Motioner i Andra Kammaren, N:o 152

Motion 1897:152 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

1

N:o 152.

Af herr A. Hedill, i Stockholm, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för personalen vid statens
jernvägar.

Jag har den äran att alternativt föreslå, att Riksdagen antingen afslår
Kongl. Maj:ts proposition och anhåller om en fullständigare utredning af
ämnet eller ock omarbetar det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget i enlighet
med de yrkanden, som jag i en följande motion skall framställa.

I denna första motion skall jag endast motivera det förre alternativet,
d. v. s. afslag för närvarande jemte anhållan om ny proposition i ämnet
efter bättre utredning.

1. Hälften af personalen är bortglömd i Kongl. Maj ds proposition. —
Jemförelse med postvaktbetjentefrågan.

Rubriken å Kongl. Maj:ts proposition »angående lönereglering för
personalen vid statens jernvägar» är mycket oegentlig och kan blifva vilseledande,
eftersom propositionen afser blott en del, knappt hälften af personalen
vid statens jernvägar. Enligt jernvägsstyrelsens berättelse för år 1895
utgjorde den ordinarie tjenstepersonalen vid årets början 6,058 och vid
dess slut 5,946 personer, medan antalet af den extra tjenstepersonalen i
medeltal för år 1895 utgjort 6,318 personer, således ej obetydligt flere
extra än ordinarie.

Den anmärkta felaktigheten i den kongl. propositionens rubrik skulle
emellertid ingenting betyda, om den ej blottade det eftertänkliga förhållandet,
Bih. till liiksd, Prot. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 41 Häft. (N:o 152.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

att Kongl. Maj:t tydligen icke fäst någon uppmärksamhet vid den i sanning
oroväckande disproportionen mellan den ordinarie och den extra personalen
vid stats] ernvägarne.

Sistlidna års riksdag hade anledning att taga i betraktande ett liknande
missförhållande, nemligen vid postverket, der de ordinarie vaktbetjente år
1894 voro 761, de extra 298 och reservbetjente 310, således de ickeordinarie
608 mot 761 ordinarie. Missförhållandet är likartadt, men dels
är disproportionen icke så stor som mellan ordinarie och extra jernvägsbetjente,
dels minskas dess betydelse deraf, att hela betjentecorpsens antal
vid postverket är så betydligt mycket ringare än vid jernvägstrafiken. *)
Riksdagen fann emellertid förhållandet påkalla allvarlig uppmärksamhet.

I sin skrifvelse (n:o 46) till Kongl. Maj:t angående regleringen af utgifterna
under sjunde hufvudtiteln yttrade Riksdagen (sid. 3):

»Enligt hvad generalpoststyrelsen meddelat, hafva de personer, som under senaste
tiden antagits till ordinarie vaktbetjente, derförinnan tjenstgjort i postverket omkring 7,6
år, samt uppnått en ålder af i medeltal 33,i år. Denna jemförelsevis sena befordran till
ordinarie befattning måste gifvetvis utöfva ett ogynsamt inflytande på postvaktbetjentes
ekonomiska ställning, och äfven om de med ordinarie vaktbetjentbefattning förenade aflöningsförmåner
i och för sig kunna anses tillfredsställande, måste de dock befinnas väl
knappa, då de ernås först efter en flerårig tjenstgöring mot lägre ersättning. Med hänsyn
härtill och då det jemväl synes oegentligt, att ett stort antal extra vaktbetjente, hvilka
användas i regelbunden tjenstgöring och förrätta ett lika ihållande och ansträngande arbete
som de ordinarie, ej blott åtnjuter mindre ersättning än de3sa, utan äfven saknar den
tryggade ställning, som ordinarie befattning i statens tjenst medför, har Riksdagen funnit
angeläget, att antalet ordinarie postvaktbetjentbefattningar varder i någon mån ökadt.»

Af det statsverkspropositionen till innevarande Riksdag bilagda utdrag
af statsrådsprotokollet i finansärenden den 14 januari detta år (sid. 15)
inhemtas, att generalpoststyrelsen »i hufvudsak» delar det af vaktbetjente i
en petition framstälda önskemålet, att »hvarje vaktbetjent, som användes i
fullständig tjenst, måtte anställas som ordinarie». Och jag ser icke, hvilka
giltiga skäl kunna mot detta önskemål och denna mening anföras.

