Motioner i Andra Kammaren, N:o 155 (Motion 1894:155 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

N:o ISS.

Af hen V. Yahlin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utredning rörande bolags förvärf af jordegendom i
vissa delar af landet m. m.

En af mig till Riksdagen år 1892, i motion n:o 7, gjord framställning,
att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning af bolags förvärf af fast egendom i vårt lands nordligare
provinser, lyckades icke, i följd af Första Kammarens underkännande
af behofvet af en dylik åtgärd, vinna Riksdagens bifall. Då emellertid
de i denna motion påklagade förhållandena sedan dess ytterligare utvecklats
till det sämre, har jag ansett mig böra å nyo fästa Riksdagens
uppmärksamhet på denna, för vidsträckta delar af vårt lands framtida
utveckling och förhållanden ytterst vigtiga fråga.

Under senare år hafva flera motioner framlagts för Riksdagen, i
hvilka framhållits önskvärdheten af att för vårt lands arbetarebefolkning
underlätta tillfället att förvärfva jordegendom, och har äfven en
komité för afgifvande af utredning och förslag rörande denna fråga
varit af Kongl. Maj:t tillsatt. Hur berättigadt och betydelsefullt detta
önskningsmål än må vara, torde dock en annan dermed nära förbunden
fråga i ännu högre grad vara förtjent af Riksdagens allvarliga uppmärksamhet,
den nemligen att söka förekomma, att icke den redan befintliga
sjelfegande jordbrukarebefolkningen i en del af våra provinser
alltmer undantränges för att ersättas af osjelfständiga bolagsunderlydande.
Alla de beaktansvärda skäl, som tala för det förstnämnda synsmålet,
ega i ännu högre grad betydelse för det senare, liksom det äfven
osökt framgår af det förhållande, hvari dessa frågor stå till hvarandra,
att den senares lösning bör föregå den förras.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

För flere af Riksdagens ledamöter torde det icke vara kändt, i
hvilken stor utsträckning icke blott skogbärande mark, utan äfven hela
egendomar i landets nordligare provinser inköpas af de stora sågverksbolagen.
I följd häraf eger en fortgående förminskning af de sjelfegande
jordbrukarenas antal rum, och det finnes ingen anledning att
förvänta, att dessa jordköp skola upphöra förr, än i flere vidsträckta
delar af vårt land all jord öfvergått till bolagsegendom °).

För svenska Riksdagen torde icke behöfva framhållas, af hvilken
betydelse för vårt folk det skulle vara, om den nu sjelfegande allmogen
i vidsträckta delar af vårt land skulle nedsjunka till den osäkra och
osjelfständiga ställningen af bolagsunderlydande, som, så till bostad som
arbetsvilkor helt och hållet beroende af bolagen, icke ens som brukare
af dessas åkerjord ega eller kanske icke medgifvas utöfva kommunal
rösträtt. Det skadliga inflytandet af dylika förhållanden i sedligt, rättsligt,
politiskt och ekonomiskt hänseende ligger i så öppen dag, att jag
skall inskränka mig att endast i ett fall påvisa de betänkliga olägenheter
och faror för rättskränkning, ett öfvermägtigt bolagsvälde är egnadt
att medföra äfven för det fåtal sjelfegna jordbrukare, som i ifrågavarande
trakter lyckats bibehålla sig jemsides med bolagen. Godtyckliga,
eller såsom sådana ansedda, åtgärder, vidtagna af bolagens tjenstemän,
kunna redan nu endast undantagsvis af den, som deraf drabbas,
beifras. Besväret och kostnaderna för en utdragen rättstvist, för
bolagen försvinnande obetydligheter, äro åter för den enskilde, i synnerhet
med så svag ekonomisk ställning, som de flesta enskilde jordbrukare
i norra delen af vårt land innehafva, ofta fullständigt ruinerande.
Erfarenheten om denna säkerhet för lagliga påföljder af Övergrepp
kan åtminstone icke vara egnad att hos bolagens tjenstemän
utveckla en större aktsamhet om andras rätt för fall, der bolagens
intressen komma i delo med enskildes c''°).

