Motioner i Andra Kammaren, N:o 164 (Motion 1895:164 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

N:o 164.

Af herrar C. A. Andersson från Malmö och Z. LaPSSOn från
Upsala, om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om
utarbetande och framläggande af förslag till lärlingslag.

Ett samhälles sunda utveckling kan ej försiggå jemnt och säkert
utan att dess medlemmar på hvar sitt område äro utbildade att efter
bästa förmåga samfäldt verka till det helas förkofran, hvarför samhällsmedlemmarnes
goda moral och sakkunniga, idoga sträfsamhet utgöra
oeftergifliga vilkor. Men denna moral, denna sakkunskap och idoghet
vinnas i allmänhet endast genom en dertill lämpad uppfostran.

Medan Sverige inom allmänbildningens område onekligen stält
sig i de främsta leden bland Europas kulturländer, har man emellertid
försummat en för landets sunda utveckling ytterst vigtig fråga, nemligen
uppfostringsväsendet inom handtverkerierna, eller med ett ord lärlingsfrågan.

Med näringsfrihetens införande 1864 upphörde nästan helt och
hållet det patriarkaliska förhållande, som förut varit rådande emellan
mästaren, och lärlingen., och verkningarne häraf hafva icke uteblifvit.
Yrkeslärlingarne anse sig nemligen icke mera nu som förr bundna vid
sina läromästare, utan missbruka ofta sin frihet på ett sjelfsvåldigt
och ett för dem sjelfve och yrket ytterst skadligt sätt.

I saknad af någon som helst lag, hvilken bestämmer lärlingens
och läromästarens ömsesidiga förhållanden och förpligtelser, har å andra
sidan läromästaren, som dock bör vara i målsmans ställe, nu knappast
vidare med sin lärling att skaffa, än att betala honom hans lön samt
att af honom söka få det mesta möjliga arbete verkstäldt. Derför
åtskiljas de ock i regeln lika lätt, som deras samband varit lösligt, det
vill säga så fort den ene ej längre tycker sig behöfva den andre.

Bih. till RiJcsd. Vrot. 1895. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 41 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

§ 15 mom. 1 af 1864 års näringsförfattning anger visserligen
sättet för idkare af fabrik eller handtverk att antaga arbetare, att detta
bör ske i närvaro af vittnen och att skriftlig öfverenskommelse, som
noga bestämmer vilkoren och tjenstetiden etc. dervid skall träffas, och
i lagens samma § mom. 2 och 3 stadgas näringsidkares föräldrarätt
öfver af honom i tjenst antaget fattigt barn, som saknar målsman, samt
lagligt husbondevälde öfver biträde eller arbetare under vissa vilkor.
Erfarenheten har emellertid visat, att dessa lagbestämmelser ej varit
tillämpliga med afseende på handtverkslärlingen, ty denne har aldrig,
hvarken förr eller nu, kunnat betraktas som tjenare, emedan han ej
blifver antagen för att tjena, utan för att lära yrket och sålunda utbilda
sig för sin framtida uppgift.

Den fostran, som ynglingen i början får, verkar merendels för
hela lifvet och blifver för honom en inflytelse till godt eller ondt.
Derför är det lagstiftarens förnämsta uppgift att så afväga lagen, att
den i möjligaste mån främjar en god uppfostran för de uppväxande
och sålunda blifver till verklig nytta icke allenast för den näringsklass,
för hvilken den är afsedd, utan för hela samhället.

Af en sådan lag för handtverkerierna äro vi i Sverige i fullständig
saknad, ty begreppet handtverkslärling och lärlingens uppfostran för
sitt yrke äro allt för litet beaktade i näringsförfattningen.

I många af Europas länder existerar en lärlingslag, och i flera
af dessa har man på senare tid återinfört det obligatoriska utlärlingsprofvet.
Föreskriften om detta prof manar ynglingen till sträfvan att
så lära sitt yrke, att han vid lärotidens slut kan genom afläggandet
af ett hedrande prof gifva ett åskådligt bevis om sin inhemtade kunskap
i detsamma.

Sverige är härutinnan i saknad af hvarje lagbestämmelse, och
derför är det ej underligt, att i många fall lärlingarne, obenägna för
allt tvång, lemna sina läromästare, innan de ens hunuit inhemta de
enklaste grunderna för sitt yrke.

Men då dessa merendels fattiga ynglingars enda tillgång oftast
består uti de kunskaper de kunnat inhemta under lärotiden, så är det
lätt att inse af huru stor vigt det är, att deras lärotid ej får planlöst
tillbringas, eller när som helst och på godtyckligt sätt afbrytas.

