Motioner i Andra Kammaren, N:o 153 (Motion 1894:153 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

N:o 153.

Af herr 0. R. Themptander m. fl., med förslag till ändrad
lydelse af §§ 6 och 13 riksdagsordningen.

Till kamrarnes förnyade pröfning föreligger ett vid 1892 års lagtima
riksdag såsom hyflande till grundlagsenlig behandling antaget förslag
till ändring af §§ 6, 13, 15, 16, 22 och 28 riksdagsordningen,
hvilket afser, att antalet af representanter i riksdagen fixeras och efter
en bestämd proportion fördelas å ena sidan mellan de båda kamrarne
och å andra sidan, med afseende på representationsrätten inom Andra
Kammaren, mellan landsbygden och städerna. Undertecknade, som ej
kunna gilla de grunder, hvarpå det nämnda förslaget är bygdt, men
som erkänna befogenheten af en begränsning af representanternas antal
inom Riksdagen, om den vinnes på rättvisans och billighetens väg, hafva
ansett sig böra framlägga en motion i syfte att visa, på hvilken väg de
ansett en dylik begränsning lämpligen kunna ske. Undertecknade hafva
dervid kunnat fullständigt ansluta sig till den motion, n:o 177, som äfvenledes
vid 1892 års riksdag framlades af ett flertal bland Andra Kammarens
stadsrepresentanter om ändrad lydelse af 6 och 13 §§ riksdagsordningen,
dock utan att det deri framstälda förslaget blef af kamrarne
till hyflande antaget.

I den nämnda motionen vid 1892 års riksdag kriticerades den kongl.
proposition, som i hufvudsak ligger till grund för det nu hyflande
förslaget till fixering af representantantalet, och angåfvos hufvudgrunderna
för motionärernas eget förslag. Då undertecknade dela de åsigter,
som fingo uttryck uti 1892 års motion, och den då begagnade motiverin Bih.

till lliksd. Prot. 1834. 1 Sami. 2 AJd. 2 Band. 41 Käft. (N:o 153.J

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

gen i allt väsentligt äfven nu är tillämplig, bär denna i det följande
begagnats, dock med iakttagande af den skilnad, som förefinnes mellan
den 1892 framlagda kongl. propositionen i ämnet och det nu till grundlagsenlig
behandling Infilande förslaget, och med begagnande af de nyare
sifferuppgifter, som stått undertecknade till buds.

De talrika motioner, som sedan 1880 för Riksdagen framlagts, i
syfte att ändra riksdagsordningens §§ 6 och 13 eller blott den senare,
hafva förnämligast framkallats af den hastiga tillväxt, som antalet representanter
inom Andra Kammaren för städerna och särskildt för de
stora städerna vunnit sedan 1867 och som till äfventyrs kan komma att
fortgå, derest ej ändring vidtages i riksdagsordningens § 13. Under det
att representanterna i Andra Kammaren 1867 voro för städerna 55 och
för landsbygden 135, utgör deras antal 1894 för städerna 83 och för
landsbygden 145.

Såsom en, om ock mindre, vigtig, medverkande anledning till ifrågavarande
förslag kan räknas det antagandet, att det redan nu skulle vara
behöfligt att förebygga en obegränsad tillväxt af samtliga riksdagsmännens
antal. Under det att Andra Kammarens ledamöter från år 1867
till 1894 vuxit från 190 till 228, ha Första Kammarens ökats från 125
till 148 och sålunda riksdagsmännens hela antal stigit från 315 till 376
eller med 61.

Vidare har på senare åren anförts såsom ett synnerligen vigtigt
motiv till den önskade fixeringen, hurusom magtställningen emellan
kamrarne vid gemensamma voteringar skulle, med bibehållande af den
nuvarande ordningen, rubbas till förmån för Andra Kammaren, hvilken
uppfattning särskildt vunnit uttryck i det statsrådsjorotokoll, som finnes
bilagdt den ofvannämnda kongl. propositionen.

