Motioner i Andra Kammaren, N:o 15

Motion 1893:15 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.

1

N:o 13.

Af herr J. Elia8S0II i Skuttunge by, om ändring af 22 kap.

21 § strafflagen.

Vid betraktandet af 22 kap. strafflagen, som handlar om bedrägeri
och annan oredlighet, och vid jemförelse af dess bestämmelser med
stadgandena i 20 kap. samma lag, angående bestraffning för stöld och
snatteri, kan man få skälig anledning att sätta i fråga någon förändring
af de föreskrifter, som äro gifna i förstnämnda afseende.

Uti 21 § af 22 kap. stadgas bland annat, att brott, som i §§ 11
och 14 af samma kap. omförmälas, ej må åtalas af annan än målsegande.
Man kan deraf frestas till det antagande, att de förbrytelser,
hvarom sistnämnda paragrafer handla, skulle vara af mindre svår natur
och icke verka demoraliserande, samt att beifrandet deraf ej rör det
allmänna, och att målseganden ensam bör ega domsrätten, om brottet
är straffbart eller ej. Huruvida sådant stadgande är gagnande, derom
torde tankarna vara delade. Att det icke verkar afskräckande vid ett
brotts begående, det kan anses vara obestridligt, och att denna bestämmelse
ej är konseqvent med andra strafflagens föreskrifter i fråga om
nära nog likartade brott, det förefaller mig uppenbart.

Beträffande stöld och snatteri, så finnes icke stadgadt något undantag
från den i 19 § 1 mom. af kongl. förordningen om strafflagens
införande den 16 februari 1864 bestämda regel, att allmän åklagare
skall tala å brott, som under allmänt åtal hörer, ändå att angifvelse
derom ej sker. Om en tjenare tillgriper och förskingrar något ringa
från sin husbonde, så straffas han för stöld under försvårande omständigheter,
och obetydliga stölder af en fattig och utsvulten stackare

Bill. till Riksd. Prat. 1893. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 4 Höft. (N:is 15—22). 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15.

ådraga honom mången gång långvarigt straffarbete. I dessa fall är
lagen tydlig och bestämmande, att brottet skall åtalas. Det är blott
fråga om att det är bevisligt.

o Men om någon förfalskar, svikligen förbyter, försnillar eller eljest
uppsåtligen förskingrar annans gods, det man i besittning häfver, eller
om ombud, som för hufvudmans räkning lyftat penningar, användt dem till
egen nytta, utan att sedan kunna för dem redovisa, då har allmän åklagare
ingen rätt,, då är det på målseganden ensamt beroende om åtal skall
ske eller ej, då är lagens arm lamslagen, äfven om brottet är konstatei-adt
och erkändt af den brottslige.

Man torde kunna ega skäl att fråga sig, om icke sådant bedrägligt
förfarande. är lika straffvärdt som stöld. Det förefaller mig, att
den, som åtagit sig vårda andras tillhörigheter och derför är tillförsäkrad
ersättning, men genom öfverdådigt lefnadssätt eller andra förhållanden
i stället förskingrar desamma, begått ett brott, som ofta och
med rätta kan betraktas straffbarare än månget tillgrepp för ett tarfligt
lifs uppehälle. För egen del kan jag icke göra mig fri från den tanken,
att lika brott kräfva lika straff .

Det torde ej kunna skäligen motsägas, att bedrägeri och annan
oredlighet på senare tider snarare till- än aftagit. Det måste ock erkännas,
att sådana brott i ganska stort antal blifvit beifrade och bestraffade;
men det lärer på samma gång icke kunna förnekas, att flere
dylika förbrytelser, till följd af målsegares medgörlighet eller dennes
fruktan för .kostnader och obehag, undgått lagens näpst. Exemplen
smitta, och icke nog härmed; kommer det ofta att upprepas, att personer
med bildning, som tillgripit andras medel, lemnas utan åtal eller,
der. sådant egt rum, befrias på grund af allmän åklagares ansedda obehörighet,
så kan detta gifva anledning till, att i vidsträckta lager af
af svenska folket den mening sätter sig orubbligt fast, att man i vårt
land faktiskt har en lagstiftning för underklassen och en annan för
öfverklassen.

Om sådant kan gagna samhället; om den fruktansvärdt slappa
affärsmoral, som yttrar sig i det tillväxande antalet af förskingrings-,
försnillnings- och förfalska ngsbrotten, kan vara till heder för vårt land
och till nytta för samhällsfridens bevarande, derom tillåter jag mig
tvifla. I långliga tider har samhället haft rätt att beifra och bestraffa
begångna brott, och att alla böra stå lika inför lagen, är en fordran,
som icke minskats i våra dagar.

På nu anförda skäl vågar jag föreslå, det Riksdagen beslutar,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 16. 3

att allmän åklagare skall åtala de brott, som i §§
11 och 14 af 22 kap. strafflagen omförmälas, och att
således, af de i samma kap. 21 § stadgade undantag,
§§11 och 14 måtte utgå.

■i . . V ■ :Ki CM''.: 1» , ^ ; / > ;|( ,''i ; : ''. i 1 i: •

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 24 januari.

Jan Eliasson,

från Upsala län.

N:o 16.

»: H i, J, ? ’ f f i ♦ {f •

Af herr G. Eriksson i Mörviken, med förslag till ändrad lydelse
af § 11 i förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862.

Med vördsam hänvisning till motiven i en af mig i Andra
Kammaren under n:o 11 vid 1891 års • riksdag väckt och vid 1892
års riksdag under n:o 44 förnyad motion tillåter jag mig äfven nu
föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del antaga följande
ändrade lydelse af § 11 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådan denna
paragraf lyder i förordningen af den 26 oktober 1888.

§ 11.

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande
åsätta fyrktal; dock att, der för deltagande i