Motioner i Andra Kammaren, N:o 15

Motion 1896:15 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.

13

N:o lo.

Af herr C. G. Bäckgren, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om upphäfvande af 15 § i stadgan för rikets
allmänna läroverk.

■;/ rt

Den 22 mars 1895 utgafs Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse angående
ändrad lydelse i vissa delar af stadgan för rikets allmänna
läroverk af den 1 november 1878.

I inledningen till denna kungörelse anföres såsom motiv för densamma
dels Riksdagens den 9 maj 1893 uttalade önskan om afskaffande
af öfversättningsprofvet från svenska till latin i mogenhetsexamen,
dels ock Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1894 angående ett första
ordnande af samband mellan folk- och elementarskolan.

Man hade hoppats, att, då Riksdagens uttalade önskningar gifvit
anledning till den kongl. kungörelsen, denna då skulle påbjuda de
förändringar i läroverksstadgan, som enligt Riksdagens mening borde
vidtagas, hvarken flera eller färre. Men ecklesiastikdepartementet har
passat på och inflickat i den kongl. kungörelsen någonting, hvarom
Riksdagen aldrig har uttalat någon sin vilja eller önskan. I 15 § af
nämnda kongl. kungörelse föreskrifves nemligen och påtvingas lärjungarna
s. k. feriearbete, ehuru man i de åberopade skrifvelserna
från Riksdagen ej finner ett enda ord derom. Och i specifikationen
öfver feriearbetena ålägges lärjungarne till tredje, fjerde och femte
klasserna till och med utanläsning, oaktadt inom Riksdagen vid flera
tillfällen gjort sig gällande den mening, som klandrar sådan läsning.

Jag tviflar visserligen ej på, att ecklesiastikdepartementet trott
sig göra en god gerning, då det utfärdade den hårda bestämmelsen
om ferieläsningen. Men om godheten till den grad öfverflödar, att de,

u

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.

som äro föremål för densamma, bli lidande deraf, då är den icke
mycket att tacka för. Om den törstige begär vatten, så är det ju en
god gerning _ att gifva honom sådant, på det han må släcka sin ''törst,
men om jag i min välmening gifver honom så mycket, att han drunknar
deri, så förlorar mitt åtgörande all egenskap af kärleksverk; det
blir i stället för honom så öfverväldigande, att han dukar under och
han varder ett offer för min välvilja. På liknande sätt är det med
ecklesiastikdepartementets välvillighet mot skolungdomen med afseende
på undervisningsplanerna och ferieläsningen. Välviljan öfverflödar i
dessa fall i så rikt mått, att den ej kan mottagas, utan att frihet och
helsa få sitta emellan och ekonomiska uppoffringar vidkännas.

Då nu ferieläsningen med rätta torde kunna betraktas som eu
stor lexa, gifven vid läseterminens slut för att inläras under de månader,
som skolstadgan uttryckligen tillförsäkrat ungdomen såsom dennes
frihetstid, så synes bestämmelsen om ferieläsningen föga förena sig
med stadgans anda och mening om välbehöfligheten för ungdomen af
en hvilo- och rekreationstid. Äfven i annat afseende torde denna läsning
på egen hand icke stämma med skolstadgans innehåll, som i
116 § talar om »den muntliga undervisningen» såsom »den vigtigaste»,

liksom att »lexor och hemarbeten ma begagnas sparsamt». År nu lärjun gen

under såväl hela läseterminen som äfven på den tid, då skolstadgan
gifvit honom friheten, upptagen med lexor och hemarbeten, så synes,
som om sparsamheten vore illa tillgodosedd och 116 §:s vigtiga innehåll
på ett beklagligt sätt fallit ecklesiastikdepartementet ur minnet, då

den 15 § i skolstadgan fick det olyckliga innehåll, som den nu har.

Mitt hem är väl ett af de många, från Indika ukasen om ferieläsningen
förjagat lugnet, friden och glädjen under sommarmånaderna
och i stället bjudit bekymmer, ohelsa och ekonomiska uppoffringar att
inträda.

Föräldrar och målsmän se med oro, huru skolungdomen vid
elementarläroverken anstränges hårdare, än dess helsa under växtperioden
tillåter. . Med nedslagenhet ser man dessa bildningsanstalter, hvars
pinade, halfsjuka elevers utseende bär vittne om, att ungdomens kroppsliga
utveckling får till en del uppoffras för opraktiska, mindre kloka
och fanatiskt stora läsefordringar. Efter ansträngningen i skolan under
läseterminen behöfver ungdomen synnerligen väl vara ledig från tvångsläsningen
under mellanterminen, för att då, om möjligt, taga igen, hvad
som blifvit eftersatt i afseende på dess kroppsutveckling.

Med anledning af kungörelsen om ferieläsningen hafva föräldrar
och målsmän nödgats anskaffa särskilda lärare för skolungdomen under

15

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.

mellanterminen. Detta medför kostnad, och för många föräldrar kan
denna nya indirekta skatt vara rätt känbar.

Det är naturligtvis för mig alldeles obekant, hvar ecklesiastikdepartementet
hemtat stöd, då det tillåtit sig att utöfver de läsefordringar,
som i de faststälda undervisningsplanerna äro bestämda, pålägga
ungdomen nya, hvarigenom dels göres intrång i såväl dennes
som föräldrars och målsmäns frihet och sjelfbestämningsrätt, dels åsamkas
föräldrar mera ekonomiska uppoffringar, än hittills varit nödvändigt,
och dels sättes ungdomens helsa på spel.

Efter den sorgliga erfarenhet, som jag i likhet med många andra
redan vunnit angående ferieläsningspåbudet, hvilket visserligen må ses
ur synpunkterna af omtanke och välvilja för skolungdomen, och som
må taga sig väl ut i embetsrummet och på papperet, men i praktiken
visar sig stå i strid med skolstadgans anda och mening, på ett oroväckande
sätt ställer sig mot ungdomens helsa, utveckling och personliga
frihet, anstötligt vidrör föräldrars och målsmäns ekonomi, så vågar
jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen med
undersåtlig vördnad anhåller, det 15 § i stadgan för
rikets allmänna läroverk af den 1 november 1878,
sådan den lyder i kongl. kungörelsen af den 22 mars
1895, måtte upphäfvas och ur nämnda stadga utgå.

Stockholm den 20 januari 1896.

Gustaf Bäckgren.