Motioner i Andra Kammaren, N:o 169

Motion 1891:169 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169.

1

*:o it

Af herr Gr. EriCSSOIl från Stockholm, om ändring i §§ 17 och
24 riksdagsordningen.

I 17 § riksdagsordningen stadgas, att dem soin vid val till Andra
Kammaren erhållit de flestas röster, skall anses vald till rikdagsman.
Angående val till Första Kammaren finnes intet motsvarande stadgande,
men det har der blifvit häfd att beräkna rösterna på samma sätt.

Häraf har blifvit en följd, att vid val till båda kamrarne, men i
synnerhet, till den Andra, det ofta inträffat att personer blifvit valde, som
visserligen hvar för sig erhållit flera röster än någon annan,- men hvilkas
röstetal dock icke uppgått till halfva antalet af de vid valet afgifna
rösterna. Vid sådana tillfällen har det alltså i sjelfva verket varit minoriteten
och icke majoriteten bland de röstande, som afgjort valets utgång.
Det ligger i öppen dag, att ett sådant förhållande står i uppenbar strid
med grundlagens anda, som fordrar, att valen skola gifva ett så troget
uttryck som möjligt åt de väljandes åsigter.

Om nu detta fall blott sällan inträffade, vore derom mindre att säga.
Men det visar sig tvärt om vara allt annat än sällsynt, att en riksdagsman
intager sin plats såsom svenska folkets representant på ett fåtals kallelse,
men i rak strid med flertalets önskan.

Så visar det sig, att vid de val till Första Kammaren, som förrättats
från 1875 till och med 1888, ett antal af inemot fyratio ledamöter blifvit
i '' denna kammare invalda med ett röstetal som ej öfverstiger hälften af
Bih. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 29 Häft. (N:o 169.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169.

alla de afgifna rösterna. Af dessa fall kommer ej mindre än en tredjedel
på det enda året 1885, då 78 nyval till kammaren egde rum. Nu
kan det sägas, att detta antal betyder jemförelsevis litet i förhållande till
de två eller tre hundra val till denna kammare, som under tiden hållits.
Men detta inkast förlorar sin udd, då man besinnar, att det är för en
tid af ej mindre än nio år, som de sålunda valde skola föra sina valmäns
talan mot deras flertals tydligt uttryckta vilja.

An mera uppenbart varder missförhållandet inom Andra Kammaren.
Enligt statistiska oentralbyråns redogörelse för riksdagsmannavalen 1872—
1887 visar det sig, att antalet af de riksdagsmän, hvilkas röstetal icke
uppgått till 50 procent af de afgifna rösterna, utgjort

Vid omedelbara val. Vid medelbara val.

År. I städerna. På landet. På landet

1872 ............ 8 af 54 26 af 60 15 af 78

1875 ............ 6 af 59 32 af 67 9 af 71

1878 ............ 5 af 61 36 af 73 11 af 67

1881 ............ 10 af 64 30 af 78 9 af 64

1884 ............ 11 af 69 30 af 86 8 af 59.

Vid 1887 års val inträdde ett säreget förhållande, i det partierna
då stodo ytterst skarpt och klart emot hvarandra, och enighet bland deras
respektive anhängare derför var mycket lättare att uppnå. Detta visade
sig också, då vid valen till majriksdagen samma år intet enda af de
omedelbara valen för städerna och blott ett af de medelbara på landet
gifvit den valde mindre än 50 procent af de afgifna rösterna, medan vid
de omedelbara valen på landet motsvarande antal nedgått till 8 på 92.
Vid höstvalen samma år hade spänningen redan något aftagit och genast
visade sig en tillbakagång, i det att visserligen vid omedelbara val i
städerna antalet fall, der s. k. absolut majoritet icke ernåddes, blott var
2 pa 53 (stockholmsvalet naturligtvis lemnadt å sido) och vid medelbara
val pa landet blott var 1 på 42, men deremot vid de omedelbara valen
på landet åter sprang upp till 20 på 104.

Vid 1885 års riksdag afgafs inom denna kammare ett förslag till
grundlagsändring, enligt hvilket absolut majoritet skulle vara ett oeftergifligt
vilkor för giltigheten af ett val till Andra Kammaren. Deremot
invändes, under erkännande af det beklagliga uti missförhållandet emellan
valmännens önskningar och valens resultat, att detta dock tydligen nått

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169.

3

sin höjdpunkt vid 1878 års val och numera vore stadt i aftagande. Detta
inkast fick skenbart stöd af valen till 18S7 års majriksdag, men, som vi
sett, inträdde redan på hösten en afgjord återgång till det sämre. För
1890 års val föreligga visserligen inga officiella valredogörelser, men pressens
uppgifter om valen visa med all tydlighet, att förhållandena nu
ytterligare förvärrats. Fall hafva inträffat, då majoritetens splittring mellan
två kandidater gifvit seger åt en tredje, som fått knappast mer än hälften
af deras sammanlagda röstetal, hvilket hvarken kan vara för valmännens
flertal önskvärd! eller för den sålunda valde sjelf angenämt. Vid ett
annat val, som ådragit sig stor uppmärksamhet, hade både majoriteten

(321 röster) och minoriteten (260 röster) splittrat sig på två kandidater.

Majoritetens hufvudkandidat fick 256 röster och den andre 65, medan

minoritetens hufvudkandidat blef vald med 259 röster och den andre

fick 7. På grund af klagomål upphäfdes emellertid valet, och deri förut
valde blef å nyo utsedd, men denna gång med absolut majoritet.

