Motioner i Andra Kammaren, N:o 159

Motion 1894:159 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

1

N:o 159.

Af herr C. F. WallbOlU, om ändring af § 87 mom. 2 rege -

ringsformen.

Enligt den riksdagsordning, som upphörde att gälla den 22 juni
1866, fordrades i frågor, som icke voro af grundlags natur eller i sista
hand kunde i förstärkt utskott afgöras, minst tre stånds bifall, för att ett
förslag skulle vara af Eiksdagen antaget. Härvid gjordes alltså i fråga
om stiftande eller ändring af kyrkolag intet undantag till presteståndets
förmån, och till yttermera visso upprepades i dåvarande lydelse af 87 §
regeringsformen, som handlar om stiftande af civil-, kriminal- och kyrkolag,
att minst tre stånds samtycke erfordrades för Riksdagens beslut i
dylika lagfrågor. Under ståndstiden kunde alltså kyrkolag stiftas, ändras
eller upphäfvas mot presteståndets bestridande, i fall de tre öfriga stånden
voro om beslutet ense. Endast då frågan gälde presterskapets privilegier,
erfordrades enligt 114 § regeringsformen samtycke äfven af presteståndet,
liksom numera af allmänt kyrkomöte.

Vid införandet af nu gällande riksdagsordning gjordes häri en vigtig
ändring. Enligt den i samband dermed ändrade lydelsen af 87 § regeringsformen
(mom. 2) erfordras nemligen numera för stiftande, ändring
eller upphäfvande af kyrkolag, utom Konungs och Riksdags samstämmiga
beslut, jemväl samtycke af allmänt kyrkomöte. Meningen härmed var att
åt presteståndet bereda en ersättning för det minskade politiska inflytande,
Bih. till Riksd. Prat. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 45 Haft. (N:o 159.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

som följde af, att det genom representationsreformen upphörde att finnas
till såsom särskild! riksstånd. Grundlagsstiftarne ansågo sig nemligen
helst böra gifva denna ersättning i den form, att åt den för vårt samhällslif
hittills fullkomligt främmande institution, som under namn af allmänt
kyrkomöte blifvit vid 1863 års riksdag upprättad, inrymma en betydligt
större magt, än som deråt blifvit tillmätt enligt kongl. förordningen
af den 16 november 1863. Denna förordnings § 9 utstakar nemligen
området för kyrkomötets befogenhet på följande sätt:

»Allmänt kyrkomöte tillkommer att upptaga kyrkliga mål, som
Konungen till detsamma öfverlemnar eller hvarom fråga af någon dess
ledamot väckes. Mötet ege dock ej att, utöfver hvad i grundlag kan
varda medgifvet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt
föreställningar och önskningar att hos Konungen anmälas.»

Enligt den ändrade lydelsen af 87 § regeringsformen, jemförd med
88 och 114 §§ af samma grundlag, är alltså kyrkomötet från en blott
och bart rådgifvande församling upphöjdt till ett slags tredje statsmagt,
som med Konung och Riksdag delar lagstiftande magten i kyrkliga frågor.
Ja, än mer, — kyrkomötet kan till och med i visst afseende sägas vara
upphöjdt öfver både Konung och Riksdag, då det står i dess magt att utan
vidare kullkasta, hvad båda de andra statsmagterna samstämmigt enat sig
om i kyrkliga mål.

För att en så utomordentlig magt skall få orubbad ega bestånd,
måste det vara högligen vigtiga skäl, som tala till dess förmån. Ty den
utgör i sjelfva verket en egendomlighet för vår lagstiftning, som mig
veterligen saknar motstycke i något annat land. Det synes ligga i sakens
natur, att en kyrka, allt efter som den är statskyrka eller frikyrka, kar
att låta sin lagstiftning ordnas på ettdera af tvenne sätt. Inom en frikyrka
skall gifvetvis den lagstiftande magten utöfvas af en representativ
församling, såvida den ej i likhet med påfvekyrkan är underkastad ett
enväldigt andligt öfverhufvud. Men en statskyrka åter har i sin egenskap
af statsinstitution att, i likhet med alla andra dylika institutioner, rätta sig
efter de lagar, som för dess räkning stiftas af statens vanliga lagstiftande
organ. Då den svenska kyrkan å ena sidan vill fortvara såsom statskyrka,
men å andra sidan vill åt sin representation se inrymd en sjelfständig
lagstiftande magt, så ligger deri en sjelfmotsägelse, som förr eller senare
måste upphöra, antingen på det sätt, att statskyrkan öfvergår till frikyrka
med ett för dess räkning lagstiftande kyrkomöte, eller ock på det sätt,
att den underordnar sig den lagstiftande magt, som inom staten utöfvas
af Konung och Riksdag. Vill den ej det förra, får den finna sig i det senare.