Emellertid lärer det ej vara behöfligt att utveckla, att disproportionen
mellan de extra och de ordinarie i en så talrik corps, som jernvägsbetjeningens,
är redan i följd af sielfva talrikheten ännu betänkligare, från

*) Enligt 1895 års statistik uppgick den ordinarie betjentepersonalen till 5,176. Hur stor del
af de 6,318 extra hör till betjenteklasserna, derom upplyser statistiken ej, men bar för mig uppgifvits
såsom sannolikt, att de torde vara omkring eller inemot lika många som de ordinarie
betjente. Således skulle hela betjentecorpsens antal måhända öfverstiga 10,000.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

3

det allmännas synpunkt sedt, än inom en mycket mindre corps af arbetare
i statens tjenst. Äfvenså torde det lätt falla i ögonen att, från samma
synpunkt sedt, sjelfva beskaffenheten af den publika servis, som heter jernvägstrafiken,
ytterligare ökar denna disproportions oroväckande våda.

Om nu denna disproportion mellan ordinarie och extra betjente vid
jernvägstrafiken vore en af öfvergående förhållanden orsakad tillfällighet,
skulle man finna förklarligt, ej att den, såsom skett, med tystnad förbiginges
i Kongl. Maj:ts proposition, men väl att den på angifna skäl
visades icke ega någon afsevärd betydelse. Men att här icke är fråga om
ett tillfälligt öfvergångstillstånd, det får väl slutas af den officiella jernvägsstatistiken,
som från och med år 1884 angifvit såväl den extra som den
ordinarie personalens antal. Detta utgjorde

	ordinarie vid årets	extra i medeltal
	början	för hela året
18S4	4,471	4,403
1888	4,991	5,123
1891	5,495	5,399
1892	5,701	5,559
1893	5,720 5,908	5,871
1S94	5,574
1895	6,058	6,318

Sedan flere år har den löne- och organisationsfråga, som nu framlagts
för Riksdagen, varit föremål för bearbetning, bland annat i en komité, som
förordnades flen 2 juni 1893 och den 24 oktober 1895 afgaf utlåtande,
hvaröfver jern vägsstyrelsen den 30 januari 1896 sig yttrat. Då ärendet
sedermera för innevarande Riksdag framlägges genom kong], proposition af
den 29 januari 1897, befinnes emellertid den hufvudfråga af första
ordningen, som jag härmed påpekat, vara med tystnad förbigången,
såsom om den icke skulle existera eller dess tillvaro, icke hafva blifvit, icke
ens af regeringen, observerad. De reflexioner, som af detta förfarande
framtvingas, äro så sjelffallna, att jag icke anser behöfligt att anföra dem,
för att redan på grund af denna omständighet hafva fullgiltigt skäl att
föreslå, att Riksdagen måtte afstå Kongl. Maj:ts proposition.

4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

2. Punkt I i Kongl. Maj ds proposition.

Om Riksdagen skulle lemna det af Kongl. Maj:t begärda medgifvandet
till hvad Kongl. Maj:t under punkt I föreslagit, så synes mig blott det vara
visst, att Riksdagen icke vet hvad den'' medgifver, och att dess medgifvande
utgör en sanktion af ett nära nog obegränsadt administrativt godtycke, lagdt
dels i Kongl. Maj:ts, dels i jern vägsstyrelsens hand.

a) Konstitutorial.