Handtverks- och industriföreningarna i riket hafva visserligen
med sällspord energi sökt bevara åt våra handtverkerier afläggandet
af utlärlingsprof, samt bildat fonder för utdelande af belöningsmedaljer
åt deraf förtjente utlärlingar; men då medlemskap af dessa föreningar
är en frivillig sak, så har deras verksamhet ej i vidsträcktare mån

Motioner i Andra Kammaren, K:o 164. 11

kunnat vara till fyllest. Derför hafva ock dessa föreningar samt de
framsynte och erfarne handtverksidkarne i vårt land ständigt hyst den
meningen, att en för vår tid lämpad lärlingslag är af behof vet påkallad,
och i många år hafva handtverksindustriens män på sina industriidkaremöten
stält denna fråga ibland de främstajpå dagordningen.

För att gifva en antydan om i hvilken rigtning lagstiftningen
på ifrågavarande område synts böra gå, bifogas här ett af en för ändamålet
tillsatt komité afgifvet förslag till lärlingslag (se medföljande bilaga)
hvilket förslag blef med öfverväldigande majoritet godkändt vid
7:e allmänna industriidkaremötet i Norrköping 1893» dit landets olika
handtverks- och industriföreningar m. fl. skickat sina ombud, och der
af de 155 tillstädesvarande ombuden efter en grundlig öfverläggning
149 röstade för följande resolution:

»Då nu gällande näringsförfattning i sig ej innefattar någon särskild
bestämmelse angående lärlingar och läromästare, samt deras ömsesidiga
förpligtelser, annat än hvad som för tjenstehjon och arbetare i
allmänhet är stadgadt, samt då det till följd häraf visat sig, att lärlingar
allt för ofta godtyckligt sluta sin lärotid, utan att hafva hunnit
inhemta nödig kunskap i sitt yrke, och att läromästare af samma orsak
ej heller fästa nödigt afseeude jvid sina lärlingars utbildande till dugliga
handtverkare och goda samhällsmedlemmar, så anser mötet, att, för
att få bättre reda i dessa förhållanden, en särskild lärlingslag bör
komma till stånd.

§ 15 mom. 1 i nu gällande näringsförfattning stadgar längsta
kontraktstiden till 3 år, men om en lärling skall kunna hafva någon
verklig nytta af sin lärotid, så är 3 år i de flesta fall dertill för kort,
hvadan mötet gillar kontraktstidens förlängande till högst 5 år, inberäknadt
högst 3 månaders ömsesidig pröfningstid.

I förening härmed gillar mötet, som anser att utlärlingsprofvet
alltid är det reellaste beviset för inhemtad yrkeskunskap, att lärotiden
skall, der det är möjligt, med sådant utlärlingsprof afslutas.

Så, och då komiténs förslag till lärlingslag i öfrigt är afsedt dels
att skydda lärlingarne för godtycklig behandling, dels att bringa en
mera bestämd ordning i hit hörande förhållanden, godkänner mötet
detsamma, samt anser att en sådan lag bör komma till stånd.»

Äfven Stockholms handtverksförening har gjort ett uttalande i
frågan, gående i samma rigtning som ofvanstående resolution. På inbjudan
af centralstyrelsen för Sverges handtverks- och industriföreningar
sammanträdde nemligen ledamöterna i Stockholms handtverksförening

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

den 10 december 1894, hvarvid med stor majoritet antogs följande
resolution:

»Stockholms handtverksförening hyser, i öfverensstämmelse med
det af 7:e allmänna industriidkaremötet i Norrköping 1893 fattade beslut,
den åsigten, att, för att få ett bättre ordnadt förhållande med
afseende på lärlingars uppfostran inom handtverkerierna, än hvad 1864
års näringsförfattning erbjuder, så blir en lärlingslag, som, med hänsyn
till nutida kraf och principåskådningar, i sig innefattar bestämmelser
om såväl lärlingars som läromästares ömsesidiga skyldigheter under
lärotiden, densammas längd samt sättet för lärotidens afslutning, hvilket
bör ske genom godkändt utlärlingsprof, nödvändig.»

På grund af hvad sålunda blifvit aufördt, tillåta vi oss vördsamt
hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
en kommande Riksdag framlägga förslag till lärlingslag.

Stockholm i februari 1895.

Carl Aug. Andersson.

Riksdagsman för Malmö.

Z. Larsson.
Riksdagsman för Upsala.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

Bilaga.

Förslag

till

lärlingslag,

antaget vid 7:de allmänna industriidkaremötet i Norrköping 1893.

§ 1.

