Motioner i Andra Kammaren, N:o 156

Motion 1891:156 Andra kammaren

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.

N:o 156.

Af herr OllaS A. EriCSSOll, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till lag angående
väghållningsbesvärets ordnande.

Behofvet af ändrad lagstiftning rörande väghållningsbesvärets utgörande
på landet har sedan mer än ett århundrade gång efter annan
med kraft framhållits inom riksdagen, samt för öfrigt inom hela landet
varit ett stort önskemål. Orättvisorna i att detta besvär eller onus
ensamt åligger den i mantal satta jorden och i stadgandet, att det förmedlade
hemmantalet skall utgöra grunden för fördelningen af vägarne
hemmanen emellan, framträda allt känbarare ju mera nationen utvecklar
sig, särskildt i industriel hänseende, och denna fråga har nu
derför kommit derhän, att den icke kan trängas å sido förr än den
nöjaktigt blifvit löst. Ingen lär väl heller numera kunna eller ens
vilja bestrida befogenheten i krafvet på en ändring härutinnan; utan
svårigheten i reformens genomförande torde nu endast ligga i sättet,
på hvilket den rättvisast och lämpligast kan lösas. Sedan likväl 1889
års Riksdag, och det med rätta, tillbakavisat det då af Kongl. Maj:t
framlagda förslaget till lag angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet — hvilket afsåg endast ett ringa deltagande i vägtungan för
några få nya beskattningsföremål, och hvilket deltagande, åtminstone på
många ställen, helt och hållet skulle åtgå i kostnader för föreslagna vägstyrelser
och vägnämnder etc. och således hemmansinnehafvaren fortfarande,
äfven om förslaget antagits, fått släpa med nästan lika tung
börda, oberäknadt de dyra och ovaraktiga vägdelningar, hvilka blifvit
en oskiljaktig följd af förslagets antagande — borde man mera odeladt
på något enklare, rättvisare och billigare sätt söka att lösa frågan. Ett

9

Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.

dylikt sätt är enligt min uppfattning att söka i entreprenadsystemet,
hvilket betydligt förenklar frågan och gör både de kostbara vägnämnderna
och de dyra och ovaraktiga vägdelningarna alldeles obehöfliga.
Entreprenadsystemet år dessutom den säkraste garantien för att det ena
beskattningsföremålet icke gynnas på det andras bekostnad. Kunde man
sålunda enas om detta system såsom det lämpligaste, må det sedan
bero på en utredning, huru och till hvilket belopp hvarje beskattningsföremål
bör till entreprenadsumman bidraga.

Utgående från den synpunkten att de allmänna vägarna äro ett
statsändamål, hvilket bevisas deraf, att de stå under kronans uppsigt
och att alla rikets inbyggare ega rätt att af de allmänna vägarne sig
begagna, men att de derjemte utgöra ett vigtigt samfärdsmedel inom
de olika orterna, skulle jag vilja föreslå, att staten deltager i entreprenadsumman
med hälften, och landstingen, hvart i sitt område, med andra
hälften. Befinnes det då rättvist att jordbruket bör deltaga i vägtungan
till större belopp i motsvarande bevillning än andra beskattningsföremål,
så kunde ju detta ske genom en större uttaxering å jordbruksfastighet
än å andra föremål. Detta torde så mycket lättare låta sig
göras, som eu särskild uttaxering för detta ändamål till landstinget
torde blifva nödvändig; enär i alla fall städernas bevillning naturligtvis
bör vara fri från detta onus, emedan det endast rör väghållningen på
landet, och städerna dessutom kunna anses, för det gagn de åtnjuta af
de allmänna vägarne på landet, hafva bidragit genom den andel staten
öfvertagit i bestridandet af vägkostnaderna. Genom att så lägga samma
befogenhet i landstingens händer, som de hafva med afseende å skjutsentreprenaderna,
d. v. s. i händelse entreprenadsumman af en eller
annan orsak på något ställe befunnes högre än hvad för verkliga kostnaderna
för väghållet erfordras, landstinget då eger rätt att helt och
hållet vägra såväl bidraget af staten som landstinget och ålägga det
förut väghållningsskyldiga hemmantalet inom orten att på dessa ställen
utgöra väghållningen, till dess en antaglig entreprenad erbjudes, kan
man vara förvissad om att detta system i alla afseenden blir det billigaste.
Utbjuder man sedan vid entreprenadauktionerna — livilka lämpligast
torde förrättas af kronobetjeningen inom de olika orterna —
vägarna i mindre skiften, t. ex. i vissa meter, eller också följer en förut
verkstäld vägdelning, så att tillfälle beredes alla, som det önska, att förtjena
åtminstone så mycket som den nya skatten belöper sig till, så är jag äfven
öfvertygad, att detta system också skall mötas med allmän tillfredsställelse.

Detta förslag är således hufvudsakligen detsamma som jag i fjor
framlade och som vid 1889 års riksdag framstäldes af landshöfding

Bill. till Rilcsd. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Käft. 2

t 10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 156.

Treffenberg i Första Kammaren, nemligen att vägfrågan måtte lösas
hufvudsakligen på samma sätt sätt som förut skjutsfrågan; och oaktadt
detta förslag då blef afslaget, vågar jag likväl härmed ännu en gång
draga ett dylikt under Riksdagens ompröfning, i den förhoppning att
ur de många förslag, detta inberäknadt, som under denna riksdag framstälts
i syfte att lösa vägfrågan, densammas lyckliga lösning slutligen
skall kunna dragas. Jag föreslår alltså,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville i
underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och så snart ske kan till Riksdagen aflåta
förnyad nådig proposition med förslag till lag angående
väghållningsbesvärets på landet ordnande i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de grunder, som i motionen
angifvits.

Stockholm den 29 januari 1891.

Ollas A. Ericsson.

Häruti instämma:
E. Norman.

D. Persson.