Motioner i Andra Kammaren, N:o 153

Motion 1891:153 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

1

N:o 153.

Af herr P. Waldenström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till lag om utvidgad
rätt för medlemmar af svenska kyrkan att ingå äktenskap
inför borgerlig myndighet.

Lång tid och mycket arbete har fordrats, innan man lyckats i vårt
land få civiläktenskapet erkändt såsom berättigad form för äktenskap.
Men ännu är det icke medgifvet åt medlemmar af svenska kyrkan, för
så vidt begge kontrahenterna en gång inom henne begått nattvarden.
Om de aldrig efter sin konfirmation begått nattvarden, vare sig i svenska
kyrkan eller någon annan, om de ock äro fullkomligt likgiltiga för
kristendomen, ja till och med begabba den, så måste de äfven mot sin
vilja söka den kyrkliga vigseln, om de önska, att deras förbindelse skall
inför lagen gälla såsom äktenskap och deras blifvande barn såsom äkta
barn.

Det torde vara en allmänt erkänd rättsprincip, att staten icke bör
genom sina lagar föreskrifva något, som icke är till gagn för någon,
eller på den enskilde lägga band, som icke äro nödiga för andra enskilda
medborgares eller för samhällets väl. Att nu en, som föraktar
och undanbeder sig den kyrkliga vigseln, icke skall kunna på annan väg
få sitt äktenskap laggift, för det att han och hans tillämnade maka en
enda gång i sitt lif begått Herrens nattvard i statskyrkan, det synes
vara ett stadgande, som gör intet gagn, men deremot ej ringa skada,
och som derför tarfvar ändring. För staten kan det icke vara någon
fördel, då ju hans kraf äro lika väl tillfredsstälda genom den borgerliga
formeln som genom den statskyrkliga. För kyrkan kan det icke heller
vara någon fördel, då ju ingenting kan för henne vara vigtigare, än att

Bill. till Rilcsd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Höft. 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

det är sanning i hennes förrättningar, och det således måste vara stridande
mot hennes väsen att tvinga en kyrklig handling på personer, som
förakta den. I sjelfva verket är sådant för kyrkan förnedrande. För
kontrahenterna kan detta tvång icke heller vara någon fördel. Hvarken
de sjelfva eller deras äktenskap lära derigenom varda mer kristliga, än
om de finge ingå borgerligt äktenskap. Tvärt om måste det för dem
kännas motbjudande samt öka deras förakt för kyrkan. För den tjenstförrättande
presten kan det icke heller vara någon fördel. För honom
måste det tvärt om vara vidrigt att genom lag vara nödsakad att utföra
en kyrklig akt, som han under för handen varande förhållanden måste
inse vara en osanning, ja ett gyckelspel.

Då jag förra året väckte en liknande motion, afstyrktes den af lagutskottet,
som dervid icke anförde ett enda ord till gendrifvande af de
skäl, som jag anfört. Utskottet ansåg det vara »höjdt öfver allt tvifvel»,
att omsorgen om rättsordningens upprätthållande kräfde, att den ena
äktenskapsformen uppstäldes såsom den regelmessiga, så att antingen
den kyrkliga bestämdes såsom regel och den borgerliga medgåfves såsom
undantag i vissa fall, eller att den borgerliga vore obligatorisk.
Detta är emellertid alls icke höjdt öfver allt tvifvel. I Amerikas Förenta
stater stå begge formerna jemte hvarandra, utan att några faror
för rättsordningens upprätthållande följt eller kunnat tänkas skola följa.
Så vidt jag förstår, betraktas ock i vår lag begge formerna lika giltiga
och okränkbara, så att ett civiläktenskap i intet afseende stämplas såsom
något lägre än det kyrkliga. Och under sådana förhållanden synes det
mig rent orimligt att tvinga det kyrkliga äktenskapet på en person, som
undanbeder sig det.

På grund häraf tager jag mig friheten att föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af nu
gällande bestämmelser om formen för äktenskaps ingående,
att äktenskap mellan medlemmar af svenska
kyrkan, som det önska, må kunna afslutas inför borgerlig
myndighet.

Stockholm den 29 januari 1891.

P. Waldenström.