Motioner i Andra Kammaren, N:o 165 (Motion 1897:165 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

N:o 165.

Af herr J. Broillée in. fl., i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till ny förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

Under den 6 i denna månad inkom till Riksdagen Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, n:o 29, med förslag till ny förordning angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst, daterad den 26 sistlidne februari.

Om än de, som minnas och vilja minnas de »urtima löftena», på
hvilkas uppfyllelse man nu i nära fem år med förhoppning väntat, äro
villiga medgifva, att några af de principer, som inneböllos i dessa löften,
finnas framstälda uti ifrågavarande kongl. proposition, så måste å andra
sidan medgifvas, att de vigtigaste, de som lofvade, att den direkta beskattningen
och den största bärkraften skulle anlitas för bärande af den del af
de nya och tunga försvarsbördorna, som klöfver pekuniär uppoffring, helt
och hållet uteblifvit i det nu framlagda kongl. förslaget. Om det var med
bekymmer och oro, som man motsåg de svåra bördor och kostnader, det
urtima beslutet kräfde, så är det med lika stort bekymmer man nu ser sig
sviken på löftenas uppfyllelse.

Redan långt före 1892 både röster höjts inom Riksdagen — i synnerhet
inom dess Andra Kammare — i motioner och uttalanden för en rättvisare
beskattning, särskildt af den verkliga förmögenheten och den större inkomsten,
bvilka hittills nästan aldrig, åtminstone sällan, kunnat träffas med det skattesystem,
som användts, och den bevillningsförordning, som varit gällande.
Särskildt gjorde sig klagomålen på detta område börda i fråga om bevillningens
påförande för inkomst af skogsrörelse, den gren af landets näringar,
som en längre tid tillförene gifvit och ännu torde gifva sina idkare den
Bih. till ltiksd. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 54Häft. (N:isl65—1677) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

största inkomsten. Det var dels derför, att hvarken stat eller kommun erhöll,
hvad den rättvisligen borde tillkomma, och dels derför att de flesta
kommuner, inom hvilka denna storartade handtering bedrefs, icke fingo ett
enda öre i skatt från densamma, som dessa klagande röster höjdes. Det
var också med anledning deraf, som Andra Kammaren vid 1890 års riksdag
med 122 röster mot 68 biföll en motion om ändring i 8 och 12 §§
af bevillningsförordningen, i syfte att skogsafverkning eller försäljning af skog
skall beskattas för inkomst, der skogen är belägen.

Såväl förut som vid detta besluts fattande påvisades tydligt, huru svårt,
för att icke säga omöjligt, det varit enligt gällande föreskrifter att rättvist
uppskatta en skogs- och sågverksegares inkomst af sin rörelse, då beskattningen
skedde endast, der trävarorna förädlades genom sågning. Det vore
icke att vänta, att någon annan vinst uppgåfves än den, som erhölls genom
försäljningen, hvadan den vinst, som folie på sjelfva skogsafverkningen —
hvilken i allmänhet vore den största — helt och hållet blefve obeskattad
för den, som å annan ort drefve sågverksrörelsen. Deremot finge den, som
köpte skog inom sin boningsort, och beredde sig vinst derpå, vare sig genom
att åter försälja samma skog oafverkad eller genom att afverka densamma
och försälja virket, erlägga bevillning till staten och skatt till kommunen
för vinsten å sjelfva skogen eller afverkningen inom den ort, der skogen
vore belägen. Det vore sålunda blott sågverksbolagen eller enskilde trävaruhandlare,
hvilka bo å annan ort, än der den skog är belägen, på hvilken de
förtjena! penningar, som fått den förmånen att slippa skatt för förtjensten
å sjelfva skogsafverkningen.

Med anledning af de många anmärkningarna mot en sådan beskattning
och med anledning af ofvannämnda beslut i Andra Kammaren tillsatte
Kongl. Maj:t den 24 oktober 1890 en komité för afgifvande af förslag i
särskildt de nu angifna delarna af bevillningsförordningen (den så kallade
skogskomitén). Denna komité afgaf sitt förslag den 1 maj 1891. I 8 och
12 §§ föreslår komitén, att »kikare af skogsrörelse skall taxeras för inkomst
deraf, der skogsområdet är beläget».

Kongl. Maj:t tillsatte derefter en ny komité, som afgaf sitt utlåtande
den 2 november 1894, och denna komité har ännu tydligare hemstält, att
inkomst genom afverkning af skog för annat ändamål än husbehof, samt
afkastning af fastighet, som i öfrigt vinnes genom fastighetens användning
för annat ändamål än jordbruk, underkastas bevillning, och följaktligen jemväl
kommunala utskylder, på samma sätt som inkomst af näring eller »annan
inkomst af varaktig eller tillfällig natur». (Se 10 § mom. b, och 14 § i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

förslaget). Komitén föreslår således, att bevillningen och skatten å skogsrörelsen
skall delas i två delar, den ena å sjelfva skogsrörelsen i de respektive
socknar, der den bedrifves, och den andra å förädlingsrörelsen af trävarorna
i den ort, der denna bedrifves.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län hafva härefter
blifvit hörda öfver sistnämnda komités betänkande, och hvad särskildt beträffar
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i de norrländska länen utlåtande,
hafva alla lemnat utan anmärkning komiterades förslag rörande beskattning
af skogsrörelsen. Särskildt torde vi få anföra, hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jernband derom yttrat: »Förslaget innehåller dessutom ett nytt

