Motioner i Andra Kammaren, N:o 152 (Motion 1899:152 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

N:o 152.

Af herrar E. Hammarlund och H. Andersson i Vestra
Nöbbelöf, om skrifvelse till Kongl. Maj:l angående statsbidrag
till aflönande i visst fall af vikarier för lärare
och lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor.

Småskolans lärarepersonal intager ännu i flera afseenden en undantagsställning
gent emot öfriga lärare och lärarinnor. Väl har i följd af beslut
af 1897 års Riksdag lönen i någon mån blifvit höjd, så att hvarje
vederbörligen examinerad lärare eller lärarinna tillförsäkrats en minimilön
af 300 kronor jemte ett ålderstillägg på 50 kronor efter tio tjenstår.
Men det återstår dock åtskilliga önskemål. Ett af de mest trängande och
i ögonen fallande är beredandet af rättighet för nämnda lärarepersonal att
vid sjukdomsfall få behålla en del af lönen.

Med hänsyn till småskolans växande betydelse såsom den grundläggande
bildningsanstalten för nationens barn torde tidpunkten nu kunna
anses inne att lösa denna fråga.

Statens tjensteman afstå i allmänhet vid sjukdomsfall blott en del af
lönen, och särskildt hafva numera nästan alla lärarekategorier, utom de
vid småskolan tjenstgörande, tillförsäkrats en dylik förmån.

Enligt gällande läroverksstadga af den 1 november 1878 får ordinarie
lärare, som i följd af sjukdom åtnjuter tjenstledighet, »under tiden
uppbära tre fjerdedelar af den till befattningen hörande lönen, men skall
afstå den återstående fjerdedelen till vikaries aflöning». Liknande bestämmelser
gälla för ordinarie seminarielärare m. fl.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Under det senaste årtiondet har Riksdagen utsträckt förmånen att
vid sjukdomsfall fa behålla en del af lönen till derå andra kategorier af
lärare — så väl ordinarie som extra. År 1894 medgafs dylik förmån för
extra ordinarie lärare vid läroverken samt ordinarie lärare vid folkskolorna,
år 1895 för teckningslärarne vid de allmänna läroverken (förhöjning i
förutvarande förmån) och år 1897 för öfningslärare vid folkskolelärareseminarium
samt lärare vid med dylikt seminarium förenad öfningsskola.

Men de lägst aflönade lärarne och lärarinnorna, d. v. s. vid småskolor
och mindre folkskolor anstälda, äfvensom de med dem i löneförmåner likstälda
biträdande lärarne och lärarinnorna vid folkskolorna, måste vid
sjukdomsfall sjelfva aflöna sin vikarie, derest ej — såsom stundom händer —
vederbörande skoldistrikt träder emellan. Då lönen blott utgör 300
kronor, är. ej gerna möjligt att erhålla vikarie för lägre belopp” hvadan
i regeln vid sjukdomsfall småskolelärarinnan står utan existensmedel och
sålunda befinner sig i en dubbelt sorglig belägenhet. Här kan med tulla
skäl tillämpas de ord, som statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ar 1897 yttrade i fråga om seminarieöfningslärarne:

»Det synes dock mycket hårdt och obilligt, att en vid statens läroverk
anstäld lärare, om han blir af sjukdom någon tid urståndsatt att
sköta, sin tjenst, skall anses vara skyldig att sjelf helt och hållet aflöna
vikarien, äfven om hela den med tjensten förenade aflöningen skulle dertill
åtgå. Billigheten synes mig fordra, att den sjuke läraren af statsmedel
får någon hjelp till vikariens aflöning.»

Det rättvisa och billiga uti att härvidlag träda emellan med statsmedel
har för öfrigt Riksdagen redan erkänt. I den riksdagsskrifvelse,
som ligger till grund för beslutet angående statsbidrag åt vikarie för sjuk
folkskolelärare, hette det nemligen:

»Riksdagen finner det vara med billighet öfverensstämmande, att
staten, då den lemnar bidrag till folkskolelärarepersonalens aflöning, jemväl
i någon mån träder hjelpande emellan i de fall, då lärare eller lärarinna
genom sjukdom urståndsättes att sjelf uppehålla sin tjenst.»

Mot förslaget att göra småskolelärarinnorna i föreliggande afseende
likstälda med öfriga lärarekategorier skall helt visst invändas, att nämnda
lärarinnor icke innehafva ordinarie anställning, utan kunna af skolrådet
entledigas, äfven om tjenstefel ej föreligger. Invändningen saknar numera
all principiel betydelse, sedan extralärarne vid läroverken medgifvits rätt
att vid sjukdomsfall få behålla halfva lönen. Och i praktiken ställer det
sig så, att, äfven om mot all förmodan ett skolråd skulle på grund af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

sjukdom entlediga en småskolelärarinna och derigenom söka beröfva henne
den ifrågasatta förmånen, hon likväl under alla omständigheter skulle få
behålla en del af lönen, åtminstone under fyra månader, eftersom detta
är den kortaste uppsägningstiden. Härtill kommer, att, enligt nya folkskolestadgan,
det beror på skoldistrikten sjelfva att gifva småskolelärarinnorna
en fastare anställning. I följd häraf hafva redan flera kyrkostämmor
i sina skolreglementen inryckt, att småskolelärarinnor med ett visst
antal tjenstår ej kunna entledigas i annan ordning, än som gäller för
ordinarie folkskolelärare.