Enligt det nu till grundlagsenlig behandling hvilande förslaget skulle
de olägenheter, som sålunda framhållits, blifva afhulpna derigenom, att
dels antalet ledamöter i hvardera kammaren, dels antalet stads- och
landsbygdsrepresentanter inom den Andra Kammaren fixerades för framtiden;
och hafva dervid valts siffrorna 150 för Första Kammarens ledamöter,
samma tal för Andra Kammarens representanter för landsbygden
och 80 för dess stadsrepresentanter, hvarigenom totalsiffran för riksdagsmännens
antal blefve 380 eller 4 mer än det nuvarande verkliga antalet.
I förslaget är dessutom upptaget ett moment, som bestämmer, att om
städernas folkmängd uppgår till mer än åttio tvåhundratrettiondedelar af
folkmängden i hela riket, skall det sålunda föreskrifna antalet representanter
i Andra Kammaren 230 utses för landet och för städerna efter
förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna. -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

Det hyllande förslaget väcker genast den betänkligheten, att det
onödigtvis åsyftar en längre gående rubbning af nu bestående förhållanden,
än dess faktiska anledningar fordra. Förslaget om ett fixerande
af hela antalet riksdagsmän i båda kamrarne står tydligtvis icke i något
nödvändigt samband med det egentliga ändamålet för den ifrågasatta
grundlagsändringen, som varit och är en begränsning af stadsrepresentantantalets
i Andra Kammaren tillväxt, hvilken visat sig oväntadt
snabb i jemförelse med ökningen af landsbygdsrepresentauternas antal.
Icke heller kan man, om lämplig begränsning af de förres ökning vidtages,
för närvarande motse en sådan tillväxt i hela antalet af representanter,
att deraf redan nu skulle påkallas fastställandet af en oföränderlig
siffra. Om åter i en ännu ganska aflägsen framtid, äfven efter att
ökningen af stadsrepresentanternas antal begränsats, hela antalet riksdagsmän
skulle finnas vara nära att stiga till en af praktiska skäl olämpligt
hög siffra, lärer då vara tid att afhjelpa denna olägenhet.

Men äfven om man vill antaga de fullkomligt nya principer, hvarpå
förslaget är grundadt, är dock det sätt, hvarpå dessa äro tillämpade,
sådant, att det ej kan gillas. Vid bestämmandet i det Infilande förslaget
af förhållandet mellan representanternas antal i Första och Andra
Kammaren, har i det närmaste bibehållits samma förhållande, som nu
är rådande, så att Första Kammarens ledamöter skulle utgöra ungefär
65 procent af Andra Kammarens. Under det att medlemmarnes antal i de
båda kamrarna nu är 148 och 228, skulle det enligt det hyflande förslaget
blifva 150 och 230 och sålunda en ökning af representantantalet
inträda med 2 medlemmar i hvardera kammaren. Med skäl kan frågas,
hvarför en så godtycklig ändring som denna af lagstiftaren skulle
införas och ej vid eu fixering talen bestämmas så, som de i verkligheten
visa sig. Långt vigtigare är dock den anmärkning, som sjelfmant
framställer sig. mot bestämningen af förhållandet mellan städernas
och landsbygdens representanter inom Andra Kammaren.. Under
det att förhållandet nu angifves genom talen 83 och 145, skulle dessa
blifva enligt den nya ändringen 80 och 150. Städernas representanter
skulle minskas med 3 och landsbygdens ökas med 5, hvarjemte den
städerna nu genom grundlagen tillförsäkrade rätten att få sitt representantantal
ökadt i mån af folkmängdens tillväxt skulle borttagas. I
fullt grundlagsenlig ordning hafva städerna nu förvärf val 83 representanter
emot landsbygdens 145. Undertecknade kunna så mycket mindre
medgifva, att något rättfärdigar den retroaktivt verkande bestämmelsen
i det hvilande förslaget, som det är obestridligt, att den alls
icke är behöflig för uppnående af det ändamål, man vill vinna.

