Motioner i Andra Kammaren, N:o 164 (Motion 1893:164 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

W:« 164.

Af herr A. F. Liljeholm, angående inrättande af högre folkskolor
i vissa städer m. m.

Den högre folkskolan leder sitt upphof från åtskilliga vid 1856—
1858 års riksdag väckta motioner, i hvilka bland annat yrkades, att, »i
den mån ett stigande intresse för folkbildningen föranledde eu eller flere
kommuner att för saken göra någon uppoffring, staten borde genom understöd
befrämja uppkomsten af högre folkskolor».

Rikets Ständer ansågo den väckta frågan »förtjena mycken uppmärksamhet
och varmt behjertande» och afläto derför till Kongl. Maj:t en
skrifvelse af den 2 mars 1858.

Ändamålet med dessa skolor var — förmäler sagda skrifvelse — i
första rummet att »åt arbetsklassen, ej blott de mera förmögnes, utan jemväl
de fattigares barn, hvilka blifvit begåfvade med bättre fattningsförmåga
samt visa framstående lärolust, bereda tillfälle att inhemta för
framtida sjelfstudier behöfliga förkunskaper, äfvensom att genom goda
lärares handledning vinna allmän förståndsutveckling samt sinneslyftning
till deltagande i fosterlandets och mensklighetens högre angelägenheter,
och detta utan att de genom skolan ryckas utur deras vanliga lefnadsförhållanden.

Lätteligen inses den stora vigten utaf att på detta sätt åt samhället
tillgodogöra och behålla kärnfrisk den talrika skara bland det uppväxande
slägtet, som tydligen af naturen är danad att med det förtroliga kamratskapets
öfvertygande och bevekande inflytande verka under lifvet såsom
andligt och lekamligt välgörande föredöme bland arbetsklassen, äfvensom
att utgöra ett allt mer och mer utveckladt kommunalväsendes säkraste

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

stöd. Men lika lätt bör äfven inses, att för detta ändamål erfordras undervisningsanstalter,
inrättade med hänsigt till det särskilda syftemålet.
Har man gjort sig reda för detta, så torde det vara klart, att de allmänna
läroverken, oaktadt utvecklingen af deras reallinier, icke kunna
motsvara här ifrågavarande skolors bestämmelse.

De i städerna belägna högre skolorna äro tillgängliga endast för de
förmögnares och de närmast boende mindre bemedlades barn; de vanor,
behof och anspråk, som der förvärfvas, äro föga egnadé för en lärjunge,
utgången ur och ämnad att fortfarande tillhöra den arbetande klassen;
läseterminernas långvarighet medgifver icke de för kroppsarbetsöfningen
behöfliga afbrott, som vid en högre folkskola måste beredas; i följd deraf,
att undervisningen här måste afse en plan, fullföljd genom skolans öfre
klasser, öfverhopas lärjungarne med en mångartad kunskap, hvartill de
talrika begynnelsetrådarne icke kunna mer än hastigt upptagas för att
gagnlöst åter släppas på den kortare tid, som den blifvande arbetaren bör
uteslutande sysselsätta sig med boken; och slutligen är undervisningssättet
icke sådant, som, enligt hvad förut är antydt, synes böra iakttagas
i folkskolan.»

Rigtigheten af de anförda skälen torde svårligen kunna bestridas.
Den högre folkskolan skulle, hoppades man, kraftigt bidraga till spridande
af en sund och praktisk kunskapsbildning bland de kroppsarbetande klasserna,
och derigenom skulle dessa allt mer mogna för deltagandet i »fosterlandets
och mensklighetens högre angelägenheter». Genom den nya skolan
ville man fostra ynglingar, hvilka i sin kommande verksamhet skulle blifva
»välgörande föredömen» för dem, som hörde till arbetsklassen, samt »säkra
stöd för ett allt mer och mer utveckladt kommunalväsen». Slutligen
ville man genom den nya anordningen göra det möjligt för allmogens
barn att förskaffa sig allmän medborgerlig bildning, utan att dess förvärfvande
droge dem bort från fädernas yrken och lefnadsvanor, hvilket
kunde befaras, om de allmänna läroverken måste anlitas.

Men oaktadt man byggde sina beräkningar och förhoppningar på
den sanningen, att kunskap är magt, gingo de icke i fullbordan under
den närmaste framtiden. De högre folkskolorna mottogos kyligt af allmogen,
för hvilken de ursprungligen voro afsedda, och än i dag föra de
ett tynande lif.

