Motioner i Andra Kammaren, N:o 153

Motion 1897:153 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

1

N:o 153.

Af herr E. G. H. Åkerlund, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf
af fast egendom å landsbygden.

Riksdagen har i skrifvelse af den 11 maj 1894 anhållit, det
Kongl. Maj:t måtte låta utreda, i hvilken mån bolags förvärf af jordegendom
inom våra norra län bidragit till de sjelfständiga jordbrukarnes
minskning, samt att Kongl. Maj:t täcktes framlägga förslag till åtgärder,
som kunna påkallas för bibehållandet af den sjelfegande allmogen i
samma trakter, och man eger ju derför förhoppning, att Kongl. Maj:t
fortast möjligt skall förelägga Riksdagen förslag till de åtgärder för ändamålet,
livilka numera äro möjliga. Men ringa utsigt lär finnas, att statsmagternas
alla bemödanden för vare sig den sjelfegande jordbrukande
befolkningens bibehållande eller förökning inom våra norra län skola
krönas med framgång, så länge det mägtiga hinder emot hvarje verklig
förbättring af tillståndet der uppe, nemligen fastighetsaktiebolagsväldet,
fortfar att gripa omkring sig. Ifrågavarande aktiebolags städse tilltagande
magt gifver för visso anledning till berättigade farhågor i flera
afseenden, och då jag vågar hysa förhoppning derom, att statsmagterna
vida kraftigare än hittills skola söka främja den mindre, sjelfegande jordbrukareklassens
tillväxt, samt anser, att med eganderätt till jordegendom
äfven bör följa personligt ansvar, och då jag håller på lagens bud, det utländsk
undersåte, som ej erhållit svensk medborgarrätt, icke är berättigad att
utan Kongl. Maj:ts tillstånd förvärfva och besitta fast egendom i riket,
må det ursäktas mig, att jag vågar taga Riksdagens uppmärksamhet i
anspråk för de sociala och måhända äfven politiska faror, fastighetsaktiebolagens
växande välde å vår landsbygd helt visst kan medföra.

Bih. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 42 Häft. (N:o 153.) 1

2 '' Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

Åktiebolagsinstitutionen bär alldeles icke fört utvecklingen fram
mot det med århundradets frihetssträfvanden enligt uppgift åsyftade målet:
proletariatets minskning och de sjelfständiga medborgareklassernas ökning
inom samhällena, utan tvärtom verkat i alldeles motsatt rigtning, i det
den genom samlade kapital skapade storindustrien förlamat eller alldeles
krossat den mindre industrien och handtverkerierna, hvarigenom ock
betydlig inskränkning i de personliga arbetsgifvarnes antal uppstått och
allt större arbetareskaror hopats på några fåtal platser för utförande af
arbeten åt nära nog oansvariga och okända arbetsgivare, hvarjemte
samma institution i hög grad möjliggjort en massa mer eller mindre
sunda och redbara affärer, hvarigenom kapitalen samlats på allt färre
händer. Men då densamma ändock utgjort den kanske förnämsta driffjedern
för vår tids storartade utveckling i fråga om industri, kommunikationer
och dylikt samt blifvit nära nog oumbärlig vid sådana företags åvägabringande
af större omfattning, och då den ej, tillämpad för sådana ändamål,
så för all framtid kan klafbinda allt och alla inom stora delar af
landet som de aktiebolag, hvilka ega större jordegendomar, torde man
böra finna sig deruti, att aktiebolag fortfarande komma att finnas och
nybildas för idkande af industriel rörelse, kommunikationsleders åvägabringande
och trafikerande och dylikt. Deremot synes mig aktiebolags
rätt till besittning och förvärf af jordegendom af större omfattning innebära
så ytterst betänkliga faror för svenska folkets framtida väl och oberoende
af främmande inflytande, att densamma åtminstone ej borde få
tillgodonjutas utan Kongl. Maj:ts för hvarje särskildt fall dertill lemnade
medgifvande och i regeln endast till den omfattning, som finnes erforderlig
till byggnadstomter för industriel verksamhet, kommunikationsleder,
upplagsplatser och dylikt, ty just såsom innehafvare af större jordegendomar
blifva aktiebolagen, särskildt för ett litet och svagt land som vårt,
så synnerligen farliga genom sin kosmopolitiska karakter och permanens
eller deras egenskap att ega bestånd långt utöfver en generations lifslängd.

