Motioner i Andra Kammaren, N:o 150

Motion 1893:150 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

25

N:o 150.

Af herr X. Petersson i Runtorp, om skrifvelse till Kongl. Maj:f
med begäran om Riksdagens hörande i fråga om meddelande
aj koncession å jernvägsanläggning i Norrbotten.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 2 maj 1890 om anvisande
af medel för inköp af jern vägen mellan Luleå och norska gränsen uttalar
följande fosterländska tankar, som för hvarje år vinna ökad vigt:

»Betydelsen så väl för landet i dess helhet som särskilt för Norrbottens
län af jern vägsförbindelsen mellan Luleå och Gellivara torde numera
vara så allmänt insedd, att jag i afseende derå kan fatta mig kort. Jag
vill dock erinra, att denna jern vägs fullbordande utgör ett oeftergifligt vilkor
för att de rika tillgångar^ af jernmalm och andra värdefulla mineral i
trakten af Gellivara skola kunna tillgodogöras. Jemväl i öfrigt måste denna
bana mägtigt bidraga till att utveckla Norrbottens rika hjelpkällor och dymedelst
bereda bergning åt en väsentligen ökad befolkning. Särskilt för staten,
såsom egare af betydliga skogsvidder i banans närhet, eger den ock en
betydelse, som icke bör underskattas. Äfven af politiskt-nationella skäl måste
banan blifva af icke ringa vigt, i synnerhet sedan densamma genom norra
stambanans framdragande till banan varder satt i förbindelse med landets
ofri ga jernvägsnät.»

»Utom de nu antydda skälen för banans snara fullbordande till Gellivara,
finnas andra skäl, som göra det särskildt önskvärdt, att banan kommer
i statens ego. Endast härigenom kan nemligen full garanti vinnas att taxeoch
trafikförhållandena ordnas på det för landets utveckling fördelaktigaste
sätt och så, att de skilda intressen, som af banan beröras, varda i lika
mån tillgodosedda.»

Bill. till Riksd. Prof. 189H. I Barn!. 2 Afl. 2 Band. 23 Hiijt.

A

26

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

»Äfven af militära skäl måste det vara önskvärdt, att staten varder
egare af banan.»

»Att nu uppgöra tillförlitlig beräkning öfver den sannolika behållningen
af trafiken å banan är naturligtvis icke möjligt. Först sedan jemvägen
blifvit förenad med den söder ifrån kommande stambanan, samt den förkofran,
som man med afseende å länets tillgångar har anledning att motse vid ett
mera utveckladt kommunikationsväsen, börjat taga fart, kan man antaga att
banans inkomster skola i nämnvärdare mån stiga. Ju närmare man kommer
denna tidpunkt, desto vigtigare blifver det ock att tillse i hvad mån banans
inkomster kunna främjas genom tillgodogörandet af de tillgångar, Norrbottens
län har att erbjuda; och det är derför, som jag anser af vigt att.
innan stambanan hunnit fram till Gellivara-j em vägen, det varder genom en
på sakkunskap grundad undersökning utredt i hvad mån och på hvad sätt
länets naturliga tillgångar lämpligast kunna tillgodogöras, med hänsyn till
så väl länets och landets bästa som den störstu möjliga afkastning af de i
norrländska jernvägarne nedlagda kapital.»

Med sällspord endrägt och skyndsamhet behandlade Riksdagen detta
vigtiga ärende. Efter ringa diskussion, som dock tydligt ådagalade, att Riksdagen
delade Kongl. Maj:ts i ämnet uttalade åsigter, bifölls nämnda kongl.
proposition så tidigt, att redan den 16 maj beslöts en underdånig skrifvelse
till Konungen om anvisande af 7 millioner kronor till inköp af »jernvägen
mellan Luleå och gränsen mot Norge.»

Rubriken »Statens jernväg Luleå—norska gränsen» förekommer
sedan hvarje år i riksgäldskontorets handlingar och visar, lika tydligt som
1890 års Riksdags förhandlingar i ämnet, att staten från början afsett att
blifva och redan är egare, icke blott af den färdiga banäelen iAileå—Gellivara,
men af hela banan Luleå—norska gränsen.

Det synes derför oförklarligt, att i en så enkel fråga skiljaktiga
åsigter kunnat uppstå, så att till och med kongl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t föreslagit vilkoren för
eventuelt bifall till sökt koncession å en del af nämnda bansträckning, eller
från Kirunavara till norska gränsen.

Då klart synes, att statens eganderätt till hela banan från Luleå
till norska gränsen är oomtvistelig, att stor nationalekonomisk, politisk och
strategisk våda kan uppstå genom att å nyo en större eller mindre del af
denna jernväg kunde råka i utländsk hand, samt att ett bifall till sökt koncession
derå blefve till största skada för svensk jernhandtering — särskild!
för den del deraf, som med visshet motser sin snara uppblomstring inom det
öfra Norrland — för Luleå stad och Gellivara redan kraftigt växande samhälle,
för Gellivara malmfälts rent svenska bolag och de många svenskar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

27

som der hafva sitt uppehälle samt skulle omintetgöra nästan all statens
afkastning af den redan första tratikåret mycket inbringande statsbanan
Luleå—Gellivara och försvåra förräntandet af Norra stambanans närmaste
sträckning från Boden, vågar jag vördsamt föreslå,

det Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t i en skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t icke utan Riksdagens
föregående hörande meddelar koncession åt någon jernväg
inom Norrbotten.

Stockholm den 28 januari 1893.

Nils Petersson.