I punkt I heter det först, att “tjensteman och betjente vid statens
jernvägar tillsättas genom konstitutorial“. Hvad detta innebär, kan ingen
med åberopande af en lagtext konstatera. Visserligen har strafflagen sagt
(10 kap., 1 och 5 §§) hvad i strafflagen förstås med embetsman och med
tjensteman, men denna distinktion innebär icke en allmängiltig konstitutionel
regel, och hvarken strafflagen eller någon annan lag har meddelat en sådan
regel för åtskilnad mellan tjensteman och betjente. Och lika litet är i lag
sagdt, hvad ett “konstitutorial14 är till åtskilnad från eu fullmagt. Man
torde i allmänhet hålla före, att hufvudskilnaden är den, att tjensteman
med konstitutorial (i likhet med förtroendeembetsmän) kunna utan ransakning
och dom från sin befattning skiljas. Men detta är blott en teori och eu
praxis: ett lagbud, som säger så, existerar deremot ej, och skulle ej heller,
utan öfverträdelse af grundlagen, kunna utfärdas, så länge regeringsformens
36 § har den lydelse, som förblifvit orubbad sedan år 1809. Ej heller
gifves det någon lagbestämmelse om hvad konstitutorialet skall tillförsäkra
den, för hvilken det utfärdats. Bestämmelsen reducerar sig således i allt
väsentligt till en fras, i hvilken många af dem, som den skulle gälla —
enligt hvad jag haft talrika tillfällen att öfvertyga mig om — inlägga något
väsentligen annat och mer, än hvad erfarenheten skall komma att visa
dem, att den i tillämpningen befinnes innebära. Det kan i min tanke ej
anstå Riksdagen att “medgifva“ någonting, om hvars betydelse den sjelf
vore minst sagdt oviss, och som sedermera skulle kunna i detalj tillämpas
på mycket olika sätt beträffande ej blott hela klasser, utan ock inom dem

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

5

olika individer af den stora personal, hvars rättsförhållande till staten
genom denna den mest obestämda bland bestämmelser skulle regleras.
Om Riksdagen ej skulle finna angeläget att till Kongl. Maj:t återförvisa
hela det förevarande ärendet till ny och mera omsorgsfull utredning, håller
jag således före, att det är högst angeläget, att hela innebörden af det
föreslagna stadgandet, att “tjenstemän och betjente vid statens jernvägar
tillsättas genom konstitutorial “, varder i Riksdagens beslut definierad. Såsom
det nu lyder, utgör det i förening med slutorden i punkt I, att “öfriga
bestämmelser för antagande, entledigande och förflyttning af personal vid
statens jernvägar meddelas af Kong], Maj:t“, en den mest vidsträckta
fullmagt å administrativt förgodtfinnande. Första raden i punkt I betyder
intet, de två sista raderna betyda allt — hvad man behagar.

b) Skyldighet att från tjensten afgå. Pensionsrätt.

I det första af de tre moment under I, som handla om skyldighet att
från tjensten afgå, nämnas bland vilkoren för denna skyldighet, att tjensteman
eller betjent är “berättigad till pension11, men i de två följande
momenten omförmäles icke pensionsrätten. Tredje momentet är till och
med på ett så egendomligt sätt redigeradt, att det medgifver att tjensteman
eller betjent, som till följd af antingen sjuklighet, som han icke ådragit sig
i tjensteutöfning, eller ålderdomssvaghet icke kan sin befattning behörigen
sköta, må kunna entledigas, nemligen “efter minst tio års ordinarie anställning11,
hvilket stadgande, enligt vanligt ordaförstånd, innebär att den,
som i följd af sjuklighet eller ålderdomssvaghet ej kan sköta sin tjenst,
icke må entledigas förr ån efter tio års tjenst. En sådan orimlighet är
naturligtvis ej afsedd, utan har den väl uppkommit derigenom, att man
underlåtit att här nämna eller hänvisa till den i pensionsreglementet § 6
omtalade pensionsrätt. Så som stadgandet lyder, skulle emellertid Riksdagen,
genom att godkänna momentet, blott hafva till en mer än blott administrativ
lagbestämmelse upphöjt föreskriften om skyldighet att afgå från tjensten, under
det åter den skyldigheten motsvarande pensionsrätten beror dels af det
pensionsreglemente, som Kongl. Maj:t på egen hand stiftar, dels af pensionsinrättningens
förmåga alt uppfylla sina förbindelser. Och härmed kommer
i aer tillbaka till den i det första af de tre ifrågavarande momenten nämnda
rätten till

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

c) Pension från statens jernväg strafiks pensionsinrättning.

