Motioner i Andra Kammaren. N:o 16

Motion 1895:16 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren. N:o 16.

1

’• '' iwi .ii S IT ti i Ji’ '' •»/ ’ L- i • ■ '' • ''. ii

ohmihwhrn ■ ''A ii ;,?• ?■■ i:t-i.r-■ t■ .. !i

: > j .»i! ("f f■ [•/:.- :*.••»** ’ ; .1'':'''',:'',

- ji < i. •: ; T; :• IT r-; ..i/".- ''J , «;i: Ji,

; Av'' I''! yl ilo ''léi I.ll!

tf.v.tuiui''* U:-.\ l‘> / löd .<i . •«''»,•< •. ,

■ -t j.ji. "gir; sirv

N:o 16.

1,^''ir .''.''ir, >•; /. >q-; ■'');** • ''.. f j- *•! •

.Hi’K U 1 • u .:. /rf

Af herr 8. Palme, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utarbetande och framläggande af förslag till lag angående
in- och utländska försäkring sanstalters verksamhet
i Sverige. ! .

•Krabat :!it i »oni''3. ;)«4 f /;*

i-osif jii iiii ti .; -

Så länge samhällen bestått, har strid herskat angående gränsmärkena
för samhällets rätt å ena sidan och individens å den andra.
Medan den ena ytterligheten velat häfda samhällets absoluta rätt öfver
individen, som säges vara till blott i och för samhället, förer den andra
ytterligheten den individuella frihetens fana så högt, att dess sträfvan
urartar till anarkism.

Den store engelsmannen John Stuart Mill har i sin mästerliga
afhandling »Om friheten» uppdragit en gränslinie för samhällets magt
öfver individen på ett sätt och med en logisk skärpa, som i viss mån
bör kunna vara normgifvande för modernt lagstiftningsarbete i hithörande
frågor. Mills grundregel i detta afseende är, att »individen
icke är skyldig samhället räkenskap för sina handlingar, för så vidt dessa
icke röra andra än hans egna intressen», men att deremot Dindividen är
ansvarig för sådana handlingar, som skada andras intressen». »Det enda
fall», säger Mill, »då med rätta myndighet kan utöfvas mot en medlem
af ett civiliseradt samhälle mot hans vilja, är då man afser att förebygga
oförrätt mot andra». Jag skall nu taga mig friheten att tillämpa
detta betraktelsesätt på det moderna lifförsäkringsväsendet och efterse
statens rätt och skyldighet att der ingripa reglerande och skyddande.

Försäkring är ett aftal emellan å ena sidan i de flesta fall ett
bolag, en förening samt å andra sidan en individ, försäkringstagaren.
Detta aftal baserar sig, särskild! i fråga om lifförsäkring, på så
Bih. till Riksd. Prof. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Höft- (N:o 16)

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.

vidlyftiga statistiska undersökningar och så invecklade matematiska beräkningar,
hvilka dessutom äro så undanskymda af icke dithörande omständigheter,
att det för den enskilde är helt och hållet omöjligt att
kontrollera rigtigheten af eller soliditeten hos försäkringsaftalets detaljbestämmelser.

För att få en bild af den moderna försäkringsverksamheten i
vårt land eller rättare en af dess sidor, behöfver man knappast mera
än att kasta en blick i någon af våra dagliga tidningar med dess spaltlånga
annonser rörande försäkringsbolag, som bjuda allmänheten den
mest svindlande mångfald af lockande förespeglingar. Åro alla dessa
förespeglingar sanna? Derom kan allmänheten i regel icke döma.
Lyckligtvis äro flertalet af våra svenska bolag och åtskilliga af de i vårt
land opererande utländska försäkriugsanstalterna värda allt erkännande
för heder, soliditet o. s. v. Men den stora allmänheten saknar oftast
alla betingelser för att »skilja agnarne från hvetet». Så mycket är
emellertid visst, att bolag, både med och utan svensk hemortsrätt, finnas,
hvilka icke äro värda förtroende. Afslöjanden och katastrofer af mångahanda
slag tala derom ett allt för tydligt språk.