stadgande om taxering af inkomst, som härleder sig af skogsförsäljning och
virkesfångst från egen eller annans mark, hvilket synes Konungens befallningshafvande
välbetänkt». Efter det Riksdagens Andra Kammare, enligt
hvad bär ofvan påvisats, med betydande majoritet uttalat sig för en rättvisare
beskattning af skogsrörelsen och de af Kongl. Maj:t sedermera tillsatta
komitéer i sina betänkanden afgifvit förslag i samma rigtning, hvilka
förslag — åtminstone det senare — gillats af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i de län, hvarest den egentliga skogsrörelsen bedrifves, kan det
synas egendomligt, att Kongl. Maj:t i sin proposition till innevarande Riksdag
»med förslag till ny förordning angående bevillning af fast egendom
samt inkomst» helt och hållet uraktlåtit att lemna förslag till ändring i
dessa delar af bevillningsförordningen. Så som skogsrörelsen nu är beskattad,
blifva icke blott, såsom förut nämnts, stat och kommuner derpå lidande, utan,
hvad ännu värre är, de kommuner, som lemna största inkomsten till skogsrörelsens
idkare, och sålunda borde göra det jemväl till staten, få ingenting
annat deraf än utslitna eller lemlästade arbetare att underhålla jemte deras
familjer; de få intet till underhåll för fattigvård eller skolgång för de barn,
som tillhöra dessa skogsarbetare, hvilka i vida högre grad taga kommunens
hjelp i anspråk än andra dess fattiga. Då för andra beskattningsföremål
kommunalskatt erlägges inom den kommun, der föremålet finnes eller rörelsen
bedrifves, så kan det icke vara billigt och rättvist att än ytterligare fortgå
på den vägen, att kommun, inom hvilken skogsrörelse bedrifves, skall fortfarande
beröfvas den inkomst, som den rättmätigt borde få, synnerligast då
den helt säkert får vidkännas alla förluster och obehag, som rörelsen medför.
Af motståndarne till en reform i antydda syftning har det sagts, att
det blir omöjligt för vederbörande taxeringsmyndigheter att rättvist taxera
skogsrörelsen i de orter, der den bedrifves. På denna invändning är svaret
lätt. Det har varit lika svårt och i de allra flesta fall svårare att rättvist

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165,

taxera skogsrörelsen i de orter, der försågningen eller förädlingen af produkterna
skett, emedan taxeringsmyndigheterna der icke haft den ringaste
kännedom om huru mycket trä handelsbolagen eller trähandlandena förtjenat
på de skogar, som köpts långt uppe i landet; och det förefaller ej troligt,
att bolaget eller handlanden omtalat för taxeringsmyndigheterna, om han köpt
en skogstrakt för t. ex. 10,000 kronor, från hvilken han i netto på sjelfva
afverkningen och efter de pris å virket, som varit gällande på närmaste
vattendrag, haft 100,000 kronor. Dessutom lärer den af motståndarne befarade
svårigheten för taxeringsmyndigheterna alldeles försvinna, i fall det
kongl. förslaget om sjelfdeklaration varder antaget. Genom detta stadgande
blifva ju trävaruhandlandena likasom andra skattskyldige, hvilka hafva
fastighetsvärde eller inkomst öfver ett bestämdt minimibelopp, skyldige att
uppgifva sina inkomster inom hvarje taxeringsdistrikt. Det blir heller ingen
svårighet för träbolagen och andra trähandlande, emedan de i sin bokföring
hafva särskild! konto för hvarje särskild skogstrakt för att se, huru och
när hvarje skogsköp med omkostnader blir betaldt, och detta utan afseende
på försågning, förädling och försäljning, för hvilka delar af rörelsen särskilda
räkenskaper föras vid förädlingsorten.

Med stöd af hvad vi sålunda anfört få vi vördsamt föreslå:

att, i händelse Kongl. Maj:ts förslag till ny förordning
angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst af Riksdagen antages, i don nya bevillningsförordningen
varder infördt stadgande derom,

att bevillning påföres försäljning af skog eller
skogseffekter från egen eller annans mark, virkesfångst
från egen eller annans mark för annat ändamål än
husbehof äfvensom virkesfångst från skogsområde, som
blifvit af staten upplåtet till bergshandteringens under.
stöd, till sågverk eller kanalbolag, samt

att för inkomst af fast egendom skattskyldig taxeras
i den kommun, inom hvars område egendomen är belägen
och för inkomst, hvarom här ofvan förmälts, der
skogsområdet är beläget.

Bevillningsutskottet, till hvilket vi anhålla, att denna motion varder
remitterad, torde uppsätta och formulera, samt på lämpliga ställen i den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

nya bevillningsförordningen införa do paragrafer, som äro behöfliga och
blifva en följd af bifall till vårt här ofvan gjorda förslag.

Stockholm den 10 mars 1897.

J. Bromée.

Oswald Emthén. P. Norberg.

E. Eriksson. Joh. Er. Nordm.

O. Walter. J- Nordin.

A. W. Styrlander.

N:0 166.

Af herr O. H. Ström, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående jernvägsanläggningar för statens räkning.

Uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition, n:o 46, till Riksdagen, angående
jernvägsanläggningar för statens räkning, föreslås bland annat beviljande af
4,371,000 kronor, fördelade på fyra år, för anläggning af en 78,600 km.
lång jernväg från Boden till Ytter-Morjärf.

Då det emellertid icke blott för öfre Norrbotten utan för hela landet är
af största vigt, att jernvägens byggande bedrifves med större skyndsamhet,
än som i Kong!. Maj:ts proposition föreslås, så att icke dess fortsättande
till riksgränsen, som ju är slutliga målet, oskäligt fördröjes, anser jag det
vara fördelaktigare, att byggnadskostnaden fördelas på två i stället för fyra
år. Härigenom skulle jernvägen till Ytter-Morjärf blifva färdig år 1899,
och fortsättningen derifrån till riksgränsen, under förutsättning af lika stort