*) Så hafva, för att anföra endast några fa exempel, från en socken i Dalarne, Sollerö, af dess
75,000 tunnland skog icke mindre än 20,000 under en tid åt ungefär 6 år öfvergått från enskildes ego
till bolags, under det samtidigt icke obetydlig areal inegor äfven af bolagen inköpts. Af Herjeådalens
144,25 mantal egde bolag år 1885 17 %, år 1890 27 %; bär denna bolagsegendom ökats i samma proportion
sedan år 1890, tillhör ''/s af provinsen nu bolag; endast af Lill Herdals sockens 20,3 mantal
egde bolagen redan 1890 12,136 mantal och ega nu helt säkert mer än 2/0 af denna socken. För ytterligare
jemförelser, särskilt med hänsyn till förhållandena i Norrland, får jag hänvisa till det sakrika
utlåtande nto 12, som i denna fråga afgafs af Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 vid 1892 års
riksdag, äfvensom till denna motion åtföljande bilagor.

_ *) **) Jag skall endast påminna om en lagbestämmelse till bolagens fördel: en klagande part kan
vara nödsakad att stämma ett bolags alla styrelseledamöter, af hvilka flere måhända uppehålla sig i
främmande land. Blotta kostnaderna och besväret härför torde ensamt vara tillräckliga att afskräcka
mången från att söka häfda sin rätt på laglig väg.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

Har större delen af nordliga Sveriges jord öfvergått till bolagsegendom,
dess en gång sjelfegande allmoge nedsjunkit till brukare och
daglönare, beroende af ytterst mägtiga korporationers tjensteman, utan
möjlighet att i sin hembygd kunna förskaffa sig en egen bostad, och
kan denna befolkning icke emotse någon förbättring af dessa förhållanden
genom statsmagternas mellankomst, då får man icke förvånas, om
socialistiska och mot bestående samhällsordning än mer fiendtliga läror
hos befolkningen i dessa trakter — som man ännu tror sig kunna kalla
»Sveriges framtidsland» — skola finna ett gynsamt emottagande.
Dessa läror måste dock af den tänkande, om han än underkänner deras
så grund som slutsatser, alltid erkännas såsom följder af olyckliga,
kanske äfven ofta vårdslösade sociala förhållanden; visa de icke på
botemedlen för ett samhällsondt, visa de alltid att detta onda finnes.

Att åtminstone några större bolag numera väl vårda sin skog skall
jag icke tillåta mig att bestrida; men någon uppodling af de vidsträckta,
härför tjenliga marker, som norra Sveriges skogar omsluta, lär knappast
vara förenlig med bolagens intressen och kan derför förväntas
endast undantagsvis komma till stånd. Men äfven för skogens fortvarande
bestånd lemna nuvarande förhållanden och lagstiftning ingalunda
tillräcklig säkerhet. Det låter väl tänka sig, att sådana konjunkturer
kunna inträffa för bolag, att de finna för sig fördelaktigast
att helt och hållet afverka sina skogar. I detta fall skall skogssköflingen
komma att antaga dimensioner, vida utöfver hvad som kunnat
bli fallet, om skogen tillhört enskilde. Faran för en dylik möjlighet
blir alltid större, om, hvad i denna fråga icke får lemnas ur sigte, våra
bolagsaktier skulle allt mer öfvergå i utländska kapitalisters ego, af
hvilka icke kan förväntas någon hänsyn till eller ens insigt om de alltid
skadliga, i många fall obotliga följderna för vårt land af en för långt
drifven skogsafverkning.

Det är otvifvelaktigt, att genom bolagsinstitutionen möjliggjorts
en ekonomisk utveckling, som minst hos oss på annat sätt kunnat
komma till stånd. Men redan deraf, att dessa korporationer ega en kraft,
som är ojemförligt större än de enskilda personernas, framgår sjelfkärt,
att de under vissa förhållanden gent emot dessa kunna komma att
verka förtryckande. Då staten icke endast medgifvit dessa bolag personlighetens
fulla rätt i de flesta fall, utan äfven utsträckt deras befogenhet
derutöfver °) och härigenom särskilt gynnat deras tillkomst och ut- *)

*) Delegare i bolag äro icke ansvariga för bolagets förbindelser mer än till sina aktiers belopp;
bolagens, kanske sj elfva ej röstberättigade, ombud ega att å kommunal- eller kyrkostämmor föra
talan i alla frågor för hundrade kanske tusentals frånvarande aktieägare, utan hinder af att flere af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

veckling, lär det äfven åligga staten att tillse, det icke dessa institutioners
välde så utsträckes, att det medför för vårt folk följder, som synas
hota att blifva af större menligt inflytande för detsamma, än af
den ekonomiska utveckling, som bolagsinstitutionen i flera fall medfört,
kan uppvägas.