Söker man nu å andra sidan efterforska, hvilka de äro, som i
främsta rummet synas lyssna till särskildt lifförsäkringsbolagens annonser,
så skall man finna att, medan för ett eller annat tiotal år sedan
det hufvudsakligen var den mera burgna delen af allmänheten, som tog
lifförsäkring, det nu allt mer är det djupare lagret af Sveriges folk,
som väljer denna välsignelsebringande form för sparsamhet. Inom åtskilliga
af våra aktiebolag och ännu mera inom flertalet af de ömsesidiga
bolagen och föreningarna består numera massan af de försäkrade
af smärre jordbrukare, handtverkare, kroppsarbetare m. fl.

Det är alltså den stora, i dylika afseenden jemförelsevis obildade
och okritiska massan, som är ena parten gent emot ett kan hända vacklande
och föga solid!, men med filantropiska och vetenskapliga fraser
omkring sig slående bolag såsom den andra parten. Hvilkendera af
dessa två parter dervid skall draga det kortare strået, är lätt att förutse.

Då således det är ett beklagligt faktum, att det finnes mindre
solida, ja mindre hederliga försäkringsbolag, och då den försäkringssökande
allmänheten i regel saknar möjlighet att kontrollera soliditeten
eller hederligheten hos en försäkringsanstalt, detta i desto högre grad,
ju mera försäkringen sprider sig till de djupare lagren af samhället,
så är för visso just här ett sådant fall för handen, då staten eger att
ingripa i den enskilda friheten, här ett bolags frihet, för att »förebygga
oförrätt mot andra», och här kan och bör med full rätt staten tillse,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.

3

att sådana handlingar undvikas, »som skada andras intressen». Med
andras intressen kan jag naturligtvis här icke mena vare sig de svenska
försäkringsbolagens intressen gent emot de utländska eller vissa svenska
bolags intressen gent emot andra. Tvärt om är den fria, lojala konkurrensen,
här såsom inom de flesta områden, allt för vigtig för utvecklingen
för att genom konstlade medel stäfjas, och särskildt kan det icke
falla mig in att förneka de lyckliga insatser och impulser, som ännu
men i synnerhet i förgångna tider bringats vårt försäkringsväsende
från de utländska bolagens sida. Hvad som genom statens åtgärder
bör tillses är endast, att den stora allmänheten genom statens försorg
erhåller så stor trygghet som möjligt rörande den vigtiga kulturangelägenhet,
som kallas försäkring.

Det är sant, svaras det, men lyckligtvis hafva vi redan en försäkringslag
och hafva så haft allt sedan den 22 oktober 1886.

Om man emellertid närmare granskar denna s. k. försäkringslag,
åt hvilken icke ens beredts tryggheten af en af Konung och Riksdag
gemensamt antagen lag, skall man finna, att densamma endast är en
samling regiementariska föreskrifter angående anmälningar, angående
uppgifters insändande och offentliggörande, angående rätt för civilministern
att låta granska räkenskaper och handlingar m. m. Viten
finnas stadgade för den, som underlåter något af hvad i nu berörda
kongl. kungörelse finnes stadgadt. Men ingen påföljd är i lag utfäst
för den, som af försäkringsiDspektören befinnes hafva gjort sig skyldig
till »oegentligheter», då denne tager del af räkenskaper och handlingar.
Och ingenting tvingar en försäkringsanstalt, som icke ikläder sig
formen af aktiebolag, att söka koncession på sina stadgar, blott en
enkel anmälan erfordras, hvarefter bolaget tryggt kan till godtrogne
försäkringstagares förvillande annonsera sig »stå under statens kontroll
i enlighet med lagen af den 22 oktober 1886».