3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

Häremot kan invändas och har äfven vid frågans föregående behandling
blifvit invända att den säregna magtställning, som i vårt land
tillkommer kyrkomötet, icke kan detsamma frånhändas utan dess eget medgifvande,
emedan den blifvit lemnad såsom ett vederlag åt den svenska
kyrkan för den minskning i politisk magt, som den fick vidkännas genom
presteståndets frånträdande af sin ställning såsom riksstånd. Denna dess
egenskap af vederlag för en afträdd, men icke förverkad rättighet, förmenas
nu skola medföra, att kyrkomötets rätt till veto mot Konungs och Kiksdags
beslut måste ega bestånd i all framtid, såvida ej svenska kyrkans ombud
sjelfvilligt afstå derifrån.

Om den förmån, som härmed är svenska kyrkans ombud medgifven,
hade natur af privilegium, vore saken mycket enkel. Enligt 114 § regeringsformen
får, som nyss sades, ingen rubbning ske i presterskapets
privilegier utan samtycke af allmänt kyrkomöte. Men kyrkomötets vetorätt
hör icke till de privilegier, som i särskilda lagar och författningar
blifvit presterskapet medgifna. Konung och Riksdag kunna alltså i vanlig
ordning derom besluta, utan att någons välfångna rätt dermed trädes för
nära. Hvad det vidkommer, att ett i laga ordning gifvet vederlag för
frånträdd politisk magt skulle vara omgifvet af samma helgd som ett
privilegium, så veta våra grundlagar derom ingenting. Fordrar det allmänna
bästa, att ett dylikt vederlag upphör, äro statsmagterna oförhindrade
att derom besluta. Hvad mera är, de hafva helt nyligen i ett synnerligen
vigtigt fall gjort bruk af denna rätt. Genom det beslut, som Riksdagens
båda kamrar den 14 och 28 sistlidne februari samstämmigt fattat,
i hufvudsaklig enlighet med Konungens förslag, är i trots af bestämda
protester från städernas riksdagsmän faststäldt, att de grunder för utseende
af städernas ombud i Andra Kammaren, som i nu gällande riksdagsordning
införts såsom vederlag för borgarståndets frånträdande af sin politiska
magt, skola upphöra att gälla och ersättas af andra. Genom hvad Konungen
och begge kamrarne sålunda enstämmigt vidtagit är alltså den princip i
vår statsrätt fastslagen, att ett vederlag för frånträdd magtställning, medgifvet
ett af de forna riksstånden eller dess rättsinnehafvare, endast så
länge må ega bestånd, som statsmagterna i förening finna dess fortvaro
förenlig med det allmänna bästa, men kan af dem utan rättsinnehafvarens
samtycke återtagas, så snart de finna ändrade tidsförhållanden det påkalla.

Vid betraktandet af frågan om kyrkomötets vetorätt hafva statsmagterna
alltså numera endast och allenast den synpunkten att hålla sig till,
huruvida fortvaron af denna rätt är förenlig med det allmänna bästa, eller
dess upphörande påkallas af ändrade tidsförhållanden.

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

Allt ifrån början af kyrkomötets tillvaro har det med hvarje år allt
tydligare visat sig, att en tredelning af den lagstiftande magten på det
kyrkliga området redan i och för sig är egnad att fördröja och försvåra
det helsosamma utvecklingsarbete, som på detta liksom på alla andra
områden måste anses högst nödigt och nyttigt. Ensamt för sig innebär
detta intet klander mot kyrkomötets verksamhet såsom lagstiftande församling.
Proceduren för allt lagstiftningsarbete är redan dessförinnan
tung och omständlig nog i vårt land. Ett lagförslag, som vanligen behöft
lång tid för att arbeta sig fram genom kamrarnes mogna pröfning, hvilken
ju särskildt i Första Kammaren plägar vara synnerligt grundlig, har dessutom
att genomgå en ytterligare skärseld i komitéer, lagberedningar och
byråer, innan det efter slutlig granskning af högsta domstolen hinner till
den punkt, der Konungens stadfästelse gifves eller nekas. En så mångsidig
granskning af olikartade institutioner, som betrakta saken från hvar
sin olika synpunkt, plägar gerna medföra ett virrvarr af hvarandra korsande
meningar, som snarare tjena till att bekräfta det gamla ordspråket:
»så många hufvuden, så många sinnen», än att främja en sundt och jemnt
fortgående verksamhet på lagstiftningens område. Kommer nu dertill i
afseende å kyrkliga lagfrågor ännu en institution, nemligen kyrkomötet,
som ej blott eger rådgifvande, utan äfven beslutande röst, så säger det
sig sjelft, att kyrkomötet måste vara i synnerligen hög grad utrustadt
med vilja och förmåga att främja ett kraftigt utvecklingsarbete på
det kyrkliga området, om ej redan dess blotta tillvaro i och för sig skall
utgöra ett hinder mot detta utvecklingsarbetes behöriga fortgång.