Visserligen hafva icke endast aktiebolag, utan äfven enskilda personer
och firmor täflat om att frånhända allmogen i våra egentliga sltogsprovinser
dess reelaste tillgångar — skogarna, men tvifvels utan kan man
våga påstå, att det varit aktiebolagen, hvilka gått i spetsen för att afhända
samma allmoge dess hemman och dermed dess sjelfständighet, helt
visst i afsigt att behålla hvad de kommit öfver för all framtid, och den
sorgliga gång, utvecklingen i följd deraf tagit inom stora delar af orterna
norr om Venern och Mälaren, nemligen att större delen af den förut -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

3

varande arbetsamma, förnöjda, varmt fosterländska och jemförelsevis lyckliga
allmogeklassen i dessa gamla svenska bondebygder inom några få
årtionden nedsjunkit till i bästa fall oftast alls icke afundsvärda bolagsarrendatorer
och hufvudsakligen till vanliga daglönare, lär näppeligen
stämma väl öfverens med den utveckling, vår tid krafvel-. Och ehuru
säkerligen skogsafverkningen der icke skulle hafva forcerats så, som
under senare årtionden varit fallet, derest icke mägtiga konsortier omhändertagit
densamma, samt derför ock inbringat mindre, än den nu gjort,
torde tvifvels utan kunna ifrågasättas, huruvida icke vårt land skulle haft
vida större och varaktigare gagn deraf, att dessa landskaps skogar och
jordbruk i allmänhet qvarblifvit i allmogens ego och denna lemnats erforderligt
bistånd för flottleders iordningsställande m. m. — åtminstone när
kronans skogar deraf kunde haft gagn, då den allt framgent kunnat
genom hufvudsakligen eget arbete tillgodogöra sig ständiga skogsinkomster
och dymedelst förblifvit i stånd att förkofra sina jordbruk, bryta
bygd i våra ödemarker och föra ett jemförelsevis lyckligt lif i egna hem,
än det vi vunnit genom de storartade företag, hvarigenom denna allmoge
allt för ofta nödgats sälla sig till det stora arbetareproletariat, hvilket
jemte några förvaltare, köpmän och tjensteman tyckas komma att inom
kort nära nog uteslutande utgöra befolkningen inom stora delar af
ifrågavarande landskap.

Jag vågar hysa någon förhoppning derom, att allvarliga bemödanden
från statsmagternas sida att främja tillväxten af antalet sjelfegande
jordbrukare äfven inom våra egentliga skogslandskap nog skulle
krönas med framgång uti de orter, hvarest aktiebolag icke hunnit tillskansa
sig stora områden, men å andra sidan fruktar jag, att, der så är
fallet, alla bemödanden i det afseendet skola visa sig fåfänga, ty aktiebolagen
äro ju tillförsäkrade eganderätt till sina gods för all framtid, och
numera äro så många utländska undersåtar intressenter i skogsaktiebolag
här i landet, att vi helt visst skulle komma att stå oss slätt, derest vi
till landets båtnad sökte åvägabringa ändringar uti de förmåner, hvilka
varit och äro sådana aktiebolag tillförsäkrade.

Allt tyder ock derpå, att, derest aktiebolags förvärf af jordegendom
i riket icke snart hejdas af statsmagterna, dessa bolag, efter hand som
jordvärdet aftager och räntefoten sjunker, vida mera än hittills varit
fallet, skola sträcka sina långa armar vidt utöfver Norrlands, Dalames och
Yermlands gränser och äfven då föröda den fria allmogen. Yi se ju,
huru Kongl. Maj:t litet emellan under senaste tid faststält den ena

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

bolagsordningen efter den andra för betydliga fastigbetsaktiebolag inom
olika delar af landet.

