Motioner i Andra Kammaren, N:o 168 (Motion 1893:168 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168,

N:o 168.

Af herr E. Svensson i Karlskrona, om ändrad lydelse af § 227
sjölagen.

Sedan den vid 1891 års riksdag antagna och den 12 juni samma år
gifna sjölag nu varit tillämpad under ett års tid, är det möjligt att, åtminstone
delvis, bedöma dess verkningar. Att dessa icke kunna sägas
vara i allo tillfredsställande har i åtskilliga afseenden blifvit framhållet, och
från landets största bergningsbolag har, i sådant hänseende, äfven tillstälts
mig följande

P. M.

Den 23 januari 1891 adät Kongl. Maj:t till den då församlade Riksdagen
nådig proposition med förslag till sjölag, hvars 227 § hade följande lydelse,
i allo öfverensstämmande med det af särskilde komiterade utarbetade förslag,
nemligen:

»Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som
skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock
klander inom två månader efter aftalets ingående eller hafve förlorat sin
talan. Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas
af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

för den, som skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter
det öfverenskommelsen slöts hos bergarne uppsäger aftalet».

I Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af denna Kongl.
Maj:ts proposition har sagda § följande lydelse:

»Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som skall
utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock, der
bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom sex
månader, efter det betalning erlades, eller bafve förlorat sin talan. Innefattade
öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas af
skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej gällande».

Såsom motiv för den af Riksdagen beslutade ändring anfördes följande:

»Enligt Eders Kongl. Maj:ts förslag skulle den, som vill begagna sin
rätt att erhålla jemkning i en, medan nöden varade, aftalad bergarelön, vara
skyldig att instämma klander inom två månader efter aftalets ingående.
Denna bestämmelse skulle enligt Riksdagens åsigt kunna medföra olägenheter
vid tillämpningen. Frånsedt det icke alldeles ovanliga fall, att bergningen
pågår under längre tid än två månader efter aftalets ingående, då
det uppenbarligen vore orimligt att ålägga den, som skall betala bergarelönen,
att instämma klander, innan vare sig han eller någon annan kan
bedöma, om det aftalade beloppet är skäligt eller ej, eller ens vet, om
eller i hvilken mån bergningen kommer att lyckas, — kan det under vissa
omständigheter möta svårighet att anträffa bergaren med stämning, såsom
när det bergande fartyget var stadt på utrikes resa, hvilken utan uppehåll
fortsättes, sedan det bergade förts i säkerhet, och än mer om bergningen
verkstälts af utländskt fartyg, som sedermera ej besöker svensk hamn. Riksdagen
kan ej heller erkänna, att det föreslagna nya stadgandet är af praktiskt
behof påkalladt. Skulle det någon gång särskilt för den, som skall
betala, vara af vigt att få frågan om bergarelönens belopp snart afgjord,
är hans rätt att sjelf genom stämning framställa sitt yrkande oomtvistlig.
Men i regeln är det bergaren, som har intresse af att utan dröjsmål utfå
sin skäliga lön; och han lär ej heller dröja att, om ej godvillig betalning
genast följer, instämma sin talan derom. Det naturliga är då, att — såsom
hittills tillgått — svaranden invändningsvis framställer anspråk på jemkning
i det belopp, som vid nödstillfället aftalades».

»Endast för ett fall har Riksdagen ansett nödigt begränsa den tid, inom
hvilken den bergade eger framkomma med anmärkning emot den aftalade

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

bergarelönens belopp. Om betalning erlägges efter det nöden upphört, ligger
deri ett godkännande af det vid nödstillfället slutna aftalet, och bergaren
är viss om att få behålla hvad han uppburit; men om bergarelönen
ej blott bestämts utan äfven guldits, medan nöden ännu varade, skulle bergaren
— enligt nu gällande lag — först efter tio års förlopp vara fri från
klander. Då sådant uppenbarligen är obilligt, har Riksdagen för detta fall
-— helst den bergade i denna händelse ej annorlunda än genom att sjelf
stämma kan få sin talan prof vad — ansett nödigt bibehålla stadgandet om
viss klandertid, som dock ansetts kunna utsträckas till sex månader».

