Motioner i Andra Kammaren, N:o 155

Motion 1897:155 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

1

N:o 155.

Af herr O. PersSOll i Rinkaby, angående sådan ändring i
grundlagarna, att statsrådsledamot ej må vara riksdagsman.

Man har inom Riksdagen alltjemt och icke minst i senare tid med
stort intresse omfattat hvarje sträfvande, som gått ut på att stärka de
båda statsmagternas — konungamagtens och Riksdagens — anseende
bland vårt folk.

Det är jemväl i detta syfte jag nu tillåter mig att inom Riksdagen
bringa på tal en fråga, som, om den också ej förr blifvit direkt bragt
å bane i form af motion, dock såväl inom som utom Riksdagen sedan
länge varit föremål för, enskildes uppmärksamhet och en så småningom
stadgad opinion. Det är frågan om statsråds behörighet att tillika vara
riksdagsman.

Förnekas kan ju icke, att ofta regering och Riksdag komma att stå
emot hvarandra såsom bevakande motsatta eller åtminstone i viss mån
skilda intressen. Äfven om regeringen på det hela befinner sig i samklang
med Riksdagen, så uppstå allt som oftast frågor af än mindre än
större betydelse, uti hvilka konungamagten och folkinagten ega olika
ståndpunkter och intressen att bevaka. Att då dessa båda magter inom
staten skola representeras af samma person kan icke gerna vara principenligt.
Och om en enskild person utses att vara folkrepresentant, sker
detta naturligtvis alltid under förutsättning, att han alltjemt skall vara
i tillfälle att föra sina komitenters talan oberoende af andra hänsyn
än deras intressen; men om han kort derefter antager kallelse till
Konungens rådsbord, upphör hans sjelfständighet, och han blir satt att
Bill. till Riksil. Prat. 1897. 1 Samt. ‘J Afd. 2 Band. 44 Höft. (N:o 155.)

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

bevaka intressen, som åtminstone kunna vara andra än dem han af sina
komitenter satts att bevaka. Härigenom har ju utan sitt eget förvållande
de väljande för tiden intill nästa val på sätt och vis förlorat
sin representant och sakna möjlighet att skaffa sig en ny, som oberoende
af andra hänsyn kan föra deras talan.

Detta kan icke vara förmånligt för vare sig konungamagten, Riksdagen
eller den enskilde riksdagsmannen, som kommer i en sådan
situation. Och minst af allt bidrager ett sådant förhållande till stärkande
af den aktning, utan hvilken ingen statsmagt kan med nödig
styrka fungera. Då af en sådan ändring i detta hänseende någon olägenhet
så mycket mindre kan uppstå, som statsråden i hvarje fall hafva
rätt att när helst de önska och det behöfves deltaga i kamrarnes
öfverläggningar, och då den princip, hvarpå min framställning är grundad,
redan är i vår statsförfattning erkänd, ehuru endast delvis genomförd,
i det att statsråd icke få deltaga i utskott, får jag hemställa,

att Riksdagen måtte besluta sådana ändringar i
gällande grundlagar, att statsråd icke tillika får vara
riksdagsman.

Derest konstitutionsutskottet anser denna min motion böra vinna
afseende, anhåller jag, att utskottet behagade framställa de förslag till
ändringar i vederbörande grundlagsparagrafer, som häraf påkallas.

Stockholm den 2 mars 1897.

Ola Persson.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1897.