De sorgliga förhållanden för norra Sverige, som i följd af bolagens
obegränsade jordförvärf redan inträdt och för hvarje år mer
förvärrats, och som så allvarsamt synas hota dess framtida utveckling,
hafva äfven beaktats af så väl Vesterbottens läns landsting som af
hushållningssällskapens ombud vid deras möte (»landtbruksriksdagen»)
under år 1893. De motioner, som med anledning häraf till dessa korporationer
afgifvits, äfvensom af dem föranledda beslut om skrifvelse
till Kongl. Maj:t, finnas bilagda denna motion.

Får det således anses konstateradt, att en verklig fara hotar vissa
delar af vårt land i följd af bolagens obegränsade inköp af jordbruksfastighet,
så lär Riksdagen hvarken vilja eller berättigad! kunna lemna
denna sak utan uppmärksamhet derför, att utfinnandet af medel att på
så sätt och i sådana fall söka inskränka bolagens jordförvärf, att bestämdt
skadliga ytterligheter förekommas, men den för en större företagsamhet
nödiga kraften bibehålies, icke är någon lättlöst uppgift.

Af de olika åtgärder, som härför kunna ifrågasättas, synes en väl
afvägd progressiv beskattning, stigande med de samegda jordbruksfastigheternas
taxeringsvärde, icke sakna betydelse; men torde äfven
lagstiftningsåtgärder i annan rigtning kunna verka till vinnande af samma
mål.

I det outredda skick frågan äfven denna gång förelägges Riksdagen,
anser jag emellertid olämpligt att söka anföra skäl för någon
åtgärd, eller att upptaga till bemötande de invändningar, som mot
hvilken åtgärd som helst till rättande af här påklagade förhållanden
anföras. Det är först sedan ett tillräckligt och tillförlitligt statistiskt
material blifvit insamladt och förelagdt Riksdagen, som den kan sättas
i tillfälle att öfverskåda och till sin fulla betydelse uppskatta den föreliggande
frågan, liksom äfven att med full insigt bedöma de åtgärder,
som för dess lösning kunna finnas bäst afvägda.

Då en statistisk utredning af dylikt omfång svårligen af enskild
motionär kan presteras, har jag ansett mig böra föreslå Riksdagen att
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

dessa icke äro svenska undersåtar, kanske icke alla välfräjdade, att de afträdt sin egendom till borgenärer
eller icke tillhöra statskyrkan. Den enskilde åter är endast medgifvet att, sjelf röstberättigad,
föra talan för en frånvarande, och i öfrigt anförda förhållanden disqvalificera honom att deltaga i
kommunala eller kyrkliga frågors afgörande.

Hill. till Riksd. Prof. 1804. 1 Sami. 2 Afd. ,2 Hand. 42 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

att Kongl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen
framlägga uppgift på den jordbruksfastighet,
som af bolag eges i de delar af vårt land, der skogsafverkning
i mer betydande utsträckning förekommer,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af
denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens
deraf orsakade förminskning; samt att Kongl.
Maj:t ville, för så vidt de inhemtade upplysningarna
sådant föranleda, för Riksdagen föreslå de åtgärder,
som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning
i samma trakter kunna anses af förhållandena
påkallade.

Stockholm den 23 februari 1894.

I motionen instämma:

E. Norman.

E. Eriksson.

J. Nordin.

A. Göransson.

I motionens syfte

N. Boström.

L. Daldstedt.

J. P. Jansson.

Joll. Er. Nordin.
D. Persson

i Tallberg.

Joll. Ny däld.
And. Olsson

i Mårdäng.

instämma:

Ad. Wiklund.
Nils Wallmark.

S. M. Olsson.

V. Valilin.

P. Norberg.
J. Bromée.

Ollas A. Ericsson.
S. J. Kardell.

Joll. Nilsson.
A. Hansson

i Solberga.

J. E. Schödén.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

Bilaga A.

Utdrag af Vesterbottens läns landstings förhandlingar 1893.

!■>]) Kiitliii"-‘i ■ 1-• i s 1if.;I.i:i.;_ -j uj.lti

Protokoll, hållet vid Vesterbottens läns trettiondeförsta lagtima
landstings sammanträde i Umeå stad — — 1893.