Helt naturligt kan en dylik kungörelse med sina, rörande inhemska
bolag, knappa fyra sidors text icke anses på ett tillfredsställande
sätt hafva löst den vigtiga frågan om försäkringslagstiftningen.
Detta omdöme skärpes ännu mycket mera, om man efterser, huru de
i nådiga kungörelsen den 22 oktober 1886 utfärdade bestämmelserna
efterlefvas. Utan tvifvel insända de svenska bolagen, åtminstone i allmänhet,
rigtigt sina uppgifter. Men hvad de utländska bolagen beträffar,
så behöfves blott en blick på de offentliggjorda uppgifterna
för att upptäcka en mängd felaktigheter. Utan att ens synas granska
eller utforska anledningarna till dessa origtigheter, accepterar försäkringsinspektören
dem, sammanför dem kritiklöst i tabeller, och så tryckas

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.

de lika kritiklöst under titel »Försäkringsinspektörens berättelse». Försäkringsinspektören
synes anse en kritik i dylika fall eller till och med
ett enkelt efterseende af orsakerna till uppenbara origtigheter i rapporterna
lika litet höra under hans domvärjo som det att kontrollerande,
inspekterande ingripa, när en viss försäkringsanstalt af låt vara
också endast ett löst rykte utpekas såsom mindre solid. Till ett dylikt
ingripande lärer anses nödig en bestämd order från civilministern.
Någon rätt till eget initiativ lärer icke anses förefinnas för försäkringsinspektören.
Hade sådant funnits och begagnats, så hade utan tvifvel
mången förlust undvikits, exempelvis vid ett nu i afveckling stående
brandbolags sorgliga ändalykt.

Jag vill icke inlåta mig på den frågan, om de nuvarande reglementariska
föreskrifterna, med vissa tillägg och under annan tillämpning,
skulle kunna i någon mån verka mera effektivt. Jag har endast
velat konstatera, att de för närvarande så väl till form som tillämpning
äro högst otillfredsställande, och såsom min mening framhålla, att ett
fullt tillfredsställande förhållande icke kan åvägabringas utan en af
Konung och Riksdag stiftad, fullständig försäkringslag. Dertill synes
äfven inbjuda den helt och hållet provisoriska form, i hvilken nu till
försäkringskontrollen utgående anslag blifvit beviljadt. Kongl. Maj:t
begärde af 1886 års Riksdag ett anslag till försäkringskontrollen, men
endast på extra stat, hvilket statsutskottet fann synnerligen lämpligt,
ty utskottet ansåg det då föreliggande förslaget endast afse ett försök,
hvilket, beroende på vidare pröfning, borde ytterligare utvecklas. Åtta
års pröfning har nu, synes mig, tydligen ådagalagt, att en vidare utveckling
och skärpning i hög grad är af behofvet påkallad.

Jag tillåter mig i detta sammanhang att hänvisa till ett annat
område, som man ansett både nyttigt och nödigt att med noggranna
lagbestämmelser hägna, nemligen sparbanksväsendet. 1891 års sparbankskomité
förklarade sig hysa den öfvertygelsen, att bökade garantier
för sparbankernas verksamhet bjudas af hänsynen till insättarnes säkerhet
för sina besparingar, samt att ett kraftigare ingnidande från lagstiftarens
sida, långt ifrån att hämma sparbankernas gagnande verksamhet, måste
stödja och befrämja densamma». Och dåvarande finansministern yttrade
till statsrådsprotokollet den 11 mars 1892, efter att hafva visat sparbankernas
utveckling: ningen lärer således kunna förneka, att sparbanks väsendet

numera djupt ingriper i nationens ekonomiska li/, helst de medel,
sparbankerna förvalta, i regeln bestå af de mindre bemedlades besparingar,
hvilkas bevarande är af särskild vigt för så väl individerna som samhället.»
Yttranden af denna natur äro icke de enda rörande behofvet af en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16. 5

sparbankslag. Begge kamrarne enades också om eu dylik lag, och
resultatet blef kongl. förordningen af år 1892.