I mellersta och södra delarne af vårt land har helt säkert ganska
allmänt antagits, att den nya lagen om egostyckning, hemmansklyfning
och jordafsöndring skulle vara egnad att delvis hafva de missförhållanden,
som aktiebolags, bolags och firmors förvärf af allmogens hemman och
skogar i våra norra län förorsakat, hvarför man der något förvånades
öfver den välvilja, hvarmed denna lag emottogs af skogsaktiebolagsintressenter
såväl som ock af tidningar, hvilka tyckas stå trävarurörelsen
nära. Ledsamt nog har jag först sent omsider fått anledning förmoda,
det välviljan mot den nya lagen i allmänhet icke just härrörde från
önskan att inom de orter i Norrland, hvarest trävarurörelsen slagit under
sig nära nog all jord, som tillhörde enskilde, åter se ett fritt och burget
bondestånd uppkomma, utan fast hellre deraf, att lagen i fråga är
egnad att mildra den ovilja, hvarmed skogsbolagens tilltagande välde
numera åses, dels, såsom jag af aktade opartiske män från Norrland
blifvit påvisad, i stället för att främja hvad med densamma särskildt för
Norrland åsyftats, eller botandet i någon mån af de skador, ett mera än
femtioårigt utrotningsarbete emot dessa bygders allmoge förorsakat, säkerligen
skall komma att verka i rakt motsatt rigtning. I följd af den
nya lagen komma nemligen spekulanter på den qvarvarande allmogens
egendomar i den ytterst angenäma ställningen att kunna utan omvägar
erbjuda de utsedda offren att behålla hvad af hemmanens inegor jemte
husbehofsskog dessa helst åstunda, och sådana fördelar jemte en god del
kontanter för den sålda skogsmarken skola helt visst hafva till följd, att
många af de ’i närheten af eller inom skogsbolagens egovälden qvarvarande
hemmansegarne, hvilka tillförene alldeles icke tänkt på att afyttra
sina reelaste tillgångar — skogar och betesmarker — komma att
gå i fällan, utan att betänka, huru lätt de erhållna penningarna gå dem
ur händerna eller huru hardt när omöjligt det är att der uppe vara
oberoende jordbrukare utan skog till afsalu. När så är förhållandet,
synes det mig så mycket angelägnare att stäfja fastighetsaktiebolagens
städse växande välde, och väl vore äfven, derest bolag och firmor, hvilka
ganska visst verkat i samma olyckliga rigtning inom våra norra län som
aktiebolagen, ginge litet varsammare till väga mot småbönderna der uppe,
än hvad kanske hittills ofta varit fallet, men den faran är åtminstone
icke till finnandes i fråga om dem tillhörig jordegendom, att densamma,
såsom det kan vara fallet med aktiebolags gods, nära nog kan anses