§ 70.

Föredrogs herr Åhrlings motion n:o 49, att landstinget ville besluta
att till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse, deruti landstinget
redogör för den stora utsträckning, aktiebolags förvärf af fast
egendom inom Vesterbottens läns lappmarker redan tagit, uttalar sina
djupa farhågor, att genom dessa förvärf en sjelfständig, sjelfegande
jordbrukarebefolkning inom en icke aflägsen framtid icke mera finnes
till i denna landsort, samt utbeder sig Kongl. Maj:ts nådiga, kraftiga
och skynsamma ingripande, jemte tredje utskottets deröfver afgifna så
lydande betänkande:

»Tredje utskottets utlåtande etc.»

Under den diskussion, som uppstod, yrkades dels bifall till utskottsbetänkandet
med den ändring af motiveringens näst sista mening,
att efter orden »kunde sälja sin skog» tillädes orden »med undantag af
nödig husbehofsskog», och dels bifall till motionen.

Sedan diskussionen förklarats afslutad och herr ordförandens proposition
om bifall till utskottsbetänkandet blifvit med blandade ja och
nej besvarad, dervid votering begärts, uppstäldes och justerades följande
voteringsproposition:

»Den, som bifaller utskottsbetänkandet, röstar ja, den, det ej vill,
röstar nej; vinner nej, har landstinget bifallit motionen.

Den med slutna sedlar företagna omröstningen utföll, sedan en
sedel blifvit aflagd, med 20 nej emot 10 ja, hvadan landstinget bifallit
motionen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

Tredje utskottets utlåtande med anledning af herr Ährlings motion,
11:0 49.

Häraf framgår, att en ganska betydande del af hemmanen inom
länets lappmarker eges af ett fåtal sågverksbolag, och fortfarande öfvergå!’
hvarje år ett stort antal hemman i bolagens ego. Kommer det
att så fortgå, torde det ej dröja så synnerligen länge, förr än alla hemman
i lappmarken, hvilka hafva någon nämnvärd skogstillgång, befinna
sig i bolags händer. Då bolagen sjelfva icke idka jordbruk å sina
hemman, utan bortarrendera inegojorden, kommer således den sjelfegande
allmogeklassen i lappmarken att till största delen försvinna för
att efterträdas af arrendatorer eller landbönder, mer eller mindre beroende
af bolagen eller deras inspektörers godtycke; och då det redan
visat sig, att sågverksbolagens landbönder, af hvilka de flesta befinna
sig i dålig ekonomisk ställning och hvilka merendels varit egare af de
hemman, som de arrendera, i sin förändrade ställning förlora intresset
för jordbruket och låta detta förfalla, torde man hafva allt skäl att
frukta, att jordbruket och odlingen inom lappmarken komma att så
småningom afstanna, de stora odlingsmarkerna att få ligga obefolkade
och i ödes mål och emigrationen att tilltaga. Att söka hjelp mot detta
onda bör vara landstinget angeläget, men att föreslå hjelpmedlen torde
kanske icke komma landstinget till. Utskottet har emellertid tänkt sig,
att ifrågavarande olägenheter skulle kunna i någon mån förekommas,
om sådan ändring i gällande lagar företoges, att frånskiljandet af skogen
från inegojorden blefve underlättad, så att jordegaren kunde sälja sin
skog,, men behålla sin inegojord och således fortfara att vara'' sjelfständig
jordegare. En dylik åsigt lär äfven den s. k. jordbrukslägenhetskomitén
hafva uttalat.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att landstinget ville uti underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t,
täcktes snarast möjligt vidtaga åtgärder för afhjelpande och förekommande
af de uti motionen omförmälda olägenheter och missförhållanden.

Umeå under landstinget 1893.

Aug. Hygrell. E. Nilsson. C. J. Nordström.

P. Bergner. O. Bjursell.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

Motioner. N:o 49.

Till Vesterbottens läns landsting.

Vid 1892 års riksdag väckte herr V. Vahlin i Andra Kammaren
motion, det Riksdagen ville uti skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t ville infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den
jordbruksfastighet, som af större bolag eges i de provinser af vårt
land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom
och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning
i samma trakter; samt att Kongl. Maj:t ville, för så vidt de
inhemtade upplysningarna sådant föranledde, för Riksdagen framlägga
förslag till bestämmelser, afsedda att begränsa möjligheten för bolag
att imderlägga sig jordbruksfastighet till hvilken utsträckning som helst.