• Vill handtverksmästare, man eller qvinna, som enligt § 2 i
näringsförfattningen är berättigad med främmande personers biträde
bedrifva handtverk eller fabrik, hvarmed handtverk är förenadt, hos
sig anställa lärling, skall derom i närvaro af två vittnen upprättas
lärokontrakt, noga bestämmande vilkoren och lärotiden, som ej må
öfverstiga fem år, (inberäknadt den i § 5 stadgade pröfningstiden)
och som skall afslutas med af handtverksförening eller tre trovärdiga
män, helst i samma yrke, godkändt utlärlingsprof. Sådan öfverenskommelse
träffas för omyndig med målsman och må icke lyda å längre tid
än till dess den omyndige inträder i myndighetsåldern.

§ 2.

Handtverksmästare, som i läran hos sig upptager fattigt barn,
hvilket icke har målsman, eger öfver sådant barn föräldrarätt, intill
dess det uppnått myndig ålder.

§ 3.

Öfver lärling eger läromästare lagligt husbondevälde, så vidt ej
annorlunda är i lärokontraktet bestämdt. I öfrigt gäller om arbetstid
hvad som om minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering i Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 18
november 1881 stadgadt är.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16i.

§ 4.

På det att lärokontrakt icke skola upprättas i strid mot lärlingslagens
mening, som är att skydda lärlingen för godtycklig behandling
och att i möjligaste mån bilda honom till en redbar samhällsmedlem,
samt bibringa honom de yrkeskunskaper, som äro för hans vidare framgång
å handtverksbanan nödvändiga, så skall ett af regeringen godkändt
formulär till lärokontrakt, så vidt möjligt är, följas; och skall sådant
formulär, mot lämplig lösen, af vederbörande myndighet tillhandahållas.

§ 5-

De tre första månaderna af lärotiden skola anses som ömsesidig
pröfningstid, under hvilken tid det är såväl läromästaren som lärlingen,
om han uppnått 18 år, eller i öfrigt hans målsman, tillåtet att fa den
träffade öfverenskommelsen upphäfd.

§ 6.

Läromästaren skall noga vaka öfver lärlingens uppförande under
lärotiden, tillhålla honom gudsfruktan, ordentlighet och goda seder, icke
använda honom till arbete, som är skadligt för hans helsa och fysiska
utveckling, hvarjemte läromästaren är skyldig att tillse det lärlingen,
om så är nödigt, bevistar någon lämplig undervisningsanstalt, samt, i
de yrken, der teknisk kunskap erfordras, sådan teknisk läroanstalt, som
är att tillgå och som härför är afsedd.

§ 7.

Blir lärlingen sjuk, skall läromästaren under en tid af högst tre
månader bekosta hans vård med afseende å såväl medicin som läkarearvode,
eller vårdande å lasarett, såvida ej i lärokontraktet blifvit
annorlunda öfverenskommet.

§ 8.

Lärlingen är skyldig att visa sin läromästare tillbörlig aktning,
efterkomma hans befallningar i afseende å såväl uppförande som i
fullgörande af de göromål som honom åläggas, föra ett redbart och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

gudfruktigt lefverne, samt under sin lärotid noga beflita sig om att
inhemta de kunskaper, som äro förenliga med hans yrke och som kunna
sätta honom i stånd att vid lärotidens slut utföra de utlärlingsprof, som
§ 1 denna lag föreskrifver.

§ 9-

Om vid lärotidens slut lärlingen ej kan verkställa det i § 1 föreskrifna
utlärlingsprofvet och en förlängning af lärotiden härför är nödvändig,
bör, om läromästaren och lärlingen det önska, ny öfverenskommelse
derom, på sätt som § 1 föreskrifver, dem emellan träffas;
men om de derom ej kunna blifva eniga, skall läromästaren genast lemna
intyg om den tid lärlingen hos honom i läran varit, hans derunder
visade uppförande, samt om de kunskaper han i yrket egen Utfärdas
sådant intyg osanningsenligt och lärlingen, eller hans målsman, häröfver
vill anföra klagomål, skall sådant ske vid allmän domstol i den ort,
der läromästaren är skattskrifven, senast en månad efter intygets utfärdande,
och gäller härvid, liksom i alla öfriga fall af tvister, allmän
lag och, der icke träffad öfverenskommelse annorlunda bestämmer, hvad
legostadgan i tillämpliga delar innehåller.

§ io.

Mom. 1. Lärokontrakt skall i allmänhet anses upphäfdt, om
läromästaren dör eller genom iråkad konkurs eller annan trängande
orsak ej längre förmår sitt handtverk eller dermed förenad rörelse
bedrifva.

Mom. 2. I alla öfriga fall, då lärokontrakt af endera parten kan
fordras upphäfdt, gäller, förutom hvad som i lärokontraktet är föreskrifvet,
allmän lag och hvad legostadgan i tillämpliga delar innehåller.

§ 11-

För utbekommande af lärlings hos läromästare innestående lön,
gäller hvad som i allmän lag om tjenstehjons förmånsrätt i konkurs
stadgadt är.