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

5

frånhänd Sveriges folk för all framtid, ty firmor och bolag upplösas ju
ganska lätt, hvarvid deras jordegendom byter egare. Att inom våra
skogsprovinser tillfällen beredas för arbetare att kunna förvärfva egna
hem å sådana platser, der rikliga arbetstillfällen finnas, är ju lika vigtigt,
som att sådant sker i öfriga delar af landet, och för detta ändamål lär
den nya lagen helt visst komma att visa sig gagnelig. Men i likhet
med Konungens befallningshafvande i Norrbottens län vågar jag antaga, att
skogsaktiebolagen skola finna med sin fördel förenligt att för all framtid
söka från odling och kultur undanhålla de ofantliga odlingsbara områden,
bvilka i allmänhet äro till finnandes inom deras egovälden. Skulle likväl
några försäljningar af odlingsmarker från skogsbolagens gods ifrågakomma
uppe i våra nordligaste län, håller jag före, att'' sådana jordupplåtelser,
såsom helt visst blifvande i saknad af all skogstillgång för afsalu och
tillräckliga beten, lika litet skola gynna tillväxten af en sjelfständig
kemmansegareklass derstädes, i stånd att föra en dräglig tillvaro, som
om staten för främjande af detta vigtiga ändamål upplåter odlingsbara
jordbitar utan skog öfver husbehof och utan beten till bugade spekulanter;
ty beröfvad möjligheten att erhålla del af hvad naturen sjelf anvisat
Norrlands allmoge till ersättning för ett kärft klimat och eu mången
gång otacksam jord, nemligen delaktighet i dervarande skogstillgångar,
skall en sådan sjelfegande befolkning inuti landet, långt från arbetscentra,
icke blifva annat än ett bofast proletariat, och bunden som den vore af
hem och familj, skulle den blifva vida sämre lottad än s. k. lösa arbetare
samt helt underkastad närmaste skogsegare för hvad den för sin utkomst
komme att behöfva utöfver hvad jordbruket der uppe kunde afkasta. Men
utom den sociala och — i fråga om jordbruket — ekonomiska tillbakagång,
som följt de flesta skogsaktiebolag i spåren, finnes ett annat, kanske
ännu vigtigare skäl emot aktiebolags jordförvärf i riket, nemligen det,
att stora områden af Sveriges jord, utan att vi kunnat hålla någon
kontroll deröfver, redan öfvergått till utländingar och än mera när som
helst kan blifva utländsk egendom, om ock aktiebolagen fortfarande kallas
svenska.

Man bör nog icke ställa sig likgiltig emot det oerhörda inflytande
på såväl politiska som kommunala val och angelägenheter, utländingar
såsom jordegare i stor skala kunna utöfva i ett så litet och svagt land
som vårt; det är ju ock bekant, att vi redan mer än en gång måst
»stoppa pipan i säcken», fastän vi ostridigt käft rätten på vår sida
i tvister med stormagters undersåtar, som bär i riket drifvit rörelse. Yi
Bill. till Biksd. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 42 Käft. 2

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

offra årligen stora summor för att kunna förhindra fiendens inträngande
i landet, men åse på samma gång med största lugn, huru allt större
sträckor af Sveriges jord, hvilken ju ändock utgör sjelfva grunden för
vår tillvaro som fri stat med ett fritt folk, måhända för all framtid frånhändas
Sveriges folk och öfvergå till juridiska personer, hvilka ju kunna
utgöras af affärsmän, tillhöriga hvilken nation som helst. Kan sådant
vara välbetänkt?

Jag vet mycket väl, att det kan anföras mer än ett ganska
talande skäl för bibehållande af aktiebolags rätt att besitta och förvärfva
jordegendom i riket, men huru giltiga sådana skäl än må förefalla, så
kunna desamma enligt min tanke i ingen mån motväga de faror för vår
sociala utveckling och vårt oberoende, hvilka synas mig förenade med
aktiebolags ständigt ökade förvärf af jordegendom i vårt land, hvarför
jag vördsamt hemställer,

att Kiksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville
anhålla, det Kongl. Maj:t vid den utredning, hvarom
Kiksdagen i sin skrifvelse n:o 119 af den 11 maj 1894
i underdånighet hemstält, särskildt täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke, till tryggande af vårt lands
sunda utveckling och vårt oberoende af främmande inflytande,
inskränkning uti aktiebolags rätt till förvärf
af fast egendom å vår landsbygd finnes erforderlig, och
att, derest Kongl. Maj:t pröfvar så vara fallet, Kongl.
Ma:jt täcktes låta utarbeta och förelägga Kiksdagen
förslag till lagstiftning härför.

Stockholm den 18 februari 1897.

E. Åkerlund.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897.