Motioner i Andra Kammaren N:o 163 (Motion 1896:163 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren N:o 163.

N:o 163.

Af herr G. JailSSOn i Krakerud m. fl. om ändrad lydelse af 22
§ i kongl förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin den 24 maj 1895.

■ : -i;.! -:imu i V- irtr.v i- ■>

Lagstiftningen angående försäljning af bränvin och dermed jemförliga
spirituösa drycker har ända sedan husbehofsbränningen afskaffades
^ansetts böra gå i sådan rigtning, att dessa dryckers bruk
genom densamma så mycket som möjligt inskränkes. Man bar bemödat
sig att göra bränvinet svåråtkomligt och att undanrödja frestelsen för
den enskilde att ockra på superiet. I sådant syfte var det som det så
kallade göteborgssystemet med dess bolagshandel infördes, hvarigenom
innehafvare af rättighet till bränvinsförsäljning förbindas att afstå all
egentlig vinst på denna handtering, hvilken vinst deremot, tillika med
de stadgade försäljningsafgifterna, tillfaller kommunerna, landstingen
och hushållningssällskapen. Att kommunerna i synnerhet erhållit sådan
förmån, grundar sig uppenbarligen derpå, att då det omåttliga bruket
af spirituösa försvagar och i många fall fullständigt förderfvar sina
offers arbetsduglighet och välstånd, detta nödvändigtvis förorsakar samhället
många utgifter för fattig- och sjukvård m. m., hvilka utgifter
visst icke skulle ställa sig så höga, som nu är händelsen, i fall alla
iakttoge nykterhetens bud.

Som det emellertid ligger i kommunernas hand att bestämma
antalet försäljningsrättigheter, hvar inom sitt område, inställer sig lätt
hos deras vederbörande frestelsen att genom upplåtandet af ett större
antal sådana rättigheter betyda kommunen en ökad inkomst. Då denna
inkomst visst icke är obetydlig — den uppgår ju särskilt hvad hufvud -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

staden beträffar, till nära två millioner kronor årligen — så spelar den
i de flesta fall en mycket stor roll. Förlusten i så väl moraliskt som
ekonomiskt afseende faller deremot ej så tydligt och omedelbart i
ögonen. Ett exempel härpå hafva vi i den för icke länge sedan
förekommande krogstriden i en af landets köpingar, der kommunalnämnden
ifrigt tillstyrkte upprättandet inom köpingen af ett utminuteringsställe,
hufvudsakligen af det skäl, att några tusental kronor derigenom
skulle komma samhället till godo, hvilken fördel så tilltalade
jemväl de å kommunalstämma röstberättigade, att majoriteten, glömsk
af det elände och de ökade utgifter försäljningen skulle hafva framkallat,
biföll den - gjorda framställningen. Endast genom en opartisk
myndighets ingripande var möjligt att hindra företaget.

Undertecknade äro för sin del lifligt öfvertygade derom, att de inkomster,
kommunen erhåller genom bränvinsförsäljning, mer än uppvägas
af den skada, superiet vållar och de ökade utgifter som deraf föranledas.

Vidtoges derför en anordning, hvarigenom de, hvilka hafva att
bestämma antalet af försäljningsrättigheter inom ett visst område, icke
frestades att taga hänsyn till den möjliga vinsten, utan, som tillbörligt
vore, med oförvillad blick endast såge omsorgen om sedlighetens främjande
till godo, skulle säkert bättre resultat ur nykterhetens synpunkt
uppnås. Antalen försäljningsställen i städerna skulle för framtiden
blifva betydligt förminskade, såsom man kan lära bland annat af den
omständigheten, att sedan landskommunerna icke hafva direkt inkomst
af bränvinsförsäljningen de allt mer och mer motsätta sig sådan försäljning
inom sina områden.

Enligt vår åsigt vore det lämpligt att de nu stadgade försäljningsafgifterna,
äfvensom vinstmedlen, inginge till hela sitt belopp till statsverket.
Deras användning skulle då komma att bestämmas af Riksdagen,
och möjligen kunde då något dermed göras till förverkligandet
af önskemålet, att bereda ålderdomsunderstöd åt arbetare, hvilket i sin
mån skulle minska utgifterna för en fattigvård, som mångenstädes är för
kommunerna öfver höfvan betungande.