År 1885, således för tolf år sedan, anhöll Riksdagen (skrifvelse nro 61,
punkt 21), att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och i hvad
män förändrade grunder för pensionering af betjeningen vid statens järnvägstrafik
må vara af rättvisa och billighet påkallade, samt derefter till
Riksdagen aflåta den framställning i ämnet, hvartill Kongl. Maj:t må finna
skäl. I denna skrifvelse påpekades, med ledning af de i herrar J. Sjöbergs
och C. Adelskölds motioner meddelade, synnerligen sakrika uppgifter, bland
annat att under tidrymden 1872—1883 medeltalet af lefnads- och tjenstår
för den i tjensten aflidna betjeningen utgjort: vid banafdelningen 42,03
lefnads- och 11,so tjenstår, vid maskinafdelningen 39,17 lefnads- och 10,34
tjenstår, vid trafikafdelningen 39,96 lefnads- och 8,21 tjenstår, eller för
samtliga betjeningen 37,91 lefnads- och 9,33 tjenstår, hvadan den till nu
afsedda tjensteklasser hörande personal, som i tjensten aflidit från pensionsinrättningens
början till och med 1883, hunnit sammanlagd! endast 47,84
lefnads- och tjenstår, eller föga mer än hälften af det antal af tjenstår och
lefnadsår (95), som fordras för berättigande till full pension.

I de af justitieombudsmannen till 1886 års Riksdag meddelade, från
statsdepartementen erhållna uppgifter angående de åtgärder, som vidtagits
med anledning af 1885 års Riksdags skrivelser, förekommer i den af
Y. L. Groll undertecknade redogörelsen från civildepartementet ingen upplysning
om någon Kong], Maj:ts åtgärd med anledning af nämnda skrifvelse, eller ens
att den blifvit inför Kongl. Maj:t föredragen. Den hade emellertid blifvit af
Kongl. Maj:t öfverlemnad till trafikstyrelsen. Trafikstyrelsen, som sedan länge
fått och till en i vårt land förmodligen enastående grad utvecklat den vanan
att vid Kongl. Maj:ts befallningar fästa det afseende, styrelsen sjelf finner
lämpligt, underlät att afgifva något svar på Kongl. Maj:ts remiss, och detta
derför — såsom civilministern tillkännagaf i Andra Kammaren den 24
februari 1892 på grund af ett meddelande, som han lyckats att “under
hand“ erhålla — att styrelsen ansåg, “att denna fråga icke borde i och
för sig tagas under öfvervägande, utan sammanställas med frågan om hela
det öfriga pensionsväsendet vid jernvägarne“.

Dåvarande civilministern fann detta af jern vägsstyrelsen i trots af Kongl.
Maj:ts befallning dekreterade uppskof — otillräckligt. Han ansåg den af
1885 års Riksdag väckta frågan om rättelse till någon rimlighet af jern -

7

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

vägsbetjeningens pensioneringsvilkor böra sammankopplas med en revision
af »hela pensionsväsendel i landet». Och i detta läge torde ärendet ännu
befinna sig. Det är antagligt, att herr civilministern inbegrep stats] ernvägarnes
pensionsväsende i det meddelandet, att “vissa af våra pensionsanstalter
arbeta under ganska bekymmersamma förhållanden, så att, ehuru man
visserligen för närvarande och kanske ännu några år kan vänta, att de skola
kunna fullgöra sina förbindelser, den tiden dock kan motses, då så icke
blir förhållandet.»

I alla händelser är det nu ådagalagdt, att pensionsinrättningen ej med
nuvarande tillgångar är i stånd att framgent fullgöra sina förbindelser. Den
senaste af de tre utredningar, som egt rum, eller den åt lektor Jäderin
verkstälda utvisar, att “vid 1894 års slut pensionsinrättningens kapitalbrist
uppgick till 12,517,600 kronor, om hänsyn endast tages till dåvarande
delegarepersonalen, men till 17,129,000 kronor, om nytill trädande delegare
enligt approximativ uppskattning jemväl medtagas i räkningen, som då alltså
kommer att gälla för all framtid». (Pensionsinrättningsdelegarnes fullmägtiges
protokoll 17/6 1896.) Enligt hvad jag af sakkunnig person hört uppgifvas,
torde den oupphörligt växande bristen nu öfverstiga 20 millioner och, om man
förutsätter nödig ändring i tågpersonalens åldersvilkor för pensionsrätt,
måhända 22 millioner.

Pensionsinrättningens direktion framlade vid delegarnes fullmägtiges
möte i juni förlidet år förslag om hemställan till Kongl. Maj:t,

dels derom, att staten, mot rätt till pensionsinrättningens samtliga tillgångar och delegarnes
reglementsenligt faststälda afgifter under dessas återstående tjenstetid, måtte åtaga
sig ansvaret för delegarnes och pensionärernas pensionering enligt nu gällande reglemente,
i hvilket fall det till pensionsinrättningen nu utgående årliga bidraget från trafikmedel
såsom varande icke vidare behöfligt naturligtvis skulle upphöra, och dels derom, att
pensioneringen af den personal, som framdeles komme att vid statens jernvägstrafik anställas,
måtte ordnas efter hufvudsakligen samma grunder, som kunna komma att för
statens civila tjenstepersonal i allmänhet fastställas.

