Motioner i Andra Kammaren, N:o 160

Motion 1891:160 Andra kammaren

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

N:o 160.

Af herr J. AlldefSSOll i ölsund, om ändrad lydelse af § 28
i förordningen angående försäljning af bränvin m. m. den
29 maj 1885.

Uti 28 § af kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af
bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker af den 29
maj 1885 stadgas bland annat, »att bränvin må å försäljningsställe icke
ut.lemnas till den som är rusig, ej heller å utskänkningsställe till den
som är minderårig».

Vid 1885 års riksdag föreslog Kong]. Maj:t, att förbudet mot försäljning
till minderårig icke skulle vara inskränkt endast till utskänkningsställe
utan gälla försäljningsställe — och eu enskild motionär, »att der
polismyndighet meddelat förbud för bränvins utlemnande till viss person,
som funnits begifven å dryckenskap, skulle sådant lända till efterrättelse
för försäljare, åt hvilken sagda beslut behörigen delgifvits».

Om det förra af dessa förslag yttrade bevillningsutskottet: att då
grunden för ifrågavarande förbud väl vore den, att minderårig ej skulle
utsättas för kroglifvets frestelser, och detta ej kunde gälla annat än utskänkningsställe,
fann utskottet ej skäl tillstyrka förändringen. Och det
senare afstyrkte utskottet på den grund, att förslaget skulle i praktiken
möta nära nog oöfvervinneliga svårigheter och i åtminstone större samhällen
vara magtlöst, emedan en försäljare ej kunde antagas känna alla
de personer ett meddeladt förbud gälde. Hvad utskottet sålunda föreslagit
godkändes enhälligt af Riksdagen, till följd hvaraf paragrafen bibehöll
sin förutvarande ännu gällande lydelse.

Hvad man i afseende på lagstiftningen borde göra till nykterhetsverksamhetens
understöd synes mig likväl nu böra i främsta rummet gälla
eu skärpning af bestämmelserna i denna paragraf, ty om det å ena sidan

19

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

måste medgifvas, att en mycket måttlig förbrukning af spirituösa icke i
och för sig kan anses skadlig, så är det å andra sidan lika obestridligt,
att en omåttlig förbrukning är skadlig båcTe för individen sjelf och för

samhället. _ ...

Kunde man således genom lagstiftningen reglera förbrukningen till
hvad den borde vara, en förståndig och måttlig, så skulle visst en sådan
åtgärd vinna allmän tillfredsställelse, men om det målet aldrig kan fullt
nås endast genom lagens tvång, utan mera genom uppfostran och karaktcrsstyrkans
utbildande, så bör dock hvad som kan göras för att närma
sig målet äfven vinna tillslutning. _ .

En utsträckning af bestämmelserna i 2 mom. derhän, att bränvin
icke heller finge utlemnas till person, som bör på utlemningsstället vara
känd för att berusa sig, skulle enligt min åsigt vara ett steg i den rätta
rigtningen för att närma sig det målet. Väl är det sant, att en sådan
bestämmelse hufvudsakligen endast komme att fa betydelse vid utskänk
ningar, och att den vid utminuteringar mindre ofta torde komma att
tillämpas, och särskildt mycket sällan vid afsändning efter reqvisition
till aflägsen plats, men derför bör enligt min åsigt betydelsen af ett
sådant stadgande icke underskattas. Man bör nemligen dervid taga i
betraktande, att nästan hela försäljningen af spirituösa direkt till konsumenterna
öfvertagits af bolag, som ju hafva till hufvudsyfte att söka inskränka
förbrukningen, och man får således antaga, att icke god vilja
att efterkomma stadgandet kommer att i allmänhet saknas. Svårigheten
att efterlefva stadgandet eller konstatera förbrytelse deremot bör också
blifva mindre, då tillämpningen göres beroende af direkt personlig iakttagelse,
än af polismyndigheternas för vissa personer meddelade förbud,
men sådana svårigheter få i hvarje händelse icke motverka en berättigad,
nykterheten befordrande bestämmelse. En sådan är hos oss, der lagstiftningen
söker att för allmänheten försvara tillkomsten af spirituösa,
dess mera nödvändig, som all erfarenhet visar, att fylleriförseelser proportionsvis
ökas i samma mån som förbrukningen minskas genom restriktiva
bestämmelser i den hos oss inslagna rigtning.

Likaså må det villigt erkännas, att formuleringen af stadgandet i
så tydlig och bestämd form, att det icke kunde komma att tillämpas
något olika, erbjuder svårigheter. Ja, möjligen kan lagskipning^! först
genom praxis och prejudikat komma till någorlunda likformighet och
stadga i detta fall likasom uti så många andra. Ett förbud uti hår
afhandlade fall bör också gälla minderårig på utminuteringsställe, ty
icke är det lämpligt att eu fader, som till äfventyrs sjelf ej finge köpa
bränvin, kunde begagna sitt barn att anskaffa den förderfliga varan.

20

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

Jag tillåter mig på grund deraf föreslå, att 28
förordning må erhålla följande lydelse:

§ i förut åberopade

§ 28.

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara
att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas
till minderårig, till den som är rusig eller till den
som på utlemningsstället bör vara känd för att bruka
berusa sig.

3.. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe,
der han förtärt starka drycker, eller
lemnas utan vård.

öfverlemnande jag slutligen åt bevillningsutskottet att förändra formuleringen
al 2 mom. på sätt det för syftemålets vinnande kan finna
lämpligast.

Stockholm den 27 januari 1891.

Jonas Andersson

i Ölsund.