Det visar sig tydligt, att med bibehållande af nu gällande lagstiftning
ingen ändring till det bättre står att vinna. För så vidt ej slumpen
skall afgöra hvarje val, der flere än tv.å kandidater äro uppstälde, återstår
för närvarande intet annat än att en eller flere af dem mer eller mindre
frivilligt låter förmå sig att draga sig tillbaka. Den, som sålunda får
gifva vika på förhand, är ej heller alltid den, som åtnjuter det minsta
förtroendet, utan kan lika ofta vara den mest efterlåtne.

Emellertid ser man nu vid hvarje val, huru agitationen allt mera
drifves i höjden, då hvarje åsigts målsmän naturligen sträfva att vinna
segern, men på samma gång måste använda de kraftigaste medel till att
förebygga en splittring, som ej skulle aktas det minsta farlig, i fall någon
laglig väg att uppnå absolut röstöfvervigt stode öppen.

Att komma till en dylik borde derför vara ett önskemål för alla
partier utan åtskilnad. Ty hvad som i dag händer den ene, det drabbar
i morgon lika lätt den andre.

Blott en väg synes dervid .återstå att beträda, nemligen att obligatoriskt
föreskrifva omval, då absolut majoritet icke blifvit uppnådd vid
första omröstningen.

I afseende å den andra omröstningen låta då flera möjligheter tänka
sig. Att, såsom vid val af justitieombudsman och lekmannaombud till
kyrkomötet, vid omvalet ställa kandidaterna under omröstning, en i sänder,
i ordning efter deras första gången uppnådda röstetal, har i tillämpningen
visat sig opraktiskt och bör dessutom vid omedelbara val svårligen

4

Motioner i Andra Kammaren, ~N:o• 169.

vara utfÄrbart. Att, såsom i Frankrike är föreskrifvet, äfven vid omvalet
lemna valmännen full frihet att rösta på hvem de vilja, har också visat
sig olämpligt, emedan det ej gifves den allra minsta säkerhet för, att ens
då absolut flertal skall kunna uppvisas, så snart mer än två komma i
åtanke.

Håller man fast vid den enkla grundsatsen, att den välde skall representera
så många som möjligt af de röstande, så blifver det också deraf
en oeftergiflig följd, att omvalet måste så begränsas, att den önskade
majoriteten dervid ovilkorligt uppnås. Detta vinnes derigenom, att vid det
andra valet omröstningen endast får ske mellan dem, som förut fått de högsta
röstetalen, och är begränsad till jemnt dubbelt så många som skola väljas.
Om vid ett val, der t. ex. tre skola utses, endast en får mer än hälften
af rösterna i första omröstningen, då är han vald, men till besättande af
de två andra platserna måste ny omröstning ske mellan de fyra, som
kommit näst efter honom i röstetal.

Ett sådant förbehåll har nu i tjugufem år varit gällande vid valen
till den tyska riksdagen; och då det nu på sina håll anses lämpligt att
hemta föredömen från Tyskland, torde väl detta icke vara bland de sämre.
Men mera betyder, att samma valsätt med goda resultat tillämpats vid
ett slag af mycket vigtiga kommunala valhandlingar inom vårt eget land,,
nemligen utseende af landstingens ledamöter; och det sedan en tid af snart
trettio år, eller allt ifrån 1862.

Ingenting synes då vara enklare och mera naturligt, då det är i så hög
grad af behofvet påkalladt, än att tillämpningen af denna föreskrift äfven
utsträcktes till val af riksdagens ledamöter. Därvid synes mig, att ingen
skilnad bör göras mellan Första och Andra Kammaren, då det i fråga
om båda är lika önskvärd!, att det är de röstandes flertal, som i främsta
rummet varder representerad!. Den åsyftade ändringen bör derför ej
lämpligen upptagas i § 17 riksdagsordningen, utan fast hellre få plats bland
de gemensamma bestämmelserna, och synes de då lämpligast kunna ingå
såsom ett första moment i den nu varande § 24.

Öfverförandet till riksdagsordningen af en föreskrift, svarande mot
stadgandet i § 9 landstingsförordningen, bör ej i tillämpningen möta några
svårigheter. Vid val till Första Kammaren eller medelbart val till den
Andra torde nödiga omval komma att gå till alldeles som vid val af
landstingsmän, och vara afslutadt innan de väljande åtskiljas. Vid omedelbara
val till Andra Kammaren torde den andra omröstningen böra uträttas
inom kortast möjliga tid efter sammanräkningen af rösterna från

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169. a

den första. Till den ändan torde böra stadgas, att den andra omröstningen
skall ofördröjligen verkställas.

Alltså föreslår jag:

l:o att ur 17 § riksdagsordningen orden: »Den,
som dervid erhållit de flestes röster, vare lagligen vald,
och skilje lotten emellan dem, som erhållit lika röstetal»,
måtte utgå; samt

2:o att 24 § riksdagsordningen måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

Vid val af riksdagsmän vare den eller de valde,
som erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna.
När ej hela det antal riksdagsmän, som väljas skall,
vid första omröstningen blifvit utsedt, läte valförrättaren
ofördröjligen företaga ny omröstning till utseende
af den eller de återstående. Dervid må endast
röstas mellan dem, som förra gången, utan att vara
valde, erhållit de flesta rösterna, till ett antal af två
gånger så många, som riksdagsmän då äro att välja;
och äro de valde, som då de flesta rösterna erhållit.
Mellan lika röstetal skilje lotten.

Rösträtt vid — — — — sig inställer.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 17 februari 1891.

Gustaf Ericsson.

Bih. till Rik-sd. Prof. 1891. 1 Samt. 2 Afd, 2 Band. 29 Käft.