Motioner i Andra Kammaren, N:o 168 (Motion 1891:168 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

N:0 168.

Af herr N. Persson i Vadensjö, om skrifvelse till Kongl. 3Iaj:t
med begäran om utfärdande af vissa föreskrifter i afseende
åpatronatsrättens utöfvande ipatronellapastorat.

I de tider, då hela pastoratsområden lydde under något der beläget
herresäte, var det med då rådande föreställningssätt fullt öfverensstämmande,
att godsegaren utöfvade kallelserätt vid tillsättande af pastor. Jorden
tillhörde godsegaren; sockenboarne voro i allmänhet hans underlydande;
ingen annan än han kunde uppbygga kyrkan och för framtiden anslå nödig
jord för densammas underhåll och behöfliga utvidgning. Der under
sådant förhållande patronatsrätt söktes, blef den äfven af regenterna
lemnad. Så fortgick det under århundraden, och ingen klagade deröfver.
Men i den mån egovärdena för herremännen förminskades, ja, ofta
inskränktes till en blott besittning af ett och annat hundra tunnland omkring
den gamla herregården, och flera bland herremännen dels visade sig
försumlige i vård och underhåll af kyrkorna, dels vid valet af kyrkoherdar
togo mera hänsyn till egna tycken, än till församlingsboarnes behof af dugliga
och äfven med provinsförhållandena bekanta prestmän, uppkom och
utvecklade sig allt mer ett missnöje med det från medeltiden bibehållna
kyrkopatronatet, som lade i en mans vård att, utan afseende på andras
råd eller önskningar, kalla hvem honom för godt syntes till församlingens
kyrkoherde. Detta missnöje har visserligen på en eller annan ort kunnat

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

minskas genom den omsorg i val af kyrkoherde, som utmärkt den ene eller
andre kyrkopatronen, men farhågorna för, att denna omsorg skulle kunna
vika för en icke alldeles ovanlig godtycklighet vid utöfvande af kyrkopatronatet,
hafva icke derigenom kunnat öfverviunas. Härtill komma äfven
flera andra församlingsbekymmer, som i faktiska förhållanden finna ett berättigande.

Som ofvan är nämndt, är kyrkopatronat i regeln fästadt vid ett och
annat herresäte, som under tidernas lopp blifvit så till jordaområde förminskadt,
att det för egaren medför ekonomiska betänkligheter, för att icke
säga hinder, att utföra en behöflig ny kyrkobyggnad, eller att utvidga och
underhålla kyrkan på ett sätt, som motsvarar folkökningen inom församlingen
och tillfredsställer församlingsboarnes anspråk på ett vördnadsväckande
tempel. Exempel skulle kunna anföras på rättegångar, som under årtionden
förts af församlingar mot kyrkopatroner, hvilka underlåtit att iakttaga
sina skyldigheter i det nämnda hänseendet; och den omständigheten,
att kyrkopatronen slutligen i laga ordning blifvit tvungen att utvidga eller
ombygga kyrkan, bidrager icke till att utplåna intrycket af alla de obehag
och kostnader, som med rättegången varit förenade, än mindre obehaget
för församlingsboarne att under tiden hafva nödgats att samlas i ett trångt och
osundt tempel. Exempel skulle äfven kunna framställas derpå, att kyrkopatroner,
som vid visitationer, utförda af biskopar eller prostar, blifvit vederbörligen
erinrade om att utvidga eller ombygga kyrkan, likväl åsidosatt
denna skyldighet och så mycket hellre äfven under årtionden kunnat göra
detta, som den af dem tillsatta kyrkoherden icke gerna kunnat fördrista
sig att derom göra hos dem allvarliga påminnelser, eller hos myndigheten
en nödig anmälan. Exempel saknas icke heller på så betänkliga fall, att
kyrkopatroner kunnat utöfva kallelserätt, der den tillsatta kyrkoherdens inkomster
af pastoratet uppgått till högre belopp, än hvad kyrkopatronen
kunnat tillgodogöra sig af den .egendom, vid hvilken patronrätten är fästad.
Härtill kan ytterligare läggas, att kyrkopatronat är fästadt dels vid blotta
familjenamn, dels äfven vid egendomar, belägna utom pastoratet, och der
patronus icke inom detta numera eger någon som helst jordegendom.

Dessa förhållanden hafva hvar för sig föranledt en mängd af rättegångar
rörande patronrätten, och det har under de senare åren vid flera
tillfällen visat sig, att denna under sekler utöfvats af godsegare, som dertill
icke varit berättigade. Der den fordom varit tillerkänd en innehafvare af
gods och gård, omfattande hela eller större delen af församlingen, bör den
icke kunna få fortfara, då godset är bortsåldt och patronus endast eger

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

en bråkdel af socknens jord. Der den fästats vid ett familjenamn, som
förut representerade anseende och rikedom, bör den väl icke längre få utöfvas
af descendenter, som vare sig genom eget förvållande eller missgynnande
omständigheter gått förlustiga af beggedera. Der patronatsrätten
fästats vid en utom pastoratet belägen egendom, derför att till denna inom
pastoratet då lydde utsocknehemman, upptagande större delen af socknen,
bör patronrättigheten väl icke längre få fortfara, sedan utsocknehemmanen
försålts, och patronus således är främmande för det • pastoratets alla angelägenheter.
Ett sådant förhållande förekommer åtminstone i Skåne, der
patronus, som är utländing och bor utrikes, uppbär kyrkotionden och arrendena
för kyrkohemman, uppgående årligen till omkring 3,000 kronor, under
det hans utgifter för kyrkan i medeltal icke uppgå till öfver 400
kronor. Denne kyrkopatron har dock undandragit sig att anskaffa en ny
och behöflig kyrkogård äfvensom att bestrida kostnaden för ringning i den
kyrka, öfver hvilken han är patronus.