Hvad nu kyrkomötets goda vilja i ty fall vidkommer, så lär väl
ingen ega rätt att sätta densamma i fråga. Det vore synnerligen lyckligt,
om detsamma kunde sägas äfven i afseende på dess förmåga. Tyvärr lär
dock den erfarenheten nu vara obestridlig, att kyrkomötets förmåga att
föra det kyrkliga utvecklingsarbetet framåt visat sig vara så godt som
ingen. I trots af att denna församling inom sig slutit så många verkligt
betydande personer, finnes det knappast någon enda kyrklig reformfråga,
hvars framgång legat det svenska folket om hjertat, som blifvit af kyrkomötet
förd så mycket som ett tuppfjät framåt. Att härpå anföra en
mängd exempel skulle icke vara svårt, men torde endast lända till att i
onödan upprifva gamla halfläkta sår från lika ändlösa som gagnlösa
strider. Att skrifva historien om det svenska kyrkomötet skulle blifva
detsamma som att skrifva historien om idel ofruktbara och resultatlösa
reformsträfvanden.

Öfvertvgelsen härom hade redan för tolf år sedan nått eu sådan

5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

mognad, att, då vid 1882 års riksdag förslag väcktes om upphörande af
kyrkomötets vetorätt, detsamma af Andra Kammaren bifölls med den stora
majoriteten af 113 röster mot 63. Vid 1883 års riksdag förnyades
samma förslag med lika framgång, men föll begge gångerna i Första Kammaren.
Vid 1885 års riksdag upptogs det å nyo af annan motionär,
men då hade Andra Kammaren ändrat mening och afslog det med ringa
majoritet.

Sedan dess hafva andra frågor tagit Riksdagens tid och omtanke i
anspråk, och förslaget har ej mera återkommit. Men under mellantiden
hafva två kyrkomöten varit samlade, och det minsta, som om dem kan
sägas, är att de icke bidragit att håfva den gamla nedslående erfarenheten
i fråga om verkningarna af kyrkomötets lagstiftningsmagt och vetorätt
mot Riksdagens beslut. Särskildt under 1893 års kyrkomöte utöfvades
denna vetorätt på ett gent emot både Konung och Riksdag synnerligen
utmanande sätt. För att styrka detta påstående behöfves endast hänvisa
till det tvära afslag, som kyrkomötet satte mot den af Riksdagen bifallna
kongl. propositionen om ändring af kap. 1 § 1 kyrkolagen, som åsyftade
att vinna reda och enkelhet i bestämmelserna om hvad med svenska
kyrkans lära bör förstås. Men ej nog härmed — samma kyrkomöte
visade äfven eu föga lofvärd benägenhet att på sidan om tydlig lag inblanda
sig i ärenden, som ej komma det vid. I uppenbar strid mot
kyrkomötesförorduingens § 9, som endast tillåter mötet att till behandling
upptaga kyrkliga mål, företog sig mötet att besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t om det förfarande, som bör iakttagas, då skollärarinna
träder i gifte. Oafsedt beslutets möjliga nytta eller skada, är detta
ett ärende, som rör skolan, men icke kyrkan, och der kyrkomötet alltså
obehörigt inblandat sig i Konungens och Riksdagens rätt att allena
besluta.

Tiden synes mig alltså vara inne att å nyo upptaga det af Andra
Kammaren två gånger bifallna förslaget om upphörande af kyrkomötets
vetorätt. Jag ansluter mig dervid i allo till det förslag, som utarbetats
af den ursprunglige motionären i ämnet, aflidne riksdagsmannen C. J.
Svensén, och anser i likhet med honom, att ändamålet kan vinnas genom
ändring af blott ett enda ord i nu gällande grundlag. Då 87 § 2 mom.
regeringsformen i fråga om stiftande, ändring och upphäfvande af kyrkolag
säger: »dock att dervid erfordras samtycke jemväl af allmänt kyrkomöte»,
synes det mig nog, att på detta ställe ordet samtycke utbytes mot
utlåtande. Härmed vore hela frågan löst och på det enklaste tänkbara
sätt. Kyrkomötet vore i fråga om kyrkliga lagfrågor återförvisadt till den
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 45 Häft. 2

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

ställning, som kyrkomötesförordningens § 9 ursprungligen anvisat detsamma,
med rådgifvande, men icke beslutande röst, men allt framgent med rätt
att vid dessa ärendens beredning blifva bördt i egenskap af sakkunnig
myndighet och med all möjlig utsigt att göra sin stämma hörd, då dess
uttalanden förestafvas af en mogen erfarenhet. Fortfarande som hittills
erfordras enligt 114 § regeringsformen kyrkomötets samtycke vid afgörande
af privilegiefrågor, och kyrkomötet bibehålies oförkränkt vid sin i
88 § regeringsformen medgifna rätt att förkasta sådan förklaring af kyrkolag,
som tillkommit utan att dess utlåtande förut blifvit inhemtadt.
Längre gående ändringar synas mig icke förenliga med den varsamhet,
som alltid bör iakttagas, då det gäller ändringar i grundlagen.

Alltså får jag härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del och i grundlagsenlig
ordning besluta, att i 87 § 2 mom. regeringsformen
ordet samtycke måtte utbytas mot ordet utlåtande.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 14 mars 1894.

G. F. Wall bom.

NlilvA h; ; * V ii .• i - J i> •'' '' - JI!''/ -•« llOiMT

010119$ Äiiilii: .

. m o tu Li \ c

iVUlÖil j?
Iföl» iii»

Stockholm, P. Palmquists Aktiebolags Boktr. 1894.