Snart sagdt alla de skäl, som tala för en sparbankslag, kunna ock
anföras, då det gälle.r försäkringsväsendet. Snart sagdt hvarje ord i nu
citerade yttranden kan direkt tillämpas på försäkringsområdets Och
dock har en försäkringslag hittills låtit vänta på sig, oaktadt man så väl
inom som utom försäkringskretsar länge känt behofvet. deraf samt ifrigt
önskat mera ordnade förhållanden härutinnan. Jag vill icke tilltro mig
att söka utreda anledningarna till detta uppskjutande. Det skäl, som
på förfrågningar lärer hafva angifvits och som äfven framgår af inledningen
till ofvan anförda nådiga kungörelse åt den 22 oktober 1886,
nemligen att »med en fullständig lagstiftning om försäkringsväsendet
bör tills vidare anstå», emedan man vill behandla försäkringslagen i
sammanhang med den blifvande nya bolagslagen och derför måste afvakta,
att det hela blef färdigt, synes mig ingalunda vara något giltigt
skäl. Ingenting torde nemligen hafva hindrat att utarbeta en försäkringslag
samt att förelägga densamma för Riksdagen fullt sjelfständigt
och oaktadt bolagslagen icke förr än senare kunnat inkomma. På denna
min åsigt har jag endast funnit ökad bekräftelse i det obetydliga intresse,
som egnas försäkringsväsendet i de lagförslag om bolag och
föreningar för ekonomisk verksamhet, hvilka den 30 juni 1890 framlades
af dertill utsedda komiterade och som torde ligga till grund för den
kongl. proposition i ämnet, som till nu pågående Riksdag är aflemnad.
Med de utländska, i Sverige opererande bolagen har komitén helt naturligt
icke haft att syssla. Rörande försäkringsföreningar skiljer komitén
i intet afseende dessa från andra föreningar för ekonomisk verksamhet.
Endast rörande försäkringsaktiebolag gör komitén ett kortfattadt, temligen
intetsägande förslag, anmärkande dervid, att det »icke kunnat tillkomma
komitén att yttra sig rörande de grundsatser, som böra tillämpas
vid lagstiftningen angående försäkringsväsendet, eller att afgifva förslag
till detaljföreskrifter i ämnet». För öfrigt måste en försäkringslag omfatta
många områden, som falla helt och hållet utom en lagstiftning i
allmänhet rörande bolag. Jag vågar derför hysa den uppfattningen,
att det är så väl lämpligt som nödigt, att en verklig och speciel försäkringslag
stiftas så fort som möjligt och att ett förslag derom helst
bör föreläggas nästa Riksdag.

Angående innehållet i en dylik lag torde icke här vara lämpligt
att ingå i närmare utredning, utan torde på en eventuel Riksdagens
begäran af Kongl. Maj:t kunna införväntas ett på noggrann utredning
baseradt, bestämdt förslag dertill. Dock tillåter jag mig att här fram -

fi Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.

hålla några synpunkter, hvilka jag föreställer mig böra läggas till grund
för en betryggande försäkringslag. En sådan måste gifvetvis innefatta
två områden, nemligen de svenska försäkringsanstalterna samt de utländska
i Sverige opererande försäkringsanstalterna, af hvilka områden
hvartdera fordrar sina särskilda lagbestämmelser.