Vid det år 1868 församlade kyrkomötet ansågs det nödvändigt, att förändringar
i ännu gällande presterliga befordringslag måtte företagas, och eu underdånig
skrifvelse i detta ämne beslöts till Kongl. Maj:t. En sådan skrifvelse
har redan förut den 18 juni 1866 från rikets ständer ingått. Den komité,
som i anledning deraf tillsattes för att uppgöra förslag till ny kyrkolag,
har angifvit, »att kyrkomötets framställning i främsta rummet torde hafva
afsett de patronella pastoraten. Att i dessa magten att tillsätta församlingens
herde är lagd i handen på en enda man, var i kyrkomötets tanke
ett missförhållande, hvari ändring så mycket hellre vore önskvärd och behöflig,
som hvarjehanda omständigheter kunde föranleda, att patronatsrätten
komme att tillhöra en person, åt hvilken församlingen icke med fullt förtroende
kunde öfverlemna den ansvarsfulla magten att utse hennes själasörjare».
Emellertid fann kyrk olagskomitén sig föranlåten att lemna de patronella
gällen alldeles å sido vid behandlingen af frågan om utvidgning af
församlingarnas rätt vid tillsättning af deras prester, »emedan patronatsrätten,
sådan den faktiskt består och utöfvas, är ansedd vara af privatsrättslig natur».

Denna kyrkolagskomiténs uppfattning af sin ställning till frågan kan
måhända vara fullt rigtig; men jag håller före, att något på administrativ
väg både kan och bör åtgöras, för att dels göra kyrkolagens föreskrift om
patroni skyldighet att redovisa de kyrkans medel, han uppbär, mera effektiv än
hvad den hittills varit, dels ock att bereda församlingarna i de patronella
pastoraten tillfälle att, äfven förr än eu ledighet der inträffar, kunna öfverväga,
hvilka patronbref Som innefatta en full rätt att fortfarande utöfva

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

kyrkopatronat, så att denna rätt icke hädanefter såsom hittills endast må
kunna vid en uppkommen ledighet ifrågasättas. Såsom förut är anfördt,
hafva flera sådana rättegångar hlifvit förda, stundom med den framgång,
att den patronrätt, som under sekler oanmärkt utöfvats af en eller annan
godsegare, blifvit honom frånkänd. Detta har likväl först inträffat efter
flera års tvister, och under tiden har pastoratet kunnat sakna ordinarie
pastor.

Jag har redan förut uppgifvit, att kyrkolagskomitén ansett kyrkomötets
underdåniga anhållan om förändring i den ännu gällande presterliga befordringslagen
i främsta rummet afse de patronella pastoraten. Det har
äfven visat sig, att icke blott Kongl. Maj:t .afsett detta egendomliga förhållande,
utan äfven att flera kyrkopatroner medgifvit församlingarna rätt
att yttra sig och deltaga i frågor, som rört tillsättande af dylika pastorat.
Så anbefalde, för att anföra ett enda exempel, Kongl. Maj:t år 1874
församlingsboarne i Långhems pastorat af Göteborgs stift att yttra sig
om den dervarande kyrkopatronens val af kyrkoherde. Och redan för
40 år sedan medgaf en kyrkopatron i Skåne, hvilken såsom ledamot
sedan länge tillhörde Första Kammaren, församlingsboarne den rättigheten
att .bland tre af honom föreslagna prestmän välja den själaherde,
de helst önskade. Och detta exempel har på ett afgörande sätt tagits
till efterföljd af mer än en kyrkopatron inom den provinsen. Flera
kyrkopatroner inom samma provins hafva frivilligt till församlingarna
öfverlemnat såväl sin kallelserätt som äfven den kyrkotionde, de förut
uppburit.

Med stöd af hvad jag här ofvan anfört, hemställer jag således vördsammast,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
:

det täcktes Kongl. Maj:t i nåder ålägga innehafvare
af kyrkopatronat att till vederbörande pastorsexpeditioner
aflemna af offentlig myndighet styrkta afskrifter
af samma patronbref;

att Kongl. Maj:t täcktes vidare erinra vederbörande
myndigheter om vigten och betydelsen af den i kyrkolagen
förekommande föreskriften om patroni skyldighet
»att redovisa de kyrkans medel, som äro under hans
disposition, så ofta landshöfding och consistorium det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 168.

nödigt pröfva», på det att detta oftare må ske, än hvad
som somligstädes varit fallet;

samt slutligen, att Kongl. Maj:t måtte i nåder
föreskrifva, att i de län, der patronatsinnehafvare äro
skyldiga att bygga och underhålla kyrkorna och möjligen
äfven att bestrida andra nödiga utgifter för kyrkliga
ändamål, vid biskops- och prostevisitationer icke
blott noga uppsigt utöfvas dermed, att dessa skyldigheter
iakttagas, utan äfven att de föreskrifter, som dervid
i mån af befogenhet lemnas, varda uppfylda.

Stockholm den 14 februari 1891.

Nils Persson.

Bih. till Éiksd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 28 Häft.