Anledningarna dertill, att den nya skolformen icke lyckats tillvinna
sig allmännare förtroende och framgång, äro flera. Jag vill här endast
fästa uppmärksamheten på några.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

Tiden var ännu icke mogen för de tankar, hvarpå inrättandet af den
högre folkskolan hvilade. Folkskolan hade ej verkat tillräckligt länge, för
att insigten om en sann upplysnings vigt och betydelse skulle hafva
hunnit genomtränga folkmedvetandet och dymedelst omdana ett helt folks
åskådnings- och tänkesätt. Syftet med den högre folkskolan var obestridligen
godt, men målet stod ej klart vare sig för den stora allmänheten
eller för vederbörande myndigheter. Så blef hon t. ex. på åtskilliga
ställen rätt och slätt en förberedande skola till de allmänna läroverken;
på andra åter förberedde hon för något visst yrke, t. ex. sjömansyrket.
Bestämmelsen, att för inträde i högre folkskola skulle fordras att »innehafva
de kunskaper, hvilka i den egentliga folkskolan meddelas», åsidosattes.
Derigenom blef denna skola en konkurrent till folkskolan i stället
för en öfverbyggnad på densamma, hvartill hon ursprungligen var ämnad.
En brist ligger äfven deri, att den högre folkskolans verksamhet varit
begränsad till landsbygden.

Att ifrågavarande skola, sådan hon hittills varit anordnad, icke lyckats
förvärfva sig allmänhetens förtroende, framgår bäst deraf, att för närvarande
endast 12 dylika skolor finnas i hela landet med sammanlagdt
omkring 280 lärjungar, medan det i folk- och småskolorna undervisas
700,000 lärjungar.

Hvad undervisningen i högre folkskolan angår, behöfver endast påpekas,
att år 1890, då skolornas antal var 11, helsolära förekom blott i
1 skola, svensk stats- och kommunalkunskap blott i 4, linearritning i 2,
bokhålleri i 4, gymnastik blott i 5, tyska i 2 och engelska i 1 skola.

Här gäller således att råda bot för påtagliga brister. Hvad Riksdagen
har att göra för undanrödjande af omförmälda missförhållanden
och väckande af intresse för ifrågavarande skola, torde vara att gifva sitt
erkännande ''*och understöd äfven åt högre folkskolor i städerna, men på
samma gång i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära vissa ändringar i nu
förjhögre folkskolan gällande bestämmelser. För de stadssamhällen, som
i följd af 1890 års Riksdags beslut fått eller få sina undervisningsanstalter
indragna, skulle denna skolform, praktiskt anordnad, blifva en ersättning.
Men som det nu är stridt, låter detta sig icke göra. Härför behöfves en
ändring i kongl. kungörelsen den 16 juni 1875 angående anslag till högre
folkskolor. I denna kungörelse definieras nämnda skola som en sådan,
hvilken inrättas »för en eller gemensamt för flera församlingar på landet».
Men dylika skolor äro behöfliga äfven i städerna. De ynglingar, som
vilja egna sig åt den mera omfattande handelsverksamheten och den högre

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

industrien, kunna inhemta derför erforderliga insigter och färdigheter i
de allmänna läroverken och de högre fackskolorna. Men hvar skall det
stora flertalet af ynglingar, som vilja egna sig åt handtverket, den mindre
omfattande handeln och industrien, få lämplig förbildning? Att det allmänna
läroverkets lägre klasser, hvilka af en stor del anlitas, och hvarigenom
staten förorsakas betydliga utgifter, icke mägta gifva dem en för
det praktiska lifvets värf afpassad bildning, torde vara klart. Den mängd
af barn, som nu, efter inhemtande af den egentliga folkskolans lärokurs,
genomgå en eller annan af elementarläroverkens lägsta klasser, der deras
tid hufvudsakligen upptages med att å nyo genomgå hvad som redan
inhemtats — ett litet pensum i tyska språket undantaget — skulle i en
tidsenligt organiserad högre folkskola få eu för det praktiska lifvets behof
särskildt lämpad bildning. Inrättades dylika skolor, der de af behofvet
påkallades, skulle ej så många af folskskolans lärjungar som nu frestas
att träda in på det oöentliga läroverkets långa studiebana, utan tidigare
utgå i lifvets värf, hvarigenom tillströmningen till elementarläroverken
skulle minskas, utan skada för landets högre bildning, men till stort gagn
för dess näringslif. Den vetenskapliga banan stode lika öppen som förr
för de större anlagen, men det gåfves intet talande skäl för dem, hvilka
genom fallenhet och förmåga hänvisas till en annan verksamhet, att inträda
på den s. k. lärda banan för att der taga några mödosamma, gagnlösa
fjät.

