckas af de personliga skatterna, svårigheten att bära
de höjda förbrukningsskatter, som ingå till statsverket, måste minskas
genom de för kommunala behof utgående personliga afgifternas afskaffande,
hvilket således verkar såsom en skattelättnad med afseende på det
totala skattebeloppet till både staten och kommunen.

Oberäknadt rättmätigheten, hafva äfven såsom praktiska skäl för
meromnämnda skatters afskaffande blifvit anförda: att de ej tillföra staten
eller kommunen några nämnvärda inkomster och ej sällan måste
eftergifvas; att dessa inkomster ej oväsentligt minskas genom besväret
och kostnaderna för afgifternas beräkning och uppbörd; att deras afskaffande
skulle kunna medföra förenklad organisation af landsstaterna
och de kamerala verken; samt att de delvis utgå med olika belopp i
särskilda delar af riket, hvilket måste kännas så mycket obilligare, som
de på somliga ställen bestämmas af de mest bemedlade på fyrktalsväldets
grund (se med afseende härå herr T. Zetterstrands vid senaste riksdag
i Andra Kammaren väckta motion, n:o 21).

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, skulle jag icke draga i
betänkande att redan nu föreslå samtliga qvarstående personliga skatters
omedelbara upphörande, om jag ej, fastän sedan dess halftannat årtionde
förlupit, ville lemna erkännande åt den betänklighet, som då hindrade
skatteregleringskomitén att på en gång brådstört afskaffa de då befintliga
personliga afgifterna äfvensom göra rättvisa åt det enda skäl deremot,
som med något slags fog skulle kunna anföras, nemligen att man -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 76.

9

talspenningarne ligga till grund för aflöningar och afgifter af flerahanda
slag, hvilka således af dem äro beroende. Ehuru sistnämnda hinder, enligt
min åsigt, med lätthet skulle kunna undanrödjas genom mindre förändringar
i motsvarande föreskrifter angående de af dem berörda personliga
afgifterna, vill jag dock medgifva, att detta bör ske i det sammanhang
och i den ordning, som på grund af föregående utredning från Kongl.
Maj:ts sida kan finnas lämpligast, hvarom sålunda anhållan hos Kongl.
Majt genom skrifvelse torde böra framställas.

Hvad jag sålunda åsyftar, är följaktligen en snarast möjligt skeende
afskrifning: af de återstående personliga skatterna, nemligen mantalspenningarne,
den personliga sjukvårdsafgiften, den personliga afgiften till
presterskapets aflöning och den personliga folkskoleafgiften. Men som
skrivelser härom sannolikt måste behandlas af olika utskott, ser jag mig
nödsakad att i afseende på hvarje särskild skatt väcka en särskild motion.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag föreslå,

att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t med anhållan att snarast möjligt framlägga förslag
till afskaffande af mantalspenningarne, på sätt kan
finnas lämpligt efter föregående utredning af deras
förhållande till öfriga personliga skatter.

Stockholm den 27 januari 1896.

J. Mankell.

Bill. till Iiiksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft.

2