Motioner i Andra Kammaren, N:o 153

Motion 1896:153 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

1

N:o 153.

*

Af liera G. EriCSSOtl från Stockholm, angående införande af
progressiv inkomstbeskattning och sjelf deklaration.

Den så kallade progressiva beskattningen har vunnit ett så stort
antal förespråkare derför, att den vid inkomstskattens fördelning på de
skattdragande söker att så vidt möjligt göra fördelningen rättvis, d. v. s.
fördela skattebördan så, att den drabbar i förhållande till skatteförmågan.
Att detta ej sker genom den så kallade proportionerligt skatten, hvilken
endast fördelar skatten i förhållande till inkomstens storlek, är allmänt
erkändt, och detta erkännande har i vår liksom andra länders beskattningslagstiftning
också redan vunnit uttryck genom den så kallade degressiva
beskattningen, hvarigenom de små inkomsterna vid beskattningen skonas,
så att de endera gå fria från skatten eller också beskattas relativt lägre
än de större inkomsterna. Den idé, som ligger till grund för den progressiva
beskattningen, har också vunnit erkännande derigenom, att i
många länders (exempelvis i Norges) skattelagstiftning vid den direkta
skattens utgörande hänsyn tages till olika art af inkomst, så att de arter
af inkomst, som äro förenade med större skatteförmåga, såsom fallet
är med inkomst af kapital, äro underkastade en högre skatt än sådana,
hvilka, emedan af mera tillfällig natur, ej innebära samma skatteförmåga
såsom fallet är med inkomst af arbete. Slutligen är genom lagen af
den 24 juni 1891 uti ett af Europas största kulturländer, Preussen, inkomstskatten
gjord progressiv så, att den med stigande procent drabbar
inkomsten, ju större den är.

Bill. till /likså Bl ot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 30 Höft. (Nös 153 — 161.) 1

2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

Härtill kommer att flera motioner blifvit väckta inom Andra Kammaren
i ofvan nämnda syfte. Jag nämner blott herr E. Åkerlunds år

1893, o motion n:o 30. Herr Curt Wallis’ n:o 17 samma år och äfven
herr Åkerlunds n:o 78 för år 1894; till dessa motioner hänvisar jag
jemte till min motion n:o 180 år 1891, n:o 78 år 1893 och n:o 76 år

1894. Åfven erinrar jag, att Riksdagens Andra Kammare vid 1892 års
lagtima riksdag utan votering antog bevillningsutskottets förslag att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, huru vida icke den direkta skatt, som
för närvarande utgår som bevillning af inkomst, skulle lämpligen kunna
så ordnas, att den bestämdes att utgå med viss procent högre för den
större och lägre för den mindre inkomsten eller olika för olika slag af
inkomst.

I den debatt, som föregick detta kammarens beslut, gjordes mot
den progressiva beskattningens införande i vårt land endast den invändningen,
att, då fördelningen af förmögenheten i Sverige vore så jemn,
den progressiva beskattningen ej skulle komma att tillföra staten väsentligen
förökad inkomst, utan blott för de större inkomsterna kännas som
en olidlig tunga. Då emellertid afsigten med den progressiva beskattningens
införande ej ensamt är att skaffa staten större inkomst af den
direkta inkomstskatten utan också att fördela den för statens behof nödvändig
befunna direkta inkomstskattens belopp på rättvisaste och derför
drägligaste möjliga sätt, så är denna invändning tydligen ej af någon
vigt. Under debatten framhöllos deremot från flera håll de många talande
och ovederläggliga skälen för den progressiva beskattningen, och
rönte dessa anföranden från en mängd af kammarens ledamöter instämmanden;
hvilket jemte urtima riksdagslöftena torde få anses som orsak
till att Kongl. Maj:t tillsatt en komité för afgifvande af förslag i antydt
syfte.

Det är sant, att vid urtima riksdagen 1892 så väl som de senare
trenne riksdagarna bevillningsutskottet och Riksdagen icke velat lyssna
till gjorda framställningar om införande af progressiv beskattning i vårt
lands skattelagstiftning; men detta torde icke få betraktas som någon
Riksdagens ovilja mot förslaget, utan bero derpå, att utskottet och Riksdagen
varit med åsättande af nya och förhöjda tullar och omredigering
af tulltaxan så upptagna, att de icke käft tid öfrig för någon utredning
af gjorda förslag eller ändring i bevillningsförordningen; dock torde det
ansträngande arbetet med åsättande af nya och förhöjda tullar vid denna
riksdag blifva mindre och lemna tid för behandling af förslag till pro -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

3

gressiv beskattning och infriande af de mycket omtalade urtima riksdagslöftena,
som för regering och Riksdag böra vara en hederssak att
uppfylla. ''

I fråga om progressionen liar jag i mina motioner n:o 78 för år
1893 och 76 för 1894 lemnat förslag, till hvilka motioner jag nu hänvisar.
Jag erinrar om hvad som af ofvanstående framgår: att progressionen
bör blifva olika för olika arter inkomster, så att den blifver
starkare för sådan inkomst, som har bättre förmåga att bära skatten,
således att inkomst af kapital beskattas efter en starkare progression än
inkomst af arbete eller näring; samt att med införande af progressiv
och direkt inkomstskatt äfven i skattelagstiftningen införes obligatorisk
skyldighet för skattskyldig att uppgifva sina beskattningsbara inkomster.

Deremot torde invändas, att sådant medför ett tvång, men detta
tvång bör, enligt min åsigt, blifva mindre tungt att bära än det taxeringsmyndigheterna
ofta åstadkomma genom misstag af för hög taxering;
deremot synas fördelarna ligga i öppen dag, dels derigenom att ingen
kan blifva för högt taxerad och behöfva klaga, dels att skatten mera
rättvist upptages, dels ock att staten mera rättvist får hvad den med
rätta tillkommer, hvilket äfven återverkar till förmån för kommunen.
Skulle någon bevisas hafva uppgifvit en falsk beskattningssumma, understigande
den verkliga inkomsten, må han dömas att det året skatta
exempelvis tio gånger högre för den summa han sökt undandraga från
beskattning och må inkomsten häraf fördelas lika emellan angifvare,
åklagare och staten.

I förhoppning att bevillningsutskottet, till hvilket jag anhåller om
remiss, torde bättre än en enskild motionär kunna utarbeta ett förslag
med lämplig progression i ofvan uppgifvet syfte, tillåter jag mig vördsamt
föreslå:

att Riksdagen ville besluta att i bevillningsförordningen
införa sådant tillägg, hvarigenom den direkta
skatt, som för närvarande utgår som bevillning
af inkomst, bestämmes att utgå med viss procent, högre
för den större och lägre för den mindre inkomsten,
samt med högre procent för inkomst af kapital, och
med lägre procent för inkomst af arbete och näring;
samt

att Riksdagen beslutar sådan lindring i bevillningsförordningen,
att så kallad sjelf deklaration blifver obligatorisk,
hvarigenom skattskyldig vid lämpligt vite

4

Motioner i Andra Kammaren. N:o 153.

varder ålagd att sjelf årligen uppgifva sin beskattnings
bara inkomst.

Stockholm den 26 januari 1896.

i ■ I motionens syfte instämma	Gustaf Ericsson.
Lars Eriksson. Joll. Er. Nordin.	J. A. Fjällbäck.
J. Lindgren. Curt Wallis.	John Olsson.

David Bergström. Fridtjuv Berg.

s