Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. 5 (Motion 1893:154 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. 5

På grund af hvad jag här anfört, tager jag mig friheten föreslå,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa, att latinskrifningen vid de allmänna läroverken
samt i sammanhang dermed det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen må så snart som möjligt
afskaffas.

Stockholm den 28 januari 1893.

P. Waldenström.

N:o 154.

Af herr P. Waldenström, om ändring af § 51 regeringsformen.

Vid förra årets lagtima riksdag väckte jag en motion (n:o 190) om
förkortning af den tid, inom hvilken urtima riksdag enligt nu gällande
bestämmelse kan sammankallas. Jag föreslog dervid, att i § 51 regeringsformen
orden: »efter 20:de och inom 30:de dagen» måtte utbytas mot:
»efter 7:de och inom 20:de dagen», hvarjemte jag hemstälde om ändring i
sättet för riksdagskallelsens kungörande. Riksdagen antog på konstitutionsutskottets
förslag en mindre ändring, nemligen den att orden »efter 20:de»
utbyttes mot »efter 10:de».

Att ändra orden »inom 30:de» kan ju vara af mindre vigt, det
medgifver jag gerna. Deremot anser jag de två andra ändringarna vara
af mycket stor betydelse. För ett sådant fall, som § 63 regeringsformen
omförmäler, är det alldeles nödvändigt., att Konungen eger rätt att kalla
Riksdagen till sammanträde den första dag, då det är möjligt för dess
medlemmar att samlas i hufvudstaden eller på den plats, som enligt § 50
regeringsformen kan varda bestämd.

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 134.

Konstitutionsutskottet vid 1892 års lagtima riksdag ansåg, att kommunikationsmedlens
beskaffenhet i vårt lands nordligaste delar icke gerna
medgåfve ett så hastigt sammanträdande, som jag föreslagit. Men när
norra stambanan blir färdig till Boden, för att icke säga längre upp, så
skall det äfven för våra nordligast boende riksdagsmän icke blifva någon
svårighet alls att inträffa i Stockholm inom 7:de dagen efter riksdagskallelsens
utfärdande. Snarare borde då siffran 7 ändras till 5 än till 10.

Riksdagskallelsens uppläsande i Stockholms kyrkor är fullkomligt
ändamålslöst. Den nu gällande föreskriften derom kan fördröja Riksdagens
samlande i flere dagar. Antag, att Konungen finner sig till följd af en
krigsförklaring i början af veckan nödsakad att sammankalla Riksdagen.
Då kan kallelsen icke i Stockholms kyrkor kungöras förrän näst derpå följande
sön- eller helgdag. Så fördröjes Riksdagens sammanträdande en hel
vecka alldeles onödigt, och det under förhållanden, då rikets vara kanske
står på spel.

Att finna ett annat lämpligare sätt torde icke vara svårt. Kallelsen
kan offentliggöras genom anslag på riksdagshuset eller på Stockholms kyrkor
eller genom allmän tidning. Det sistnämnda torde vara det bästa, önskvärd!;
är ock, i synnerhet i fall af stor brådska, att kallelse utfärdas till
hvarje riksdagsman särskildt.

På grund häraf tager jag mig friheten föreslå,

att Riksdagen måtte antaga följande förändrade
lydelse af § 51 regeringsformen att hvila till vidare
grundlagsenlig behandling:

§ 51.

1 de fall, då Konungen eller regenten eller statsrådet
sammankallar Riksdagen, fastställes tiden för dess
sammanträde efter 7:de och inom 30:de dagen från den,
då kallelsen blifvit kungjord i den tidning, hvari officiella
tillkännagifvanden böra meddelas allmänheten.

Kallelse tillställes ock ofördröjligen hvarje riksdagsman
särskildt genom post eller, der stor'' skyndsamhet
är af nöden, genom telegram, som, derest riksdagsman
icke bor inom telegrambäringsområde, befordras
till honom från närmaste telegrafstation genom telefon
eller ilbud.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 155.

Om detta förslag godkännes, blifva ock följande ändringar i regeringsformen
nödvändiga: i § 91 utgå orden: »och läte — kungöra»; i § 93 likaledes
orden: »hvilken — kungöras»; i § 94 utbytas orden: »i föregående §»
emot: »i § 51»; i § 95 utgå orden: »i hufvudstadens kyrkor».

Stockholm den 28 januari 1893.

P. Waldenström.

N:o 155.

Af herrar S. J. BoethillS och K. E. Holmgren, om beviljande
af ett extra anslag ä 2,000 kronor för understöd åt räddningshemmet
för drinkare vid Sans-souci invid Upsala.

Allmänt torde erkännas önskligheten af, att tillfälle till upprättelse
beredes dem, som genom alkoholdryckers missbruk råkat i moraliskt och
fysiskt förfall. Ej blott humaniteten, utan ock samhällets eget intresse
manar till åtgärder i detta syfte. Men lika behjertansvärd som saken är,
lika svårt har det visat sig vara att finna effektiva medel för dess realiserande.

En metod, som på senare tid med framgång användts i utlandet —
bland annat i Norge — är emellertid inrättandet af asyler, i hvilka drinkare,
under sträng isolering, få åtnjuta lämplig moralisk och hygienisk behandling,
och enligt verkligt sakkunniges mening är denna metod den enda,
hvaraf'' tillfredsställande resultat med någon säkerhet kunna väntas. Vi
tillåta oss att i detta hänseende anföra följande på anmodan af styrelsen
för Upsala läns allmänna nykterhetsförbund i april 1891 afgifna utlåtanden
af trenne svenska läkare, nemligen af professorn i praktisk medicin vid
Upsala universitet, öfverläkaren vid Akademiska sjukhuset i Upsala S. Henschen,
professorn i psykiatri vid Upsala universitet, öfverläkaren vid Upsala