Sedan denna motion blifvit. af Andra Kammaren till ett tillfälligt
utskott remitterad och utskottet tillstyrkt bifall till motionen, endast
med den ändring, att de i slutklämmen af motionen förekommande
orden större bolag af utskottet utbyttes emot ordet bolag, blef utskottsbetänkandet
af Andra Kammaren bifallet.

I följd häraf öfverlemnades frågan till Första Kammaren, som
remitterade densamma till ett tillfälligt utskott; men detta utskott hemstälde,
att Första Kammaren för sin del för det dåvarande icke måtte
biträda Andra Kammarens beslut; och blef detta utskottsbetänkande,
dock först efter en långvarig debatt, af Första Kammaren bifallet;
hvadan frågan för den riksdagen hade förfallit.

Det ämne, som utgjort föremål för herr Vahlins motion, har synts
mig vara af den allra yttersta vigt för Vesterbottens län och särskild!
för dess lappmarker. Frågan gäller, skall det för framtiden finnas en
sjelfegande jordbrukande befolkning eller endast bolags landbönder? Ja,
den gäller äfven, huru vida på någon vidare odling inom dessa landsändar
må vara att tänka och det kan vara att hoppas, att folkmängden
derstädes må kunna tillväxa.

Såsom bekant, kunde jemlikt kongl. förordningen den 13 juni
1800 och den 22 december 1863 nyttjanderätt till skogsmark upplåtas
på en tid af 50 år. Uti den goda afsigten att förekomma, att den
närvarande generationen skulle kunna för en så lång tid som 50 år
binda händerna på blifvande hemmansegare, tillkom kongl. förordningen
den 25 april 1889, hvarigenom längsta tiden för aftal om skogsafverkningsrätt
inskränktes till 20 år.

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

Detta funno dock sågverksegarne icke med sina fördelar förenligt,
och från sistnämnda tid inträdde en väsentlig förändring i fråga
om sättet för anskaffandet af råmateriel för de stora sågverken. I
stället för att förvärfva afverkningsrätt till skog under viss tid började
sågverksbolagen inköpa sjelfva hemmanen; och har detta skett till eu
utsträckning, derom den oinvigde knappast kan göra sig en aning.
Jag skall inför landstinget framlägga en utredning härom i hvad frågan
angår åtskilliga lappmarkssocknar. Endast det vill jag nu nämna, att
i Dorotea socken, som utgöres af 37 19/24 mantal, ega aktiebolag, som
idka sågverksrörelse, redan 18 54849/63360 mantal samt derjemte åborätt
till åtskilliga nybyggen; eller således mer än hälften af hela socknen.

Att aktiebolagen, hvilka uppenbarligen för skogens skull köpt
hemmanen, vilja väl vårda sin skog, för att deraf taga den högsta afkastning,
vill jag väl hoppas; men oemotsägligt torde dock vara, att
jordbruket och'' boskapsskötseln måste för dem vara af underordnad
betydelse. I allmänhet får väl den förre hemmansegaren sitta qvar å
hemmanet, men — som landbonde. Då hemmanet icke mer är hans,
kan han icke hafva något intresse af att nedlägga sina krafter å åkerjordens
förstorande; tacka Gud att han håller vid magt, hvad redan är
odladt.

Faran att Vesterbottens län åtminstone uti den öfre delen af detsamma
skall inom en icke aflägsen framtid sakna en sjelfständig sjelfegande
befolkning är efter mitt förmenande så stor, att landstinget bör
härå fästa Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet; och tager jag mig
derför friheten härmed föreslå landstinget att besluta att till Kongl.
Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse, deruti landstinget redogör för den
stora utsträckning, aktiebolags förvärf af fast egendom inom Vesterbottens
läns lappmarker redan tagit, uttalar sina djupa farhågor, att
genom dessa förvärf en sjelfständig, sjelfegande jordbrukarebefolkning
inom en icke aflägsen framtid icke mera finnes till i denna landsort,
samt utbeder sig Kongl. Maj:ts nådiga, kraftiga och skyndsamma ingripande.

Vesterhiske den 2 september 1893.

Alfr. Ahrling.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

Bilaga B.