Ärendet uppsköts till ett urtima fullmägtigmöte sistlidne höst, då direktionens
förslag förkastades. Af skälen skall jag ur protokollet för mötet
den 8 oktober 1896 anföra följande:

Den af direktionen gjorda framställning afser i främsta rummet att till statsverket
öfverlemna pensionsinrättningens tillgångar för att derigenom betrygga den pensionsrätt,
som blifvit de nuvarande delegarne tillförsäkrad uti det för pensionsinrättningen nu gällande
reglemente. Enligt fullmägtiges åsigt syne3 emellertid ett dylikt hembjudande till

8

Motioner i Andra Kammaren, TV.-o 152.

statsverket af pensionsinrättiuDgens tillgångar för att vinna trygghet för de nuvarande
delegarnes pensionsrätt ingalunda af behofvet påkalladt, då staten redan för närvarande
måste anses pligtig (att) ansvara för pensionernas utgående enligt nu gällande reglemente. —
— — — Af berörda beslut (1882 års riksdags, om ökadt bidrag af trafikmedel till pensionsinrättningen)
torde få anses framgå, att Riksdagen under vissa vilkor iklädt sig
garanti för de förhöjda pensionsbeloppen. Då nu delegarne i pensionsinrättningen fullgjort de
förpligtelser, Riksdagen uti omförmälda beslut stipulerat som vilkor för den beviljade förhöjningeni,
måste det följaktligen tillkomma Riksdagen samt Kongl. Maj:t, som godkänt Riksdagens
beslut, att ansvara för pensionernas utgående med de förhöjda beloppen. — ---En

höjning uti de nuvarande pensionsafgifterna torde svårligen kunna ifrågasättas. Under sådana
förhållanden torde det vara nödvändigt att vädja till statsmagternas bistånd. Om sättet för
detta bistånd hafva enskilda fullmägtige framlagt särskilda förslag. Då fullmägtige emellertid
hysa den uppfattning, att slatsmagierna äro ansvariga för utbetalningen af pensionerna
till de nuvarande delegarne, hafva fullmägtige icke ansett lämpligt att för närvarande yttra
sig om hvilka åtgärder i detta afseende lämpligen böra vidtagas.

Fullmägtiges beslut blef, att direktionen skulle hos Kongl. Maj:t dels
anmäla pensionsinrättningens kapitalbrist, dels anhålla om åtgärders snara
vidtagande till beredande af tillräckliga medel för de nuvarande delegarnes
pensionering enligt reglementet och ordnande af pensioneringen af den personal,
som framdeles kan blifva antagen.

Här är således icke längre fråga, såsom i direktionens ofvan anförda
förslag, om en hemställan att staten måtte åtaga sig ansvar för pensioneringen.
Här proklameras det och, förmodligen till stärkande af tron derpå,
upprepas det ett par gånger, att staten redan har denna ansvarspligt. Att
jern vägsstjrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 18 januari 1897 åberopar
fullmägtiges yttrande som stöd för sin åsigt, satt staten redan för närvarande
måste anses pligtig (att) ansvara för utgåendet af de nuvarande
delegarnes pensioner enligt nu gällande reglemente», kan visserligen ej öka
ett ur luften gripet påståendes auktoritet. Men den sällsynta dristighet,
hvarmed man uttolkat ett riksdagsbeslut och såsom sjelf klara förkunnat
skyldigheter för staten, hvilka såsom juridiska förpligtelser existera blott
uti inbillningen, torde utgöra en giltig anledning för Riksdagen att öfverväga
de möjliga konseqvenserna af ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
punkt I —- konseqvenserna nemligen af sambandet mellan de bestämmelser
om tvunget afsked, hvartill nu helt oförväntadt Riksdagens samtycke begäres,
och den rätt till pension, i afseende å hvilken man ej af Riksdagen
önskar någon annan medverkan, än beviljande af penningar. Om man lägger
märke till, hvilket belopp pensionen för eu till landshöfding befordrad
jernvägstjensteman skulle hafva utgjort den 1 juli 1890 (kronor 0,720),och

*

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 9

dermedjemför de genom omättligt arbete i förtid utslitne betjentes pensions-utsigter
(jfr 1885 års skrifvelse), så torde man komma på den tanken, att Riksdagen
kar skäl att ej inskränka sin åtgärd till blott ett ja till alla anslagsfordringar.