Enligt nu för de inhemska försäkringsanstalterna gällande bestämmelser
erfordras, såsom jag förut antydt, för anstalt, som icke är
aktiebolag, ingen som helst stadfästelse vare sig af Kongl. Maj:t eller
annan myndighet, utan endast en af vissa uppgifter åtföljd anmälan,
hvilken utan vidare tages för god. Aktiebolagen måste visserligen i
hvarje fall förskaffa sig kunglig stadfästelse, men sedan vissa former
blifvit iakttagna, äro äfven för dem enkla anmälningsåtgärder tillfyllestgörande.
Sedan på detta sätt en anstalt trädt i verksamhet, erfordras
endast punktligt insändande af de årliga rapporterna till civildepartementet,
för att anstalten skall få fortsätta sin verksamhet och den försäkringssökande
allmänheten dit öfverlemna sina besparingar. Det är
således det s. k. yublicitetssystemet, som tillämpas i Sverige. Försäkringstagare
sjelfva få, bäst de gitta, öfvervaka försäkringsanstalterna
och söka afvärja de faror, som hota i följd af möjliga missgrepp vid
sådana anstalters grundläggning eller felaktigheter vid deras förvaltning.
Statens enda uppgift är att försöka att framtvinga offentliggörande
af det, som för allmänheten kan vara af vigt att veta i och
för bedömandet af de olika försäkringsanstalterna. Detta system är
beqvämt för staten, särskilt om, såsom i Sverige, de infordrade uppgifterna
fullkomligt kritiklöst behandlas och offentliggöras, men kan
vara ruinerande för den enskilde försäkringstagaren, hvilken alltid, såsom
jag förut påpekat, är den svagare parten gent emot en försäkringsanstalt.

Fullt inseende det origtiga i att ordna tillsynen öfver Sveriges
försäkringsväsende ensamt på publicitetssystemet, föreslog också landshöfding
Sjöcrona, som år 1881 erhöll Kongl. Maj:ts uppdrag att uppgöra
författningsförslag i ämnet, Datt lagstiftningen angående försäkringsväsendet
bör, åtminstone under för handen varande förhållanden, i hufvudsak
grundas på auktorisationssystemetD.

Det kännetecknande för detta system är, att stadgar för hvarje
försäkringsanstalt skola pröfvas och godkännas af vederbörlig administrativ
myndighet, som derigenom sättes i tillfälle öfvervaka, att dessa
anstalters grundläggning är betryggande. Sedan sålunda en anstalt
erhållit vederbörlig auktorisation, skola myndigheterna vara pligtiga att
noga följa och genom infordrade rapporter och af vederbörlig embets -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16. 7

man utförda visitationer kontrollera anstaltens verksamhet samt tillse,
att de eu gång faststälda grunderna följas, att stäfja missbruk, att
kraftigt ingripa, om farhågor för anstaltens soliditet skulle yppas o. s. v.
Sant är visserligen, att härigenom ett tungt ansvar pålägges de administrativa
myndigheterna; ''»men''», säger nyss nämnde landshöfding
Sjöcrona, »när, såsom kär är fallet, de enskildes krafter äro vanmägtiga,
inträder ju statens skyldighet att ingripa, och staten har ingalunda rätt att
inom försäkringsväsendet mera än inom andra områden för hans polisverksamhet
rygga tillbaka för en skyldighets fullgörande, endast derför att uppgiften
är svår». I full öfverensstämmelse med dessa åsigter yttrade
också dåvarande civilministern till statsrådsprotokollet den 11 januari
1886: »Försäkringsrörelse och särskildt den gren der^if, som af ser lifförsäkring,
är af den beskaffenhet att, äfven om den största möjliga publicitet
eger rum, allmänheten ändock icke kan bilda sig någon på egen sakkunskap
grundad öfvertygelse, huru vida rörelsen öfverensstämmer med de regler, som
med hänsyn till en jemn och sund utveckling af en sådan verksamhet böra
vara för densamma bestämmande; och då så är förhållandet, torde det vara
en skyldighet för staten att tillse så väl att anstaltens grundläggning sker
efter allmängiltiga regler, som ock att anstalten under sitt fortfarande bestånd
icke afviker från deras tillämpning».