Utdrag af förhandlingarna vid hushållningssällskapens ombuds möte år 1893.

Protokoll, hållet vid hushållningssällskapens omhuds sammanträde
i kongl. landtbruksakademien den 14 november 1893.

§ 3.

Utskottet n:o 1 hade, med anledning af herr A. Wästfelts motion
(n:o 9) angående begränsning af möjligheten för bolag eller enskilde
sågverksegare att underlägga sig jordbruksfastigheter till hvilken utsträckning
som helst, i utlåtandet n:o 15 hemstält,

att ombuden måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t täcktes anskaffa uppgift på den jordbruksfastighet, som
af bolag eges i de delar af vårt land, der skogsafverkning i mer betydande
utsträckning förekommer, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande
tillväxten af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens
deraf orsakade förminskning i samma trakter samt
derefter vidtaga de åtgärder, hvartill för ett sjelfständigt jordbruks
betryggande den sålunda vunna utredningen må kunna föranleda.

Denna hemställan blef ock af ombuden godkänd efter votering,
hvarvid 17 röster afgåfvos för bifall till utskottets förslag och 4 för
ett af herr friherre Bonde gjordt yrkande, att ombuden måtte afslå
motionen, såsom icke liggande inom ombudens verksamhetssfer.

Motion n:o 9.

Af herr A. Wästfelt, angående begränsning af möjligheten för
bolag eller enskilde sågverksegare att underlägga sig jordbruksfastigheter
till hvilken utsträckning som helst.

Under en följd af år hafva många uttalanden skett om nödvän -

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

digheten att för den arbetande befolkningen förvärfva jordbrukslägenheter,
hvarigenom den pågående emigrationen skulle kunna till stor
del förekommas. Olika förslag för vinnande af ett sådant mål ha ock
uttalats; sä har blifvit framstäldt, dels att, genom afdikning af den
vattensjuka mark, som företrädesvis finnes inom de norrländska provinserna,
göra milliontals kvadratref odlingsbara och tjenliga för kultur,
dels ock har en komité blifvit tillsatt för utredandet, huru vida ej å de
numera begränsade kronoparkerna skulle finnas lämplig jord, som kunde
åt jordarbetare upplåtas.

Under det att dessa välbetänkta anordningar försiggå, arbetas
det af sågverksegarena eller kanske rättare sågverksrörelsen på att
genom köp vinna eganderätt till en stor del af skattehemman och lägenheter
för att derigenom komma i besittning af dithörande skogar. —
Under 1892 års riksdag aflemnades en motion i Andra Kammaren med
framställning derom, att underdånig skrifvelse till Kongl. Magt skulle
af Riksdagen afgifvas, under anhållan det Kongl. Maj:t ville, efter vederbörandes
hörande och deraf uppkommande utredning, låta utarbeta
en lag, som kunde hämma det sätt, hvarpå sågverksegarne underlägga
sig jordbruksfastigheter till hvilken utsträckning som helst — denna
motion gillades af Andra Kammaren, men afslogs utaf Första Kammaren,
dock endast med några rösters majoritet.

Motion i samma syfte har äfvenledes väckts innevarande år uti
Vesterbottens läns landsting.

Man må med glädje se, att fosterländska män vakna till en allvarlig
besinning öfver följderna deraf, att ett sådant system får fortgå.
Man må betänka, att gamla odalhemman, som under en följd af år brukats
af en slägtlinie undan för undan och derunder beredt ekonomisk
uppehållelse åt en hel befolkning, nu afstås för begärelsen att på eu
gång få en penningsumma, jemte löfte att fortfarande såsom landbonde
få bruka denna jord, dock mot visst arrende och skyldighet att för nya
egarens räkning använda en stor del af sin tid till skogsarbete och
forsling af timmer från hemmanets skog.

Fort kommer brukaren under fund med, att han ej längre är
hemmanets egare, och dermed förloras kärleken till hemmanets omsorgsfulla
vård, och uti denna åskådning uppfostras det nya slägtet.

Betänk! Hvilken osäkerhet och hvilket ekonomiskt obestånd kommer
icke att häraf uppstå, och huru kommer ej jordbruket att derigenom
försummas.