»Med rätta har den i nu gällande lag antagna grundsats, att aftal,
som vid olyckstillfället ingås rörande bergarelöns belopp, ej är obetingadt
bindande för den, som skall utgifva densamma, i Eders Kongl. Maj:ts förslag
fullständigats genom stadgandet om rätt för denne att rygga ett under
enahanda omständigheter tillkommet aftal derom, att bergarelönens belopp
skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt. Men hvad man
härigenom åsyftat skulle i många fall göras om intet genom den bestämmelsen,
att öfverenskommelsen blifver bindande, om den ej uppsäges inom
fjorton dagar efter dess ingående; en dylik uppsägning kan nemligen, äfven
om den öfverhufvud alltid vore utförbar, i många fall ej på så kort tid
medhinnas, helst om bergningen utförts af en mängd, öfver en hel kuststräcka
spridda personer. Af dessa skäl har Riksdagen föredragit att taga
steget fullt ut och förklara dylik öfverenskommelse ogiltig — parterne naturligtvis
obetaget att genom dess bekräftande, sedan nöden upphört, bereda
den gällande kraft».

I Danmark, med hvars sjölagstiftning Kongl. Maj:t ansett önskvärdt
att den svenska skulle bringas i öfverensstämmelse, har nämnda § erhållit
följande med komiterades förslag noggrant öfverensstämmande lydelse:

»Er der, medens Nöd stod paa, af Skipper, Reder eller Ladningsejer
indgaaet Overenskomst om Bjergelön, kan dog den, som skal betale samme,
inden to Maanader efter Overenskomstens Afslutning, bringe Spörgsmaalet
om Bjergelönnens Störrelse for Retten, som kan nedsaette den betingede
Glodtgörelse, naar denne betydlig överstiger, hvad der skönnes att vsere
passende. Gfaar Overenskomsten ud paa åt Bjergelön skal fastssettes ved
Voldgift eller paa anden lignende Maade, er den ikke bindende for den,
som skal betale Bjergelönnen, naar han inden 14 Båge efter Overenskomstens
Afslutning opsiger denne».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

Tvifvelsutan har afsigten med den af Eiksdagen företagna förändringen
af Kong!. Maj:ts förslag hufvudsakligen afsett att förekomma, att partiskhet
och godtycklighet skulle kunna göra sig gällande vid bestämmande af bergarelöns
belopp, hvilket Eiksdagen synes antaga skola blifva säkrast och
rättvisast uppskattadt af domstol; men ehuru häremot torde med fog kunna
invändas, att i en tvist om ett med särskilda fartyg, pumpmaskiner och
andra för bergning afsedda redskap utfördt bergningsarbete, exempelvis af
ett grundstött och sjunket, lastadt jernångfartyg, större sakkunskap rörande
de i 225 § af sjölagen nämnda omständigheter bör kunna påräknas hos tre
eller fem för utredning af en sådan fråga särskildt utsedde sakkunnige
skiljemän, än hos någon vanlig domstol i vårt land, der sjörätter ännu
saknas, torde vi nu dock endast böra, såsom det vigtigaste skälet för vår
hemställan, att ofta nämnda punkt i 227 § i sjölagen rörande bestämmelsen
om skiljemän, må utgå eller erhålla den af Kongl. Maj:t föreslagna
lydelse, anföra hvad vår erfarenhet under det nu snart tilländalupna första
året af den nya sjölagens tillämpning gifvit vid handen.

Under detta år har till och med oktober månad af bergnings- och
dykeribolaget Neptun i Östersjön blifvit bergade 11 ångfartyg och 5 segelfartyg,
och för dessa har bergarlön blifvit erlagd endast för 1 ångfartyg
och 3 segelfartyg med tillsammans kr. 62,520:18, då deremot alla de öfriga
krafven dels redan äro och dels synas oundgängligen blifva föremål för
domstols behandling. Vid oktober månads utgång detta år uppgingo bolagets
löpande utgifter till en summa af 535,000 kronor, hvadan bolaget vid
nämnda tidpunkt låg i ett förskott af 472,500 kronor. Ingen anledning
finnes att antaga, att förhållandena skola ställa sig gynsammare under kommande
år, sedan sjölagen snart sagdt uppmanar den bergade att icke godvilligt
betala ens en måttlig bergarlön utan söka genom den bristande
bindande kraften hos ett kompromissaftal, som dock hittills visat sig vara
den enda kontraktsform, som kunnat leda till ett snabbare afgörande af
tvister om bergarelön, utdraga afgörandet så länge som möjligt, i förhoppning
vare sig att uttrötta bergaren eller möjligen genom advokatoriska knep
vinna en obefogad nedsättning i aftalad bergarelön; och då sjörättsmål hos
oss icke slutföras på kortare tid än vid pass tre år, men väl understundom
tager vida längre tid i anspråk, så blifver häraf en följd, att bolaget nödgas
ligga i ett förskott med vid pass tre års driftkostnader, eller med den
enorma summan af nära två millioner kronor. I sammanhang härmed böra
vi påpeka, att de allra flesta af de vid Sveriges kuster bergade fartygen
äro utländska och hufvudsakligen engelska, hvilkas assuradörer ofta fästa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

föga afseende vid det berättigade i bergares kraf å skälig bergarelön utan
numera begagna sig af den nya sjölagens bestämmelser och det i deras ögon
billiga rättegångsväsendet i Sverige för att möjligen ernå någon nedsättning
af bergarelönen, helst eu förhöjning deraf icke kan ifrågakomma, äfven om
sådan skulle genom försvåradt arbete befinnas vara skälig.

