Motioner i Andra Kammaren, N:o 169

Motion 1890:169 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169.

11

N:o 169.

Af herr L. P. Larsson i Berga, om inlösen af frälseskatteräntor
och om statsbidrag till deras utgörande.

Härmed vågar jag vördsamt förnya en vid flere föregående riksdagar
af andra representanter framstäld motion, om hvars rättvisa och billighet jag
är lifligt öfvertygad, men hvilken motion hittills icke lyckats vinna Riksdagens
bifall.

Motionen afser att utsträcka bestämmelserna i kongl. förordningen den
11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor m. in. äfven till •
frälseskatteräntor. Nämnda kongl. förordning stadgar, att sådana räntor, som
varit någon gång med jordeganderätten förenade, icke få af statsverket inlösas,
äfven om dessa räntor, såsom exempelvis är fallet inom den valkrets
jag representerar, ursprungligen tillkommit genom öfverenskommelse mellan
kronan och enskilde. Såsom skäl emot yrkandet på statsverkets skyldighet
att inlösa äfven dessa räntor har bland annat upprepade gånger af statsutskottet
anförts, att ifrågavarande frälseskatteräntor genom att förenas
med jordeganderätten i sjelfva verket upphört att finnas till och sedermera
uteslutande tillkommit genom enskildt aftal mellan räntegifvare och räntetagare.
För min del kan jag icke medgifva, att detta betraktelsesätt är
rigtigt. Ty ostridigt är ju, att dessa räntor leda sitt ursprung från en öfverenskommelse
mellan kronan och enskilde; och detta deras ursprung lärer väl
icke kunna upphäfvas derigenom att jorden och räntan komma i samma
hand. Detta kan, så vidt jag förstår, endast medföra en suspension tills
vidare af räntans utgörande, intill dess jorden och räntan å nyo åtskiljas,
men förändrar alldeles icke räntornas natur att vara tillkomna genom aftal
mellan kronan och enskilde.

Dertill kommer det hillighetsskäl, som äfvenledes torde böra tagas i
betraktande, att dessa räntor merendels utgöras af mindre bemedlade, hvilka

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169,

särdeles tungt tryckas af detta onus. Och deras hörda blifver så mycket
känbarare, som öfriga klasser af den jordbrukande befolkningen genom
grundskatternas partiella afskrifning erhållit en välbehöflig lättnad i dem''
åliggande bördor, svarande mot de ökade bördor för försvaret, som blifvit
dem pålagda, under det att nu ifrågavarande räntegifvare väl få bära de
ökade försvarsbördorna, men icke erhållit någon som helst lindring i sina
skatteskyldigheter.

Lifligt öfvertygad om rättvisan och billigheten af att äfven frälseskatteräntegifvare
erhålla en motsvarande lindring i dem pålagda skattebördor,
vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta att jemväl frälseskatteräntor,
som ursprungligen tillkommit genom aftal mellan kronan
och enskilde, skola, på sätt kongl. förordningen den 11
september 1885 stadgar om skattefrälseräntor, af statsverket
inlösas; samt att, intill dess en sådan inlösen blifvit
verkstäld, staten måtte bidraga med 30 procent till de
utgifter, som för frälseskatteräntor utgå till enskild person.

Stockholm den 25 januari 1890.

L. F. Larsson
i Berga.