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

Om en fixering af representantantalet skall ega rum och i detta
hänseende fullkomligt nya principer skola införas i grundlagen, torde
i alla händelser statsklokhet och billighet tala för antalets fixering till
det vid förändringens genomförande befintliga. Undertecknade äro
emellertid, såsom ofvan nämnts, af den åsigt, att ställningen för ögonblicket
ej kräfver så genomgripande förändringar i grundlagen som de
ofvan angifna. För att på lämpligt sätt åstadkomma den erforderliga
begränsningen uti representantantalet är till fyllest att i §§ 6 och 13 af
riksdagsordningen införa lämpliga bestämmelser.

Vid flere föregående riksdagar har man sökt begränsa ökningen i
stadsrepresentanternas antal i Andra Kammaren genom att i tredje momentet
§ 13 af riksdagsordningen höja det invånarantal, som skulle
berättiga en stad att få mer än en representant. Af samtliga dylika
förslag är det ett, som vunnit sådant erkännande af Riksdagens
båda kamrar, att endast ett par röster felats, för att det skulle blifva
antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid en kommande
riksdag. Detta förslag, som redan på denna grund är förtjent af beaktande,
synes ock undertecknade hafva ej oväsentliga företräden framför
det nu hvilande och ur åtskilliga synpunkter väl lämpa sig att på
ett med rättvisa och billighet mera öfverensstämmande sätt begränsa
stadsrepresentanternas antal.

Detta förslag bibehöll den nu gällande bestämmelsen, att städer,
som ega en folkmängd af tiotusen eller mer, utse minst eu riksdagsman,
men införde den ändringen i nu gällande ordning, att städer med
mer än tiotusen invånare ej skulle ega rätt att såsom förut utse ytterligare
en representant för hvarje fullt tiotusental invånare, utan i stället
eu för hvarje fullt tal af femtontusen, hvarmed ^folkmängden öfverstiger
tiotusen, dock så att i ett särskildt till § 13 tillagdt fjerde moment
bestämdes, att härigenom ej minskning skulle ske i det antal representanter,
som städerna en gång förvärfvat. Den motion, som kan
sägas hafva varit utgångspunkten för ofvannämnda förslags utarbetande,
upptog 20,000 i stället för 15,000 såsom den folkmängdstillökning,
som gåfve rätt att utse ytterligare en representant.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet 1863 i fråga om förslaget
till ny riksdagsordning yttrade justitiestatsministern: »I afseende å antalsförhållandet
mellan landets och städernas representanter är antagen
enahanda grund, som följts vid landstingens bildande, så att enligt regel
en folkmängd af 20,000 för landet och 10,000 i stad skulle berättiga
att till denna kammare sända en representant)). Då man nu vill

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

frångå nämnda, vid det nya representation sskickets antagande godkända
princip, hafva undertecknade ansett, att det i ofvannämnda motion
föreslagna talet 20,000, såsom bestämmande faktor för de större städernas
rätt att utse ytterligare representanter utöfver den första, har
det företrädet framför talet 15,000, att med dess begagnande förhållandena
regleras för längre framtid, och att slutresultatet skulle, sedan betydelsen
af det föreslagna 4:de tilläggsmomentet faktiskt upphört, blifva, att
landsbygdens och städernas representationsrätt bestämdes af liknande
folkmängdssiffror. Undertecknade hafva af denna anledning i sitt här
nedan framstälda förslag upptagit siffran 20,000.