Har Kong! Maj:t Hittills kunnat undvara Riksdagens medverkan i
hvad rörer personalens anställning, afsked m. m., så synes mig Riksdagen
ej hafva anledning att ikläda sig eu medansvarig het, der den ej får andel i
magten. Och det af Riksdagen i propositionens punkt I äskade medgifvandet
innebär ingenting annat. Men om och sedan detta till sin betydelse
mycket omtvisteliga och till sina konseqvenser farliga medgifvande eu gång
lemnats, då ligger användningen deraf — intill dess Kong! Maj:t går in på
en inskränkning i sin magtfullkomlighet — uteslutande i Kongl. Maj:ts eller,
hvad ännu värre är, i den för allt ansvar oåtkomliga jern vägsstyrelsens
hand. Om vi tillämpa det sagda å bestämmelserna i punkt I om det tvungna
afslcedet och den i ett mom. nämnda, i två andra tyst förutsatta pensionsrätten,
så blifver Riksdagens ställning följande. Riksdagen har med Kong!.
Maj:t lagstiftat om ett tvunget afsked, som Kongl. Maj:t hittills ansett sig kunna
på egen hand påbjuda. Den personal, som detta bud gäller, anser sig ega
en motsvarande rätt till pension. När en vacker dag pensionskassan befinnes
insolvent, då skall man säga: efter som Riksdagen godkänt hvad Kongl.
Maj:t föreslagit om det tvungna afskedet, har den också att svara för uppfyllelsen
af hvad deremot svarar och fylla pensionskassans brist; om detta kunde
vara tvifvelaktigt förut — vi hafva dock här ofvan sett, att de närmast intresserade
ej derom hysa något tvifvel — så är det nu mera fullkomligt
klart, sedan Riksdagen 1897 godkänt Kongl. Maj:ts förslag, ty mot statens
fördel att blifva qvitt tjenare, som för sjuklighet, ålderdomssvaghet eller i
tjensten adraget lyte äro oförmögna att behörigen sköta sin befattning, svarar
naturligen .skyldighet att genom pension bereda dem försörjning. Så
skall man då tala, och den profetian torde ej vara allt för riskerad, att det
talet kommer att föras ej blott af pensionsanstaltens fullmägtige och jernvägsstyrelsen,
utan ock — med åberopande af ifrågavarande proposition,
derest den blifvit af Riksdagen antagen — utaf regeringen.

Utan all fråga kan derå svaras med den fullaste formella rätt, att Riksdagen
icke hittills iklädt staten några andra förpligtelser än att betala det
en gång beviljade bidraget, och att den i 1897 års förslag förekommande hänvisning
till pensionsrätt blott afser rätt till pension från en pensionsinrättning,
som Riksdagen ansett sig böra understödja, men för hvilken den aldrig
åtagit sig något annat ansvar. Svarets juridiska giltighet är så klar
Eib. till Riksd. Prot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 41 Käft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

som dagen. Men det förliåller sig annorlunda med frågans moraliska sida.
Det som i punkt I — tredje, fjerde och femte momenten — uttryckligt
fastslås som rättsregel, det är tvunget afsked från tjenst och lefvebröd. I
samma moment hänvisas till pensionsräit, och detsamma måste vara
menadt, ehuru det är bortglömdt, i fjerde och femte momenten. Ingenting kan
vara mera naturligt, än att personalen, för hvilken skyldigheten är stadgad,
anser den motsvarande rättigheten ofelbar.. Men så inträffar det, att penningar
saknas, och att ingen domstol kan förhjelpa den pensionsherättigade
att få ut sitt qvartal, tv der ingenting fins att taga, der mister till och
med kejsaren sin rätt. Då skall man med fullt fog säga, att en rätt till
pension, som, ehuru lagligen förvärfvad, hlifver overksam derför, att pensionskassan
är ur stånd att uppfylla sina förbindelser, är ett gyckel, hvars
grymma innebörd ej öfverskyles af något formelt behag.