Yi våga i denna fråga uttala den förmodan., att bristande närmare
kännedom om bergningsväsendet, sådant detsamma numera befinnes i vårt
land, vållat att i sjölagen intagits bestämmelser, hvilka måste ödelägga detsamma.
Från tider, hvilka dock nu äro mycket aflägsna, har mången insupit
den föreställningen, att bergning är liktydig med eller bildar en afart af
sjöröfveri; och om en sådan åsigt äfven förr kunnat hafva någon hemul,
då en halfvild kustbefolkning kastade sig öfver ett strandadt fartyg, hufvudsakligen
för att utplundra detsamma eller åtminstone för att af dess
olycka söka för sig draga den mest hänsynslösa vinst, är den dock numera
fullkomligt origtig. Bergning bedrifves nu, med få undantag, systematiskt
af stora bolag eller rederier, som för högst betydliga kostnader åt sig anskaffat
dyrbar materiel af fartyg, pumpar, pråmar, pontoner, dykeriapparater
m. m., hvarmed de, under ledning af tekniskt bildade män, utföra ingeniörsarbeten,
stundom af allra svåraste art. Den ringa bergning, som
utföres ensamt af kustboar, förtjenar numera knappast att omnämnas, och
allra minst borde, för vid sådan möjligen lådande missbruk, lagstiftningen
på den lojala bergningsaffären lägga band, som med all visshet måste förqväfva
densamma. Några siffror torde, såsom härvidlag synnerligen upplysande,
böra anföras.

Bergnings- och dykeribolaget Neptun i Stockholm är ett skeppsrederi,
som med ett fullt inbetaldt kapital af 1,500,000 kronor, anskaffat bergningsmateriel
till ett inköpsvärde af 1,580,441 kronor, och detta bolag,
stiftadt år 1869, har intill slutet af år 1891 bergat följande egendom,
nemligen:

2 bepansrade örlogsfartyg,

219 större lastångfartyg,

59 kust- och passagerareångfartyg,

337 segelfartyg,

3 ångmudderverk,

566 diverse laster och

79 riggar från vrak,

representerande, i inbergadt, skadadt skick ett, dels genom laga värderingar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

och dels genom offentliga försäljningar utrönt, sammanlagdt värde af sjuttiotre
millioner åttahundrasextiosju tusen kronor.

Bolagets omkostnader hafva under de senaste tio åren uppgått till följande
belopp:

för 1882 kr. 653,482,15

» 1883 > 770,176,88

» 1884 » 1,026,116,03

» 1885 » 786,890,19

> 1886 » 596,699,24

för 1887 kr. 418,222,28
» 1888 » 452,255,24
» 1889 » 563,271,66
* 1890 » 417,716,35
» 1891 * 649,827,92

utvisande en medelkostnad per år af kr. 633,465,79.

Innevarande års löpande utgifter uppgingo, såsom ofvan nämnes, vid
oktober månads utgång till kr. 535,000.

Under ofvannämnda tio år hafva rederiets delegare å sitt inbetalta
aktiekapital erhållit en utdelning af tillsammans 81 % eller 8,i % per år,
hvarvid dock bör anmärkas, att dess materiel i allmänhet icke varit försäkrad
emot sjöfara, emedan sådan försäkring skulle slukat största delen af
sagda måttliga behållning.

Af dessa siffror torde framgå, att bolaget, som genom sin verksamhet
under årens lopp tillkämpat sig stort anseende, äfven i utlandet, icke å
denna verksamhet skördat någon oskälig vinst och att detsamma svårligen
lärer kunna uthärda det tillstånd, som genom den nya sjölagens stadganden
tillskapats, emedan dertill skulle erfordras ett, genom de nu uppkomna
otaliga — och olidliga — rättegåugarne, nödvändig] ordt enormt förlagskapital,
som bolaget hvarken kan eller vill anskaffa. Säkerligen skulle ock
hvarje annan affär, under liknande omständigheter, d. v. s. under vissheten
att för utfående af hvarje sin fordran nödgas underkasta sig minst treårig
rättegång, upphöra; och bergnings- och dykeri-bolaget Neptun måste äfven
vara derå betänkt samt söka att till något grannland, der sådana svårigheter
som i Sverige icke möta, försälja sin bergningsmateriel.