Härtill kommer, att förtroendet till folkskolan år efter år blir allt
allmännare, så att hon på många ställen är på god väg att blifva den
enda skola, i hvilken handtverkare^ den mindre handlanden och den
lägre tjenstemannen m. fl. sätta sina barn. Flertalet af dessa barn komma
att egna sig åt just sådana näringslifvets områden, som här äro i fråga.
Men för att kunna göra det med hopp om framgång, och för att vår
konstfärdighet och arbetsduglighet må stå i jemnhöjd med andra nationers,
behöfva de inhemta mera, än den egentliga folkskolan kan meddela. Men
hvar?

Folkskolestadgans bestämmelser angående högre folkskolans organisation
äro ytterst fragmentariska, och undervisningsplan saknas helt och
hållet, hvadan några antydningar om de grundsatser, som enligt mitt förmenande
borde följas vid ifrågavarande skola, här nedan skola gifvas.
Härvid får dock ej förbises, att olika orters förhållanden ställa på en dylik
skola skilda fordringar, hvarför ett visst mått af frihet bör lemnas skolstyrelserna
att derefter ordna dessa skolors läroämnen och kurser.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

De läroämnen, hvari undervisning skulle meddelas, äro: kristendomskunskap,
modersmål, räkning, geometri, historia, geografi, naturkunnighet,
bokföring, teckning, sång, gymnastik, slöjd och trädgårdsskötsel (i skolor
på landet). I den högre folkskolan i städerna borde ett främmande språk
— tyska eller engelska — vara obligatoriskt.

Framstående folkskolelärare och folkskolelärarinnor borde anställas som
lärare vid denna skola. För den skull borde ett folkskolelärare- och
ett folkskolelärarinneseminarium utvidgas så, att de kunde gifva de lärare
och lärarinnor, som ville förvärfva behörighet att vinna anställning vid
den högre folkskolan, dertill erforderlig utbildning.

Att en öfverbyggnad på folkskolan är af behofvet påkallad, anser jag
till fullo ådagalagdt. Efter mitt förmenande ega vi i den högre folkskolan
en historisk grund, på hvilken denna öfverbyggnad skulle enligt
följande hufvudgrunder kunna åstadkommas:

1. Högre folkskolans uppgift bör vara att på grundvalen af den
vanliga folkskolebildningen meddela en fortsatt undervisning, afpassad för
det praktiska lifvets behof och särskildt lämpad för dem, som vid 14—
15 års ålder lemna skolan för att öfvergå till yrken och näringar.

2. Högre folkskolan bör vara tillgänglig för så väl gossar som
flickor.

3. Högre folkskolans lärokurs bör vara två eller treårig och som
vilkor för inträde bör fordras att hafva inhemtat det kunskapsmått, som
i en väl ordnad folkskola kan bibringas.

4. I högre folkskola bör undervisningen meddelas i följande läroämnen:
kristendomskunskap, modersmål, räkning, geometri, historia, geografi,
naturkunnighet, bokföring, teckning, sång, gymnastik, trädgårdsskötsel (i
skolor på landet) och slöjd. I högre folkskolan i städerna borde ett
främmande språk — tyska eller engelska — vara obligatoriskt.

5. Högre folkskola bör kunna upprättas på sådana orter (så väl i
stad som på land), der behofvet af en dylik undervisningsanstalt gör sig
gällande och vederbörande kommun eller kommuner vilja åtaga sig de
dermed förbundna kostnaderna.

6. Kostnaderna för högre folkskolan böra bestridas dels af staten,
dels af kommunen efter samma grunder, som gälla för nuvarande högre
folkskolan.

7. Folkskolelärare och folkskolelärarinnor, som styrkt sig ega för
undervisning i högre folkskolan erforderliga kunskaper och färdigheter,
böra vid densamma kunna vinna anställning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164. 25

Med stöd af det anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa:

l:o) att Riksdagen ville medgifva, att högre folkskola
äfven finge, med åtnjutande af samma statsunderstöd,
som nu är tillerkändt dylik skola på landet,
upprättas i stad, der behofvet af dylik undervisningsanstalt
gör sig gällande och vederbörande kommun vill
åtaga sig de dermed förbundna kostnaderna; och

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels vidtaga de ändringar
uti nu för högre folkskolan gällande förordning, hvilka
erfordras för att bringa den i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med ofvan angifna grunder, dels låta utarbeta
läroplan till ledning för undervisningen i sagda
skola; samt

3:o) att Riksdagen måtte till bestridande af kostnaden
för dessa arbeten bevilja ett anslag af fyra tusen
kronor.

Stockholm den 28 januari 1893.

A. F. LUjeliolm.

Bih. till Bilsd. Prat. Vidd. 7 Sand. 2 Afd. 2 Band. 2b Höft.