Men, förblifver ej förhållandet enahanda, som det nu är, om Riksdagen
lemnar sitt bifall till de anställnings- och afskedsregler, som Kongl. Maj:t
i alla fall torde komma att följa? Nej, skilnaden är mycket väsentlig. Om Riksdagen
medgifver hvad Kongl. Maj:t föreslagit — ehuru Kong! Maj:t funnit
och finner sig alldeles oförhindrad att härom förordna utan någon Riksdagens
inblandning — då skall det, när pensionsrätten visar sig vara en
sviklig förhoppning, heta, att det är Riksdagens skuld, att det heror af
dess beslut, att den åldrige, den sjuklige, den af ett olycksfall lemlästade
afskedas från tjenst och lön, utan att få honom utlefvad ålderdomsförsörjning.

Hvilket rimligt ändamål skulle väl, från representationens sida sedt,
vinnas derigenom, att den på Kongl. Maj:ts önskan åtoge sig en medansvarighet
för förhållanden, h vilka föranledts blott af Kongl. Maj:ts magtutöfning? -

Enligt jernvägsstyrelsens berättelse för år 1895 har i statsbanorna nedlagts
ett byggnadskapital å nära 300 millioner kronor; samma år uppgick
bruttoinkomsten af trafiken till 27,247,000, hvaraf 17,760,000 uppslukades
af driftkostnader. Antalet af personalen vid jernvägstrafiken uppgick, såsom
förut är nämndt, till mer än 12,000 personer.

En statsförvaltningsgren, der det handlar om sådana summor och om
en personal, så många gånger större än vid någon annan, skulle synas påkalla
en åtminstone lika omsorgsfull pröfning från regeringens och repre -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

11

sentationens sida af både förvaltningsregler och hushållning som i något
annat fall. Men motsatsen har inträffat, och förhållandenas gång fortskyndar
mer och mer i den rigtningen. Orsakerna dertill äro flere. Såsom de
hufvudsakligaste få utan tvifvel anses, att Eongl. Maj:t utan motstånd från
den af andra intressen allt för mycket upptagna representationens sida tillegnat
sig en allena beslutande rätt, för hvilken hvarken ordalydelsen af regeringsformens
89 § eller dess historiska förutsättningar lemna något stöd,
och att Kong! Maj:t derefter i stor omfattning åt en underordnad myndighet
öfverlåtit en styrelsemagt, för hvars utöfning det konstitutionella, såväl
politiska som juridiska, ansvaret försvinner, när beslutanderätten förflyttas
från Kongl. Maj:t i statsrådet till ett embetsverk. Dessa tvenne omständigheter
hafva samverkat derhän, att representationen hvarken fullgör sina
pligter eller försvarar sina rättigheter och upprätthåller sin värdighet

Det torde ej af någon bestridas, att trafikafgifterna äro af helt och
hållet samma statsekonomiska art som postbefordringsafgifterna. Då de
senare enligt grundlagen ega bevillnings natur och äro beroende af Eiksdagens
beslut, skulle väl en följdrigtig tillämpning af en bland grundlagens hufvudprinciper
hafva förbjudit, att lagstiftningen om trafiktaxor undandroges Eiksdagens
beslutanderätt. Men under det Eiksdagen eger att bestämma postporto,
under det Eiksdagen utöfvar sin bevillningsmagt i afseende å de afgifter
»för särskilda förmåner och rättigheter», hvilka i riksstaten för detta år
upptagas till 800,000 kronor, har Eiksdagen hittills låtit sig frånhändas
sin beslutanderätt om de afgifter, som grundlägga en bruttoinkomst, närmande
sig till 30 millioner kronor.

Törsta vilkoret för en genomgripande reform af jernvägsförvaltningen
är, såsom jag tillförene påpekat, att Kongl Maj:t återtager utöfningen af
den magt, som i strid med grundlagen mer och mer hopats i jernvägsstvrelsens
hand; att Eiksdagen kan vända sig till och emot en ej blott till
namnet, utan i verkligheten och till gagnet ansvarig målsman för jernvägarne;
att således omvårdnaden om detta stora samhällsintresse förlägges
till ett särskildt statsdepartement. Det andra vilkoret är, i min tanke, att
Eiksdagen ej längre afsäger sig att deltaga i lagstiftningen om taxor för
person- och godsbefordring.