Följande exempel visa, huru representantantalet skulle ställa sig i
några fall enligt nu angifna grunder i jemförelse med den nuvarande
ordningen. Stockholms stad, som vid i892 års slut egde 252,574 invånare,
eger nu rätt att i Andra Kammaren insätta 25 representanter.
Enligt ofvan angifna grund skulle Stockholm ej ega utse någon ny representant
utöfver de nämnda 25, förrän dess invånarantal vuxit till
fulla 510,000. Göteborg, med 107,965 invånare vid 1892 års slut, har
nu 10 representanter och skulle icke erhålla någon ytterligare representant,
förrän invånareantalet blefve fullt 210,000. Malmö (49,891 inv.)
eger nu fyra representanter och skulle ej erhålla någon ytterligare representant,
förrän invånareantalet blefve 90,000. Norrköping (33,532
inv.) har tre representanter och skulle få den fjerde, då det får 70,000
invånare. Vid 1892 års slut hade Gefle, Karlskrona, Upsala och Helsingborg
respektive 25,008, 21,419, 21,109 och 21,026 invånare, hvarför
de nu hafva två representanter i Andra Kammaren. De skulle ej
erhålla den tredje representanten, förrän deras invånareantal vuxit till

50,000.

Hvad beträffar de städer, hvilkas folkmängd understiger tiotusen,
skulle förhållandena blifva oförändradt desamma, som nu äro gällande.

Genom en sådan reform som den nu föreslagna komme antalet åt
städernas representanter under flera årtionden att hålla sig nästan oförändradt,
under det att landsbygdens representanter tillväxte i antal på
samma sätt som förut. Tillväxt i antalet af städernas riksdagsmän under
den första tiden skulle sålunda endast föranledas deraf, att en
eller annan af de mindre städerna uppnådde ett antal af tiotusen invånare.

Inskränkes ändringen af riksdagsordningen till den nu berörda,
uppstår dock det missförhållandet, att medan Andra Kammaren under
de närmaste årtiondena icke nämnvärdt ökas, tillväxer den Första i
oförminskad grad, och proportionen mellan antalet af de båda kamrar -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

nes ledamöter kommer att till fördel för den Första Kammaren rubbas,
en omständighet, som synes undertecknade vara af den betydelse, att
den påkallar samtidig ändring äfven af grundlagens föreskrifter om Första
Kammarens bildande. Med bibehållande af grunden för nu gällande
representationsrätt, synes målet i allt väsentligt kunna vinnas genom
att höja den folkmängdssiffra, som utgör vilkoret för ökadt antal representanter
i Första Kammaren.

Då både statsklokhet och billighet, för att ej säga rättvisa, fordra
att ej utan tvingande skäl rubba en rätt, som i grundlagsenlig ordning
förvärfvats, måste likväl vid denna ändring i riksdagsordningen tillses,
att icke genom de nya bestämmelserna det nu befintliga antalet representanter,
som de särskilda valkretsame hafva att utse, minskas. Tillökning
uti nämnda representantantal må deremot ej ske annorlunda, än
folkmängdssiffrorna, på sätt här nedan säges, dertill gifva anledning.

I nu gällande riksdagsordning bestämmes, att de för utseende af
förstakammarledamöterna faststälda valkretsarne välja, efter folkmängden
inom sitt område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af trettiotusen.
För att bedöma, huru detta tal af 30,000 bör ändras för vinnande
af ofvan nämnda syfte, lemnar 1892 års kongl. proposition i
ämnet hållpunkter, som äro användbara. Af de propositionen bilagda
tabellerna framgår nemligen, att omkring år 1920 den tidpunkt skulle
vara uppnådd, då antalet af de större städernas representanter kunde
börja att efter den nya, af undertecknade föreslagna ordningen ytterligare
ökas. Vid denna tidpunkt beräknar statistiska byrån Sveriges
hela befolkning till ungefär 6,350,000. Antages antalet ledamöter i Första
Kammaren oförändradt — 148 — och detta tal divideras i nyssnämnda
invånareantal, erliålles eu qvot af ungefär 42,900. Till jemförelse
må nämnas, att den senast publicerade valstatistiken visar, att för
närvarande svarar mot hvarje ledamot af Första Kammaren en qvot af
ungefär 32,500. Utbytes i riksdagsordningens § 6 talet 30,000 mot

40,000, skulle således efter ungefär 30 år antalet af Första Kammarens
ledamöter åter börja att visa bestämd tillväxt samtidigt med Andra
Kammarens, hvarvid dock är att märka, att i båda kamrarne tillväxten
då komme att ske betydligt långsammare än nu.