Huru saken lämpligast borde ordnas för att äfven småskolans lärarepersonal
skulle blifva delaktig af nu ifrågasatta förmån, kan näppeligen i
frågans nuvarande läge afgöras, utan torde härom en föregående utredning
blifva erforderlig.

För extra lärarne vid läroverken, hvilka i rättsligt hänseende äro
närmast likstälda med småskolans lärarepersonal, gäller enligt kongl. cirkuläret
den 1 juni 1894: följande bestämmelse:

»Vid allmänt läroverk eller pedagogi anstäld extra ordinarie lärare,
som af vederbörande eforalstyrelse erhållit förordnande under hel läsetermin
eller derutöfver med full tjenstgöring, men som af vederbörligen
styrkt sjukdom förhindrats att tjenstgöra, må, derest han före detta förordnande
tjenstgjort vid dylikt läroverk minst ett år, erhålla understöd
för den tid, hvarunder han varit ur stånd att tjenstgöra, till belopp motsvarande
hälften af det arfvode, som på grund af ifrågavarande förordnande
eljest skulle tillkommit honom för samma tid, dock att dylikt
understöd icke må utgå för längre tid än ett läsår, äfven om förordnandet
för längre tid meddelats.»

För folkskolans ordinarie lärarepersonal är genom kong!, kungörelsen
den 1 juni 1894 bestämdt, att vikarie för sjuk lärare skall åtnjuta arfvode
efter minst 600 kronor för åtta månaders undervisning, hvilket arfvode
utgöres sålunda:

ordinarie läraren afstår ....................................... 150 kr.

af statsmedel utgår ............................................. 400 »

skoldistriktet bidrager med............................... 50 »

Summa 600 kr.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Då vid folkskola anstäld ordinarie lärare eller lärarinna redan eger
deri förmån, hvarom nu är fråga, skulle det nu gälla att ytterligare utsträcka
förmånen till öfriga vid folk- och småskolorna anstälda lärare och
lärarinnor i läsämnen — dock naturligtvis icke till vikarier. I korthet
sagdt skulle förmånen tillgodokomma de lärare och lärarinnor, för hvilka
skoldistrikt är skyldigt att erlägga årsafgift till småskolelärarnes ålderdomsunderstödsanstalt,
d. v. s. sådana lärare och lärarinnor vid småskolor och
mindre folkskolor samt biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor, för hvilkas aflönande tillskott af allmänna medel åtnjutes.
Antalet dylika läraretjenster, för hvilka afgift erlägges till småskolelärarnes
ålderdomsunderstödsanstalt, uppgick år 1897 till ett antal
af 8,405.

Samma år utgjorde antalet ordinarie läraretjenster, för hvilka årsafgift
erlades till folkskolelärarnes pensionsinrättning och hvilkas innehafvare
åtnjöto förmånen att vid sjukdomsfall få behålla eu del af lönen, 6,126.
Af vid dessa tjenster anstälda lärare och lärarinnor hade under året 269
tjenstledighet för sjukdom, och betaltes af statsmedel såsom bidrag för
vikariernas aflönande ett belopp af 51,847 kr. 61 öre (beräknadt efter
400 kronor för åtta månaders undervisningstid).

Det statsbidrag, som kan erfordras för att lemna bidrag åt vikarier
för sjuka småskolelärarinnor och med dem likstälda lärare och lärarinnor,
är naturligtvis boroende på hvilka föreskrifter, som i detta afseende kunna
komma att meddelas. Om man bestämmer statens bidrag till hälften af
det, som utgår för vikarie åt sjuk folkskolelärare, alltså 200 kr. för helt
år, skulle — under förutsättning att sjukdomsprocenten är densamma
inom småskolelärarecorpsen som inom folkskolelärarecorpsen samt att bidrag
utginge för samma lärarinna under obegränsad tid — erfordras ett statsanslag
af 35,568 kronor. Då omsättningen inom småskolelärarecorpsen är
mycket starkare än inom folkskolelärarecorpsen, beroende derpå, att ett stort
antal lärarinnor redan efter några års tjenstgöring öfvergå till annan
lefnadsbana, i följd hvaraf medelåldern (och dermed helt säkert äfven
sjukdomsprocenten) är väsentligt lägre inom den förra än inom den senare
corpsen, kan helt visst det statsanslag, som kräfves för nu omhandlade
behjertansvärda ändamål, icke behöfva öfverstiga 25,000 kronor.

Såsom redan blifvit antydt, torde emellertid en närmare utredning
erfordras, innan Riksdagen definitivt bestämmer sig i frågan. Vi inskränka
oss alltså nu till att hemställa,

Motioner i Andra Kammaren, fao 152.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
om och på hvilka vilkor statsbidrag skulle kunna
lemnas till aflönande af vikarier för sådana lärare och
lärarinnor vid småskolor och mindre folkskolor samt
biträdande och extra ordinarie lärare och lärarinnor
vid folkskolor, som af sjukdom urståndsättas att sin
tjenst fullgöra, samt att Kongl. Maj:t för Riksdagen
framlägger det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 27 januari 1899.

Emil Hammarlund. Hans Andersson.

Häruti instämma:

Ola Persson.

D. Peisson.

Nils Svensson.

And. Olsson i Mårdäng.
Carl G. Grundell.

Aug. Henricson.

B. Holmgren, Värnhem.
S. M. Olsson.

A. Emil Baaz.
Fridtjuv Berg.

L. J. Jansson.
Esbjörn Persson,
J. P. Jansson.
Oswald Emthén.
Joh. Nydahl.