Vi tillåta oss erinra derom, att vår åsigt om lämpligheten af
ifrågavarande afgifters indragning till statsverket icke är ny. Frågan
härom har länge stått på dagordningen, och mer än ett årtionde har
förflutit sedan man först började sätta i fråga en sådan åtgärd. Vid
1885 års riksdag väcktes i Andra Kammaren icke mindre än fyra särskilda
motioner i närmast liknande syfte, och sedan dess har frågan
förevarit åren 1890, 92, 93 och 94.

I ingen af de i frågan väckta motionerna har likväl föreslagits

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

att hela beloppet af alla bränvinsförsäljningsafgifter med eus skulle
utgå till staten. Detta är icke heller vår afsigt att föreslå. Vi inse
val att sådant skulle vara att gå alltför brådstörtadt till väga, och det
skulle verka alltför oroande på städernas budgeter. Det synes oss välbetänkt
att mera varsamt genomföra den angifna reformen, och taga
vi oss derför friheten föreslå: ,

att Riksdagen ville besluta den ändring i § 22 af
nu gällande förordning angående försäljning af bränvin
och andra brända eller destillerade spirituösa drycker
af den 24 maj 1895, att denna § må erhålla följande
förändrade lydelse:

»1. De afgifter som enligt denna förordning inflyta
för rättighet till minuthandel med eller utskänkning
af bränvin, äfvensom den nettovinst på rörelsen,
som bolag i stad enligt 18 §:n skall afstå, skola från
och med år 1897 med en tiondedel årligen indragas
till statsverket att för dess behof användas, och skall
beloppet för hvarje år ökas med en tiondedel tills från
ri! och med år 1907 de oafkortad! dit inflyta; återstoden
skall under tiden på följande sätt fördelas:

För Stockholms stad:

— — — — af vederbörande afgifvas.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles med vördsam begäran,
att utskottet ville vidtaga de ändringar i öfriga paragrafer af denna
förordning, som af ofvannämnda förslag betingas.

Stockholm den 27 januari 1896.

E. J. Ekman.

E. Andersson.
Joh. Er. Nordin.
A. G. Jönsson.
W. Bengtsson.

J. Lindgren.

Nils Nilsson,

Skärhus.

J. A. Lundström

C. J. Öberg.

J. Andersson,
Lysvik.

G. Jansson.

O. G. Erikson.

K. E. Holmgren.
C J. Mustaparta.

Joh. Nilsson.

A. F. Gustafsson.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 164.

A. Göransson.
Emil Olsson.

C. F. Wallbom.

Anders Olsson.

Från Luggude härad.

''i i ilo v,:. > i ;■ ■ i rf.1 < rn:

Joll. Sjöberg.

Lars Eriksson.

E. Eriksson.
Jonas Andersson

i Ölsnnd.

J. M. Eri/cson.
Gustaf Andersson.

S. t M. Olsson.

''U-jKV0*2;V;4 »''O ra OK>

ri>T J. Nordin.

J. August Sjö.

A. G. Ericsson.
B. P. Ersson.
A. Hansson

i Solberga,

A. H. Göthberg.

’»• 1 1 < U it O D S ’ • i

Folke Andersson.

D. Persson

i Tallberg.

E. Norman.

ra,om li'''' bo odsin

Lars Petter Larsson

j Berga.

N:o 164.

P. Norberg.

J. G. Hazén.

O. Walter.

m>t KM

P. Trnedsson.

in ''ioric-dhoti/j^}

0. Andersson.
Halvar Eriksson.
And. Olsson ii;

i M&rdäng.

J. P. Jansson.

Oscar Larsson, i om

L. J. Jansson.
Edvard Wawrinsky.

■■Liv OUOnmsrd :;f :i

Nils Hansson.

-ti)

U.n.I .

Af herr E. Å. Wijkllllder, ang. tullfrihet för »tack- och barlastjern
samt skrot» in. in.

Då för ett årtionde sedan allmänt tullskydd skulle beredas de
svenska näringarne, var det särskildt en tullsats, nemligen den å tackjern,
som väckte stora betänkligheter och framkallade skarpa protester
äfven från deras sida, till hvilkas förmenta intresse den skulle införas.

Å ena sidan framhöllo de, som yrkade på tull för tackjern, huru
önskvärdt det vore för den svenska bergshandteringen att högre pris
kunde beredas denna för densamma så vigtiga produkt. De medgåfvo
att en sålunda åstadkommen prisstegring på ett för de mekaniska
verkstäderna och gjuterierna nödvändigt råmateriel skulle för detta
verka menligt, om ock någon motvigt skulle åstadkommas genom åsättande
af tull å verkstädernas färdiga produkter. »Då i vårt land de,
livilka frambringa sådana råämnen, äro till antalet betydligt flere än