Undertecknade hafva derför ansett sig för lämplig begränsning af
representanternas antal i Första Kammaren böra föreslå, att i § 6 af riksdagsordningen
siffran 30,000 utbytes mot 40,000 med tillägg af bestämmelser,
som under en öfvergångstid bibehålla valkretsarne vid nu gällande
valrätt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

På nu anförda grunder hemställa undertecknade,

att Riksdagen ville antaga till hvilande för vidare
grundlagsenlig behandling följande förslag till förändrad
lydelse af §§ 6 och 13 riksdagsordningen:

» § 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola för eu tid
af 9 år utses af landstingen och stadsfullmägtige i de
städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landsting och sådan stad, som nu
nämnd är, väljer efter folkmängden inom sitt område
en riksdagsman för hvarje fullt tal af 40,000. Går ej
folkmängd en upp till 40,000, väljes dock en riksdagsman.

3. Landsting och stad, som vid 1892 års slut
egde utse 2 eller flere riksdagsmän, bibehålie dock
rätt att välja riksdagsman för hvarje fullt tal af

30,000, men ej för större folkmängd, än det eller den
hade vid nämnda års slut, och må ej utse ökadt antal
riksdagsmän, förrän folkmängden, enligt hvad i
mom. 2 är stadgadt, dertill föranleder.

§ 13-

1. Andra Kammarens ledamöter — — — valet
skett.

2. Å landet---hvardera en riksdagsman.

3. I hvarje stad, som eger en folkmängd af tio tusen

eller mer, utses en riksdagsman och derutöfver
en för hvarje fullt tal af tjugutusen, hvarmed folkmängden
öfverstiger tiotusen. Ofriga städer---

tolf tusen,

4. Stad, som vid 1892 års slut egde utse 2 eller
flere riksdagsmän, bibehållo dock rätt att välja en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

riksdagsman för hvarje fullt tal af tiotusen, men ej
för större folkmängd, än den hade vid nämnda års slut,
och må ej utse ökadt antal riksdagsmän, förr än folkmängden,
enligt hvad i mom. 3 är stadgadt, dertill
föranleder.

Stockholm den 12 februari 1894.

•

O. R. Thernptander. Gullbr. Elowson. Aug. Wijkander.

A. Hedin. Carl Getlie. Carl Falk. Henrik E. Ahrenberg.

Edw. Svensson. E. von Krusenstjerna. Emil Hammarlund.
Magnus Höjer. G. Bruzelius. A. W. Nilson. Joll. Johansson.
Gustaf Ericsson. Wilh. Wester. Olof Melin. Axel Lilljequist.

Erik Wijk. E. A. Zotterman. J. A. Fjällbäck.

C. J. Hammarström. A. F. Liljeholm. S. J. Kardell.

A. F. Broström. H. Amnéus. R. Björck. Adolf Aulin.

Johannes Svensson. C. W. biländer. Gust. Lagerbring.

A. G. Ericsson, Carl Wellander. Edvard Wavrinsky.

Väsby. —''

Sven Palme. C. T. Odhner. J. Persson. M. Alsterlund.

C. Wallis. Fridtjuv Berg. J. H. G. Fredholm. David Bergström.
Berndt Hedgren. J. AP Erikson. J. Mankell. John Olsson.
Oskar Eklund. T. V. Forsell. E. J. Ekman. J. Bromée.

P. Norberg. 0. Walter. Otto AP Höglund. J. Nordin.

D. G. Restadius. Sixten von Frusen. Aug. Bokström.

Joll. Er. Nordin. A. H. Göthberg. Lars Eriksson. Frans Berglöf.

I ofvanstående hemställan instämmer
Gustaf Ryding.

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.