I dessa ord ligger ett helt program för försäkringslagstiftningen,
och mera behöfver här icke heller anföras rörande de allmänna grunderna
för lagstiftningen om de inhemska anstalterna.

I tillämpliga delar måste helt visst motsvarande grunder gälla
för de utländska i Sverige opererande bolagen. Men dertill kommer
äfven något annat. De utländska bolagen befinna sig i en väsentligen
annan ställning än de inhemska. Medan de svenska bolagens styrelser
till större delen bestå af allmänt kände och aktade svenske män, känner
man merendels ingenting om de utländska bolagens ledande män.
Medan de värdepapper och andra säkerheter, i hvilka de svenska bolagen
placera sina fonder, merendels äro för den stora svenska allmänheten
ganska väl kända samt lätta att kontrollera, är det deremot
ytterst svårt för samma allmänhet att förskaffa sig någon som helst
säker kännedom om de utländska bolagens placeringar. Medan de
medel, som de svenska bolagen hopsamla, komma svenskt näringsliv
svensk kultur till godo, så utföra de främmande bolagen årligen betydande
belopp ur vårt kapitalfattiga land. Alla dessa omständigheter
och flera dertill göra, att lagstiftningen angående utländska i Sverige
opererande försäkringsbolag måste innehålla något mera än lagen angående
de svenska bolagen. Enligt nu gällande kougl. förordning äro

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16.

de utländska bolagen strida i en för dem sjelfva fördelaktigare ställning
af snart sagdt ingen som helst tillsyn. Huru detta lämpligen skall
ändras, hvilka lagbestämmelser, utöfver de för svenska bolag gällande,
lagen angående de utländska bolagen bör innehålla, vill jag icke
här tilltro mig att antyda, utan torde de sjelffallet framgå ur den utredning,
som kommer att läggas till grund för en eventuel kongl.
proposition.. Jag har här endast velat såsom min åsigt framhålla, att
de utländska i Sverige opererande försäkringsbolagen icke blott icke
böra, såsom hittills, behandlas mera »liberalt» än de svenska bolagen,
utan att lagbestämmelserna rörande de förra måste i viss mån innebära
en skärpning af de för de senare utfärdade bestämmelserna, utan att
dock derigenom någ^a prohibitiva skrankor uppresas mot verkligt so*
lida utländska bolags ofta nyttiga verksamhet i vårt land.

Den ökade kontroll, som en ny försäkringslag i'' hvarje fall skulle
innebära, medför helt naturligt ökade kostnader. Jag tillåter mig att
angående täckandet af dessa kostnader hänvisa till det af statsutskottet
den 23 februari 1886 afgifna utlåtandet angående kongl. propositionen
om anslag till försäkringsinspektionen. Utskottet påpekar, Datt försäkring
sanstalterna hafva ett med den försäkring stag ande allmänhetens fullt
jemförligt intresse, att kontrollen öfver anstalterna från statens sida varder
effektiv. Af sådan orsak synes det icke vara en obefogad begäran, att dessa
anstalter få, om icke alldeles uteslutande bekosta kontrollen, dock åtminstone
med staten deltaga i bördan.''»

Helt anslutande mig till denna utskottets mening, vill jag endast
erinra, att de solida, svenska försäkringsanstalterna, hvilka äro de som
i främsta rummet påyrka en effektiv försäkringslag, för visso icke lära
vilja undandraga sig att deltaga i ett proportionelt täckande af de
ökade kostnaderna för försäkringskontrollen.

Med anledning af hvad jag nu haft äran anföra, tillåter jag mig
vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
nästa Riksdag framlägga förslag till en försäkringslag,
innehållande fullständiga ocji fullt betryggande bestämmelser
rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet i Sverige.

c*; '' . I,; f ;; M , # # t •

Stockholm den 22 januari 1895.

Sven Palme.

STOCKHOLM. P A. NYMANS EFTERTRÄDARE8 TRYCKERI. 1895.