Motioner i Andra Kammaren, N:o 165 (Motion 1890:165 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

N:o 165.

Af herr G. F. Östberg, om antagande af ändrade bestämmelser
angående väghållningsbesväret på landet.

Det synes mig, som om man vid sträfvandet att undanrödja nu
befintliga brister vid fördelningen af väghållningsbördan å landet gått längre
än som varit nödvändigt för att vinna rättelse af de mest i ögonen fallande
missförhållandena. Det är enligt min uppfattning icke af så stor vigt, som
man velat påstå, att förhållandet mellan de särskilda beskattningsföremålens
bidrag till vägunderhållet ordnas på ett fullkomligt systematiskt sätt, helst
en fullt rigtig fördelning aldrig blir möjlig att åstadkomma, men det är
deremot synnerligen vigtigt att tillse, att skattskyldigheten kan uträknas
och fullgöras utan en allt för invecklad apparat. Jag har derför trott det
vara lämpligt att till pröfning framlägga ett förslag, som vore enkelt och
lätt genomförbart, men på samma gång borde tillfredsställa de flestes billiga
anspråk.

Den väsentligaste bristen i nuvarande väglagstiftning består deruti, att
vägunderhållet fördelas efter mantal. Denna brist kan afhjelpas derigenom,
att all jordbruksfastighet ålägges att deltaga uti ifrågavarande besvär,
och att vid blifvande vägdelningar fördelningen sker efter taxeringsvärdet.
En sådan förändring krafvel’ icke någon ny metod för vägdelningsförrättningar
eller någon vidlyftigare lagstiftning.

Den andra vigtiga anledningen till missnöje har varit den omständigheten,
att jordbruket ensamt måst bära tungan af väghållningen, under det
att annan indstri, som lika mycket begagnat vägarne, varit alldeles fri derifrån.
Det måste anses fullt berättigadt att af dessa beskattningsföremål
kräfva deltagande i väghållningsbesväret, men det är angeläget att dervid
Bill. till Bilcsd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Häft. 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

ej blott på lämpligt sätt begränsa detta deltagande, utan äfven utkräfva
detsamma på ett så enkelt sätt som möjligt, Jag anser derför, att
man borde bestämma de nya beskattningsföremålen ungefär så, som Kongl.
Maj:ts proposition till 1889 års Riksdag angifver, och att bidragen fixerades
för annan fastighet till -två gånger bevillningen till staten och för inkomst
till lika belopp som bevillningen till staten enligt nu bestämda grunder.
(Enligt vägkomiténs förslag beräknades bidragen komma att efter dess fullständiga
genomförande utgöra i medeltal för hela landet respektive 3,88 proc.
och 2,08 proc. af bevillningen). Genom en sådan bestämmelse skulle visserligen
de nya beskattningsföremålens bidrag icke blifva större eller mindre,
i den mån vägunderhållet inom distriktet vore dyrare eller billigare, men
man skulle kunna vinna, dels att lindringen för de gamla beskattningsföremålen
blefve jemnare fördelad, dels ock att de nya beskattningsföremålen
blefve lika beskattade i alla delar af landet, under det att enligt de förut
pröfvade förslagen den nya bördan komme att tynga mycket olika på olika
ställen.

Jag tror ingalunda, att genom nu framstälda förslag en definitiv
lösning af vägfrågan kan åstadkommas. Denna ligger antagligen i hela väghållningsbesvärets
öfverflyttande på staten och kommunen, men tiden är icke
mogen för en sådan reform. Hvarje väglag, som nu kan fastställas, är
enligt min tro endast en öfvergångslag, och då anser jag fördelaktigast att
låta de nya bestämmelser, som nu böra göras, inskränka sig till att på
enklaste och billigaste sätt afhjelpa de mest känbara missförhållandena.

Med stöd af ofvan uttalade uppfattning har jag uppsatt nedanstående
förslag under den förutsättning, att en väglag lämpligast endast bör meddela de
allmännaste bestämmelserna, med frihet för Kongl. Maj:t att lemna närmare
föreskrifter. Skulle mitt förslag vinna något afseende, torde det af vederbörande
utskott noggrannare formuleras.

