Motioner i Andra Kammaren, N:o 15

Motion 1895:15 Andra kammaren

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.

N:o 15.

Af herr H. Hammarskjöld m. fl., om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af
förslag till lag om obligatorisk sådd eller plantering af
skog i vissa delar af landet.

Med kännedom om det öde, som hitintills drabbat alla förslag till förekommande
af skogsförödelse, med undantag af den särskilda lagstiftningen i
detta hänseende för Norr- och Yesterbottens län samt Gotland, kan det synas
vara hopplöst att å nyo söka väcka denna fråga till lif; men en fråga af
sådan vigt för hela landets framtid får icke falla, den måste förr eller senare
finna sin lösning. Svårigheten är blott att finna, i hvilken rigtning denna
lösning hör gå. Hittills framstälda förslag hafva i allmänhet gått ut på att
stadga utförselförbud för virke, som ej håller ett visst minimimått, och derigenom
förhindra afverkning af den omogna ungskogen. På denna grundval
hafva norrbottens- och gotlandslagarne tillkommit. Men när det gäller att
få samma princip tillämpad för hela landet, stöter man på svårigheter, som
synas oöfvervinneliga. I första rummet jordegarens motvilja att underkasta
sig den inskränkning i egande- eller nyttjanderätten, som en dimensionslag
innebär, och i andra rummet svårigheten eller kanske omöjligheten att finna
en minimidimension, som passar för alla orter och alla förhållanden.

För dem, som icke utan bekymmer för framtiden kunna åse, huru
landets värdefullaste egendom, skogen, sköflas utan den ringaste hänsyn blott
med tanke på stundens fördel, och som mena, att det dock icke längre går
an att lägga armarne i kors och vänta på den dag, då hela folket skall af
sig sjelf inse, att man måste hushålla med skogen, gäller det således att söka
en utväg, hvarigenom landet skyddas för framtida skogsbrist, utan att något
vare sig verkligt eller förment ingrepp i den enskildes eganderätt behöfver
göras. En sådan utväg synes oss enklast vara att finna i ett lagstadgande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.

11

om skyldighet att sörja för återväxt. Yi vilja här med några ord antyda,
huru vi tänkt oss ett sådant stadgande. Det kan i korthet uttryckas så,
att den, som afverkar skog, skall, der marken blifvit barhuggen eller den
qvarvarande ungskogen blifvit så utglesnad och förstörd, att af densamma
ingen duglig ståndskog kan uppväxa, vara skyldig att inom viss tid hafva
genom sådd eller plantering sörjt för återväxten.

Yi afstå således från all tanke på en dimensionslag; vi unna skogsegaren
den fullkomligaste frihet att, på hvad sätt han behagar, realisera sin
egendom; vi begära blott en återväxtlag. Man skall komma att häremot
göra åtskilliga anmärkningar. Man'' skall t. ex. invända, att en dylik
lag lätt kan kringgås; ingen kan förmena jordegaren att inhägna till
betesmark så stor del af sin skog som han vill och derigenom undandraga
sig skyldigheten att plantera skog. Likaså kan invändas, att genom ett till
öfverdrift utsträckt blädningssystem kan skogen förstöras lika mycket som
genom barhuggning, utan att lagen om beredande af återväxt i dylika fall
kan vinna tillämpning. Dessa invändningar hafva utan tvifvel sin betydelse,
som icke får underskattas, men vi hålla före, att, äfven om på dessa eller
andra sätt lagen komme att kringgås, sådana fall skulle komma att utgöra
ett ringa antal i jemförelse med dem, i hvilka lagen kunde tillämpas, och
att det icke skulle dröja länge, innan den motvilja, som lagen möjligtvis i
början kunde väcka, skulle förvandlas till belåtenhet, i den mån jordegarne
finge ögonen öppna för fördelarne af en lagstadgad skogskultur.

Yilligt må medgifvas, att svårigheterna äro mycket stora vid affattandet
af bestämmelser, som böra vara verksamma utan att vara tryckande, men
ingen lärer ännu med fog kunna påstå, att de äro oöfvervinneliga.

Beträffande den frågan, huru vida lagen skulle gälla landet i sin helhet
eller icke, anse vi det vara sjelfkärt, att de landsdelar, som redan hafva
särskild skogslagstiftning, böra undantagas. Möjligt är äfven, att förhållandena
i Norrland i allmänhet, kanske äfven i Dalarne, på grund af de stora
ytvidderna äro sådana, att obligatorisk sådd eller plantering der icke ens
vore möjlig utan allt för stor kostnad, och att således området för lagens
tillämpning finge inskränkas. Sådant hindrar dock icke, att den kunde
tillämpas i landets öfriga delar, der den behöfves kanske ännu bättre än i
Norrland.

Då Riksdagen sedan många år pnslagit medel att genom hushållningssällskapens
försorg användas till befordrande af skogsodling, böra kostnaderna
åtminstone för de mindre jordegarne ej kunna blifva af stor betydelse.

Kontrollen öfver lagens efterlefnad torde i första hand böra åligga
kommunalnämnderna, hvilka skulle hafva att till Konungens befallningshafvande
anmäla de fall af tredska eller försummelse, som kunde inträffa.

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15-

På grund af hvad nu blifvit. anfördt, tåga ti hemställa,

att Riksdagen ville besluta aflåtande! af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Eongl. Maj:t Ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag
om obligatorisk sådd eller plantering af skog i de delar
af landet, der det pröfvas lämpligt, och i hufvudsak i
den rigtning, som ofvan blifvit angiften.

Om remiss till tederbörligt utskott anhållés.

Stockholm den 23 januari 1895.

Hugo Hammarskjöld.	Ö. TF. Redelius.
Nils Peteräsoa.	Erik Andersson, Veffnländs län.
0. TV. Lind.	J. Andersson, Lysvik.
A. H. Göthierg.	Anders Olsson i Ötnäkätr.
Emil Olsson.	Jons Andersson, Öhrstorp.

I

Stocfehbltn, Association S-Bdktfyckeriet, 1895.