Motioner i Andra Kammaren, N:o 158

Motion 1894:158 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

1

1 i L

r , ... .. . , U

tf:o 158.

Af herr D. Persson i Tallberg, med anledning af Kongl. Maj ds
proposition med förslag, bland annat, till lag angående
värdering af död mans bo.

1 anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 44 med förslag till lag
angående värdering af död mans bo, tager jag mig friheten erinra, att i 1 §
af nämnda lagförslag stadgas, att den i 9 kap. 1 § ärfdabalken föreskrifna
värdering af död mans bo skall förrättas af två eller flere af domstol utsedde
värderingsman, och att desse skola egendomen så värdera, som de efter
bästa förstånd och samvete pröfva den vara värd.

Jag tillåter mig härvid anmärka, att enligt lagförslaget lemnas desse
värderingsman frihet att efter eget godtfinnande värdera äfven boets fasta
egendom, utan att dervid på något sätt vara bundna vid eller taga hänsyn
till det fastigheten åsätta taxeringsvärde, en omständighet, som enligt mitt
förmenande sätter allt för mycket af både statens och den enskildes intresse,
så att säga, på spel. Tv desse värderingsman kunna efter godtfinnande värdera
fastigheten antingen för högt, hvarigenom den enskildes rätt förnärmades,
eller också kunna de värdera den för lågt, till förfång för staten.

Vill man hafva garanti för att både statens och den enskildes rätt
skall skyddas i detta fall, så tror jag, att det målet säkrast vinnes genom
den bestämmelsen, att fastighet skall värderas eller i bouppteckningen upptagas
i enlighet med det densamma åsätta taxeringsvärde.

Man kan visserligen häremot invända, att vederbörande underrätter
skola veta att tillse, det så redliga och samvetsgranna personer blifva utBih.
till Rilcsd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 44 Hiift. (N:o 158.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

sedde till värderingsman, att ingen fara för origtiga värderingar bör förutsättas.

Jag är villig att tro, det i de flesta fall så skall ske; men värderingsmännens
samvetsgrannhet och nit om uppnåendet af en fullt rigtig värdering
af fastigheten kunna mana dem att å marken verkställa syn och företaga
uppskattning af alla till boet hörande skogar, hvarigenom en så tryckande
och olidlig kostnad för sterbhusdelegarne skulle uppstå, att den kunde
blifva flera gånger större än den stämpelafgift, som skulle tillfalla staten
och för hvilkens skull värderingen skedde.

Med hvilket missnöje och ovilja en sådan lag skulle mottagas i vårt
land, är lätt att förutse.

Det torde icke heller vara förenligt med klokhet och god hushållning
att stifta sådana lagar rörande skattebidragen till staten, att administrationen
för skattens erhållande blifver dyrare eller går till större summor än sjelfva
skattebeloppet.

Andra paragrafen i samma lagförslag är äfven af sådan beskaffenhet,''
att om den oförändrad upphöjes till lag, skall den för mången förorsaka
dryga och onödiga kostnader, i tv att der lemnas det vederbörande underrätt
frihet att utse blott två värderingsman för hvarje kommun.

Man kan lätt tänka sig, att rätten ej anser nödigt att utse flere än
två för kommunen, i synnerhet som blott två personer i allmänhet mycket
väl skulle kunna hinna med att utföra alla sådana inom kommunen förekommande
värderingar.

Men i stora och vidsträckta kommuner skulle desse värderingsman göra
långa resor till och från förrättningsstället, hvilka resor också måste betalas
af vederbörande sterbhus, arfs- eller testamentstagare, oaktadt det nära intill
förrättningsstället kunde bo fullt lika redbara och kompetente personer, som
de af rätten utsedde.

När stämningsmannainstitutionen genom kongl. förordningen af den
10 augusti 1877 infördes i vårt land, var man klok nog att gifva 2 § i
berörda förordning följande lydelse: »kronofogde, stadsfogde, länsman eller
nämndeman vare ock stämningsman utan särskildt förordnande, om han sig
det åtager.»

Jag kan ej finna, att något hinder skulle möta eller någon olägenhet
uppstå, om man äfven i denna lag tillerkände samma personer behörighet
att utan särskildt förordnande vara värderingsman vid bouppteckningars upprättande,
men väl skulle man derigenom mången gång bespara sterbhusdelegare
eller andra vederbörande onödiga kostnader.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 158.

3

På grund af hvad jag sålunda anfört och under förutsättning att det af
Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående värdering af död mans bo
i hufvudsak varder af Eiksdagen antaget, får jag härmed föreslå,

att Eiksdagen för sin del må besluta, att första och
andra paragraferna i Kongl. Maj:ts förslag till lag angående
värdering af död mans bo måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

1 §•

Den i 9 kap. 1 § ärfdabalken — — — — —

— — — — — — — — — — — värderingsman.
Dessa skola egendomen så värdera, som de efter bästa
förstånd och samvete pröfva den vara värd, dervid
fastigheten upptages till det densamma åsätta taxeringsvärde
samt värdet af aktier, obligationer, — — — —

— — — — — — — — efter hvad skäligt anses.

2 §•

För hvarje kommun å landet — — — — —

— — — — — — — — — — — värderingsman
vid bouppteckningar kronofogde, stadsfogde, länsman eller
nämndeman vare ock värderingsman utan särskilt förordnande,
om han sig det åtager.

Ve’derbörande utskott vare obetaget att verkställa nödiga redaktionsförändringar
häruti för uppnående af det åsyftade målet.

Stockholm den 10 mars 1894.

D. Persson

i Tallberg.