Vi tillåta oss att med några ytterligare ord sammanfatta hvad vi anse
vara denna frågas hufvudsakliga innebörd. Så länge svensk sjölag derför
icke lade något hinder i vägen, kunde en svensk bergare, till undvikande
af hvarje tvist, uppgöra kontrakt derom, att bergarelönen skulle, efter fulländad
bergning, bestämmas af kompromiss och kunde sålunda undvika hvarje
anledning till tidsödande och kostsamma rättegångar, då han naturligen icke
gerna åtog sig arbeten, som påtagligen skulle leda till tvist. Denna möjlighet
att undvika dylika tvister är numera utesluten; bergaren måste derBih.
till Riksd. Prof. 1893. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 26 Häft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

före vara beredd att i de allra flesta fall underkasta sig sådan, att under
åratal få vänta på utfående af förtjent bergarelön, att derföre nödgas mångdubbla
sitt driftkapital och slutligen att nödgas utbetala högst betungande
rättegångskostnader, för hvilka han väl i allmänhet icke lärer tilldömas
ersättning af sina vederparter, derest desamma i rättegångarne erhålla någon,
äfven den minsta nedsättning i fordrad bergarelön. Bergningsrörelse lärer
derför svårligen hädanefter kunna bedrifvas i vårt land, hvarifrån en befintlig,
förträfflig bergningsmateriel, som sannolikt står högst bland all sådan
nu existerande, måste försvinna; och detta endast derför, att den i de flesta
andra fall såsom rent af nödvändig ansedda lagen om skiljemän icke får
vid bestämmande af bergarelön användas; en föreskrift för hvilken vi icke
kunna finna att Biksdagen anfört öfvertygande skäl.

Yi hemställa derför vördsamt, att sådan ändring af sjölagen måtte
åstadkommas, att hädanefter såsom intill den 1 januari detta år varit förhållandet,
bergare må vara oförhindrad att uppgöra laggiltiga kontrakt, deri
aftal om bergarelöns bestämmande genom skiljemän må ingå; eller, derest
sådant icke kan åvägabringas, att sjölagens 227 § ändras till enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag och sålunda äfven bringas till öfverensstämmelse med
samma paragrafs lydelse i den danska sjölagen.

Stockholm den 2 december 1892

för bergnings- och dykeri-bolaget Neptun
E. Liljewalch.

Tom Liljewalch.

Th. Arwidsson.»

Då af denna P. M. framgår, att den för sjöfarten oundgängliga bergningsrörelsen
måste lida svårt afbräck af det i sjölagens 227 § intagna
stadgandet, att öfverenskommelse om bergarelöns bestämmande genom skiljemän
ej är giltig, men jag icke kan inse, att någon olägenhet kan drabba
sjöfarten derigenom att, hädanefter såsom tillförene, parterna ega att med
lagligen bindande kraft träffa sådan öfverenskommelse, men väl genom bestämmelsen
om motsatsen, hvilken, såsom bergningsbolaget Neptuns styrelse
i ofvanstående P. M. framhåller, sannolikt måste leda derhän, att en
välordnad och kraftig bergningsrörelse blir i vårt land omöjlig att upprätt -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

hålla, anser jag nödvändigt, att en förändring härutinnan åvägabringas och
får derför vördsamt föreslå, att Riksdagen för sin del behagade besluta,

att ur sjölagens § 227 sista punkten, så lydande:

»Innefattade öfverenskommelsen att bergarelönens belopp
skulle bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt
sätt, vare det aftal ej gällande» — skall utgå;

eller, derest detta icke vinner bifall,

att sagda § 227 skall erhålla den lydelse, som den
egde i Kongl. Maj:ts proposition till 1891 års Riksdag,
eller:

»Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden
ännu varade, med bergarne öfverenskommit om viss bergarlön,
ege ändock den, som skall utgifva bergarelönen,
att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger hvad
skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme
dock klander inom två månader efter aftalets ingående
eller hafve förlorat sin talan. Innefattade öfverenskommelsen,
att bergarelönens belopp skulle bestämmas af
skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej
bindande för den, som skall utgifva bergarelönen, der
han inom fjorton dagar efter det öfverenskommelsen
slöts hos bergarne uppsäger aftalet».

Med begäran om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt att utskottet
vid behandling af förslaget ville, derest formel ändring i dess ordalydelse
finnes lämplig, sådan vidtaga.

Stockholm den 28 januari 1893.

Edw. Svensson.