Då man betänker, att köp af hemman tagit en sådan utsträckning,
att uti Asele socken af Vesterbottens län sågverksegarena redan 1892

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155,

egde mer än V3 af socknens skattetal, uti Fredrika socken ungefär 1/3
och uti Dorothea socken nära halfva socknen, samt att, uti en socken
i Dalarne »Sollerö» med 75,000 tunnland skog, sedan 1892, enligt uppgift
i motion till Riksdagen, sågverksegarena äro i besittning af 20,000
tunnland, hvilken skog under en tid af ungefärligen sex år kommit i
deras händer, så kan man ej annat se, än att den jordbrukande befolkningen,
i stället för att ökas, går en hastig minskning till mötes.

Kan det vara välbetänkt, att på samma gång det begäres medel
till afdikning utaf vattensjuk mark för att öka jordbruksbesättningar,
och man derjemte söker att på kronoparker få utsynad jord, tjenlig till
jordbruksnäringen, så åser man med lugn och utan att söka någon
rättelse, att dels gamla, dels nyanlagda hemmanslägenheter få inköpas
af bolag och personligheter, som ej hafva den ringaste afsigt att derå
idka jordbruk, utan endast ett slags skogshandtering, som kan blifva
ödesdiger för befolkningens och kommunens framtida bestånd.

Med fästadt afseende å, att hushållningssällskapens ombud sammanträdt
för att genom sin erfarenhet söka höja och reglera svenska
jordbrukets bestånd och framtida utveckling, har jag velat med ofvanstående
belysning fästa eder uppmärksamhet på ett missförhållande uti
Norrland, som, derest det får fortgå, undergräfver landets ekonomiska
utveckling och förkofran.

Då nu frågans betydelse fordrar en grundlig utredning, vågar jag
föreslå, det hushållningssällskapens ombud ville uti underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t, efter vederbörandes hörande och en deraf uppkommen
utredning, ville till Riksdagen framlägga förslag om bestämmelser,
afsedda att begränsa möjligheten för bolag eller enskilde sågverksegare
att underlägga sig jordbruksfastigheter till hvilken utsträckning
som helst.

Stockholm den 6 november 1893.

A. Wästfelt.

Bill. till Riksd. Frot. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 42 Saft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

N:o 15.

Utskottets n:o 1 yttrande i anledning af herr A. Wästfelts motion
(n:o 9) angående begränsning af möjligheten för bolag eller enskilde
sågverksegare att underlägga sig jordbruksfastigheter till hvilken utsträckning
som helst.

Vid företagen pröfning af motionen har utskottet funnit den deri
behandlade sak vara af så stor vigt och betydelse, att icke nog uppmärksamhet
kan egnas åt densamma.

Stora trakter af Norrland och Dalarne innehafvas redan nu af
jemförelsevis ett fåtal trävarufirmor och bolag; och sådan utvecklingen
tett sig, synes den gifva vid handen, att bildandet af stora jorddomäner
för skogsbruk under enskilda händer snarare syftar åt att tilltaga än
att minskas och upphöra.

Nästan alla sakkunnige äro ense om att skogens sammanförande
till stora komplexer, som besittas med full eganderätt af kapitalstarka
bolag, är förmånlig för skogens rätta vård och skötsel.

Lika fördelaktig, som egosammanslagningen kan vara för skogen,
lika förderflig är den deremot för jordbruket uti ifrågavarande trakter.

De förut varande egarne till mindre jordbruk blifva i flesta fall
bolagens brukare. Den afgäld, de skola erlägga för sina jordlotter,
måste de förskaffa sig genom arbete i bolagens skogar; deras jordbruk
åsidosättas och försämras, och de nedsjunka från fria jordegare till bolagens
daglönare. £

Utskottet har funnit stora intressen sålunda stå emot hvarandra
och i likhet med motionären ansett en utredning af hithörande förhållanden
vara af behofvet påkallad.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att ombuden måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes anskaffa uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag
eges i de delar af vårt land," der skogsafverkning i mer betydande utsträckning
förekommer, äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten
af denna bolagsegendom och den sjelfegande jordbrukareklassens

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

deraf orsakade förminskning i samma trakter, samt derefter vidtaga de
åtgärder, hvartill för ett sjelfständigt jordbruks betryggande den sålunda
vunna utredningen må kunna föranleda.

Stockholm den 10 november 1893.

På utskottets vägnar:

Gustaf Ryding.

Helge Akerhjelm.

Reservation af herr Ryding emot vissa delar af motiveringen.