Hvad detta senare önskemål angår, kan nu åberopas Danmarks föredöme.
Uti Lov om Statsbanedriftens Ordning den 12 april 1892 stadgades, § 27:

Takstregulativ med tilhörende Takster og Befordringsreglement m. m, fastssettes, indtil
anderledes ved Lov bestemmes, af Indenrigsministeren.

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Senest for den i 1895 sammentraedende ordentlige Eigsdag bliver åt fremseette Förslag
til Lov om de Regler, som skulle laegges til Grund for Fastssettelsen af Takster og
Befordringsbestemmelser for Benyttelsen af Statsbanerne med tilhörende Söturer.

Och denna afsigt har blifvit i verket satt genom Lov om Statsbanernes
Takster den 24 april 1896, som trädt i kraft 3 månader efter dess kungörande
i Lo vtiden den den l/s 1896, dock att vissa bestämmelser skola vara
fullt genomförda först från l/i 1897 och några senast den x/i 1898. Lagens
giltighet upphör V4 1901. Af dess sju afdelningar handlar den sjette om
»Betalingen for Befordringen» under följande rubriker: Almindelige Grund regler

— Personbefordringen — Godsbefordringen — Levende Dyrs Befordring
— Andre Taxtbestemmelser — Sserlige Overenskomster. Fribefordring.

Denna lag visar, hurusom det mycket väl går för sig att ej helt och
hållet öfverlåta bestämmelser af så stor både statsfinansiel och privatekonomisk
betydelse, som jern vägstaxor och öfriga föreskrifter om jern vägstrafiken,
åt ett administrativt förgodtfinnande, hvars visdom enligt all erfarenhets
vittnesbörd ej får förutsättas vara proportionel mot graden af dess magtfullkomlighet.
Den har emellertid icke fjettrat administrationens befogenhet
inom gränser, som genom ytterligt gående detalj ering skulle klaf binda den,
der omständigheterna påkalla jemkningar eller undantag. Och det är ej
ett för representationens kontroll oåtkomligt embetsverk, utan den konstitutionelt
ansvarige ministern för offentliga arbeten, som på grundvalen af lagens
bestämmelser utfärdar beford ringstariffer, som pröfvar de af jernbanestyrelsen
med in- eller utländska trafikmyndigheter afslutade tarifföfverenskommelser
om genomgående trafik, som påbjuder de för tillämpning och fullständigande
af iagens regler nödiga reglementariska föreskrifter. Det torde ej vara öfverflödigt
att erinra derom, att, om ministerstyrelse finnes i Danmark, der
också finnas ministerstyrelsens förutsättningar, under det att i Sverige, der
hvarje yttring af ministerstyrelse är stridande mot en af statsförfattningens
otvetydiga och undantagslösa principer, de ej sällsynta försöken att tillämpa
eu sådan omintetgör den ansvarighet, som är i grundlagen inskrifven.

Till en verklig reform af jernvägsadministrationen erbjudes intet uppslag
i Kongl. Maj:ts proposition. Genom bifall till Kongl. Maj:ts förslag
skulle Riksdagen blott binda sina händer och i eu utsträckning, som svårligen
kan förutses ikläda sig medansvarighet för förfoganden och deras
konseqvenser, hvarå Riksdagen ej utöfvat eller kommer att utöfva något
inflytande.

Motioner i Andra Kammaren, Ar:o 152.

13

Jag tillåter mig derför att, såsom alternativ mot det förslag, jag skall
hafva den äran att i en följande motion framställa, härmed föreslå,

att Riksdagen ej må bifalla Kongl. Maj:ts proposition
n:o 27 och att Riksdagen, vid anmälan af detta
beslut, anhåller, att Kongl. Maj:t efter nj utredning framlägger
nytt löneregleringsförslag, att vid denna utredning
må tagas under öfvervägande frågorna om det sedan
länge rådande missförhållandet mellan ordinarie och extra
personalen, om ansökningsrätt till befattningar vid jernvägstrafiken,
om daglig tjenstgöringstid, äfvensom att åt
tjenstemanna- och betjenteklasserna lemnas tillfälle att,
genom af dem utsedda förtroendemän, medverka till utredningen.

Stockholm den 19 februari 1897.

A. Hedin.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 41 Höft.

3