Jag hemställnr alltså,

att Riksdagen måtte för sin del besluta följande bestämmelser
angående väghållningsbesväret på landet:

Då ny vägdelning sker, skola de inom väghållningsdistriktet
befintliga allmänna vägar till underhåll indelas
på all i mantal satt jord, med undantag af äldre lotshemman,
så länge de äro underkastade lotsningsskyldighet,
äfvensom all annan jordbruksfastighet af minst 1,000 kronors
taxeringsvärde, hvartill äfven hänföras staten eller
menigheter tillhörande allmänningsskogar. Fördelningen
emellan de väghållningsskyldige skall ske på grund af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

fastigheternas medeltaxeringsvärde under de sista tio
åren, innan vägdelningsförrättningen tager sin början.
Önskar egare af afsides belägen fastighet blifva befriad
från vägunderhåll emot skyldighet att i stället erlägga
penningar att fördelas på öfrige väghållningsskyldige inom
distriktet, eger Konungens befallningshafvande efter desses
hörande att derom bestämma äfvensom fastställa afgiften.
Vid vägdelning kunna undantagas vägar, broar eller färjor,
för att underhållas genom medel, som inflyta genom vägskatt,
eller särskild! uttaxeras af de väghållningskyldige.

Vägskatt i penningar skall erläggas för all annan
fastighet än jordbruksfastighet, hvars taxeringsvärde uppgår
till minst 1,000 kronor, för frälseränta för dess efter
fem procent beräknade kapitalvärde samt för inkomst af
bergsbruk, kalk- och stenbrott jemte dertill hörande verk,
inrättningar och näringar, qvarnar, sågverk, fabriker och
andra dylika för varors tillverkning eller förädling anlagda
inrättningar, der inkomsten uppgår till minst 1,200
kronor och bevillning derför till staten erlägges. Denna
vägskatt utgår för fastighet och frälseränta med 10 öre
för hvarje 100 kronors taxeringsvärde och för inkomst
med en procent af inkomstens uppskattningsbelopp. Vägskatten
uppbäres länsvis och fördelas på de särskilda väghållningsdistrikten
efter längden af de inom de särskilda
distrikten befintliga allmänna vägar. De medel, som sålunda
tillfalla distrikten, skola förvaltas af genom sockneombud
utsedda styrelser i enlighet med af Konungens
befallningshafvande faststälda reglementen och under
Konungens befallningsliafvandes kontroll samt användas
för underhåll af vid vägdelning undantagna vägar, broar
och färjor, underhåll af nyanlagd väg, anbringande och
underhåll af vägvisare, ny vägdelning, förvaltningskostnad,
bekostande af eller bidrag till vinterväghållningen samt, i
mån af tillgång och för så vidt statsmedel ej dertill erhållas,
anläggning af ny väg eller förbättring af gammal
väg. c

Ny vägdelning skall ske, då antingen de vägunderhållningsskyldiges
flertal vid sammanträde inför häradsrätten
förklara sig sådant önska eller Konungens befallningshafvande
anser ny vägdelning på grund af betydligare

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

ojemnhet i väghållningsskyldighetens fördelning behöflig,
och egen Konungens befallningshafvande att förordna
förrättningsman, hvaremot de väghållningsskyldige ega att
inför häradsrätten utse gode män att vid förrättningen
biträda.

Stockholm den 27 januari 1890.

G. F. Östberg.

K:o 166.

Af herr O. W. Redelius, om beviljande af ett statsanslag å
20,000 kronor till understöd åt enskilda läroverk.

Oaktadt flera förändringar under de senaste tiotalen blifvit gjorda på
de allmänna läroverkens område, tyckes dock en ganska allmän missbelåtenhet
fortfarande råda med deras närvarande beskaffenhet, hvaraf synes framgå,
att man icke genom de införda förändringarna vunnit hvad man åsyftat.
Härigenom har också allt mera den öfvert.ygelsen stadgat sig, att frågan om
huru läroverken skola kunna organiseras så, att de motsvara de anspråk,
hvilka den på alla områden stigande bildningen ställer på undervisningen,
icke låter lösa sig blott efter uppgjorda teorier, utan endast på erfarenhetens
väg kan erhålla en tillfredsställande lösning.

För att vinna denna erfarenhet äro emellertid statens läroverk icke
lämpliga, ty dels måste de arbeta efter en för alla gemensam plan, dels
vore det vågadt att vid dem införa nya principer och metoder, hvilka ännu
icke blifvit tillräckligt pröfvade. Men i vårt land finnas åtskilliga på enskild
väg tillkomna skolor, hvilka, delvis organiserade efter annan plan än statens,
hafva den betydelsen, att de icke blott genom sin täflan med statens läroverk