Motioner i Andra Kammaren, N:o 14 (Motion 1897:14 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

N:o lé.

Af herr J. Eliasson Ul. fl., om skrifvelse till Kongl. Maj:t
rörande vissa ändringar i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Af lagar, som under senare tid antagits, torde väglagen af den
23 oktober 1891 vara en som på landsbygden gifvit anledning till klander.
Utom missbelåtenhet med det otydliga och obestämda i väglagen,
har man ofta fått höra uttalanden derom, att denna lag framkallat
många nya vägar samt flera förut okända utgifter och besvär, så att
på de flesta ställen större delen af bidragen från staten och dem som
förut icke i väghållningstungan deltagit dertill åtgå. Icke lång tid
har gått sedan den började tillämpas, men derunder har man dock,
efter vår uppfattning, fått tillräcklig erfarenhet om att samma lags förbättring
ju förr dess hellre är en trängande nödvändighet. Inom Riksdagen
har ock under senaste tiden väckts förslag härutinnan, hvilka
likväl afslagits, men endast af det skäl att lagen vore för ny, och att
icke fullständig erfarenhet vunnits vid den hittills skedda tillämpningen.
Ehuru det måste erkännas, att lagen är för ny för att ändras i fråga
om dess grunder, så kan den dock sägas vara försökt så mycket, att
man kunnat se dess olämpligheter i ganska många fall. Det lärer väl
ej kunna förnekas, att det är bättre att förekomma än förekommas, och
om fel i lagstiftningen förefinnes, så tillhör det statsmagterna att fortast
möjligt vidtaga rättelse. Att så gått förut och att det äfven är nödvändigt,
det torde icke kunna förnekas. Då vi, dels såsom väghållningsskyldige
och dels i egenskap af ledamöter i vägstyrelse, under tilllämpningen
af omförmälda lag upptäckt åtskilligt, som kan kallas an -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14. 5

märkningsvärdt, tillåta vi oss att derpå fästa Riksdagens uppmärksamhet
och på samma gång sätta i fråga några förändringar.

Huruvida det är i alla afseenden gagneligt och för framtiden
lyckligt, att Konungens befallningshafvande har obegränsad rätt att
på ansökning af ett fåtal föreskrifva anläggning och underhåll af nya
vägar, äfven om dessa icke kunna anses behöfliga för den allmänna
samfärdseln, och fastän de väghållningsskyldige bestridt och ortens
domstolar afstyrkt väganläggningen, det torde efter vårt förmenande
vara en sak som fort) enar tagas i betraktande. Att så händt, derpå
finnas många exempel; men hvart det bär är en annan fråga. Får den
ene, som förut varit i saknad af allmän väg, sådan åt sig anlagd och
underhållen, så lemnar detta ett vapen i händerna på andra i samma
ställning, och man kan ej neka att rättvisan, strängt taget, kräfver
allmänt underhållen väg till alla de jordbruksfastigheter, för hvilka
väghållning utgöres, men är detta möjligt, kan man fråga, och likaså
om sådant icke öfverstiger de väghållningsskyldiges krafter? Det heter,
att all ting bör ha en gräns, men så tycks dock ej vara fallet, då det
är fråga om väganläggningar.

Att Konungens befallningshafvandes beslutanderätt enligt väglagens
4 § är för stor, och att den för de väghållningsskyldige kan
medföra ödesdigra följder, det torde icke kunna förnekas. Dess befogenhet
i detta afseende saknar efter vårt förmenande motstycke i
andra frågor af ekonomisk art, och det kan sättas i fråga, om det bör
räknas till det administrativa att föreskrifva nya vägars byggande på
vägrande väghållningsskyldiges bekostnad, synnerligen då vägen ej
anses behöflig för den allmänna samfärdseln. Det gagnar till intet att
lagarne om byvägar stadga, det desamma skola underhållas af dem
som sig deraf betjena, då Konungens befallningshafvande har rätt att
föreskrifva deras förändring till bygdevägar.

För den, som under en längre tid varit i tillfälle att betrakta,
huru väghållningsskyldigheten ökats, icke allenast genom nyanlagda
vägar utan äfven genom tillräckligt högt uppdrifna pretentioner i fråga
om underhållet, ställer sig denna fråga ganska beaktansvärd. Det kan
tyckas, att lättare kommunikationer äro en tillfredsställelse för det allmänna,
men om detta utsträckes så långt, att det blir förtryckande,
verkar det ingalunda välgörande.

Med anledning häraf har det förefallit oss, att Konungens befallningshafvandes
beslutanderätt i fråga om anläggning åt ny väg,
behöfver inskränkas till de fall, då häradsrätten i orten, sammansatt af

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

ojäfvig uthäradsnämnd, efter de väghållningsskyldiges hörande, lemna!
sitt tillstyrkande.

Väglagens 24 § stadgar: Der väg går genom skogsmark, skall

genom jordegarens försorg, efter honom derom gifven tillsägelse, borthuggas
träd eller buske, som med någon gren når fram till vägens kant.

I detta afseende var förut föreskrifvet, att små buskar på ömse
sidor om landsvägen från yttre kanten af diket till 3 och der ej dike
finnes till 6 alnar skola borthuggas, på det vägarne så mycket snarare
måge upptorka. Genom den förändring som sålunda uppstått har väghållningstungan
blifvit ökad, och detta icke så obetydligt. Af erfarenheten
är det bekant, att vägar som äro beskuggade af träd, och synnerligen
i skogstrakter, äro svårare att underhålla än de som befinnas
å slättbygden, och att det äfven hörer till det vanliga, att vägarne
öfver skogsmark under höst och vår samt regnig väderlek äro menliga
för vägfarande. Å sådana vägar som ega stora och många krökningar,
hvilket vanligen är förhållandet med vägar som för årtionden och mer
tillbaka anlagts öfver skogsmark, går det lättare att observera mötande,
om skogen är något borthuggen å sidorna, än om den är qvar. Både
väghållare och trafikanter hafva obestridligen förlorat på denna ändring.
Huruvida det dock kan vara väl afpassadt eller lämpligt, att icke allenast
de väghållningsskyldige, utan ock den allmänhet, som begagnar
sådana vägar, skola mer än nödigt är betungas och jordegare lemnas
dispositionsrätt till mark, som förut ansetts böra vara fri från skog, och
vid många laga skiften eller vid vägs anläggning så beräknats, derpå
våga vi tvifla. Oss förefaller det såsom väl behöfligt, att en ändring
göres härutinnan, likasom ock att vägkomiténs förslag är lämpligare
än nu gällande stadgande. En sådan ändring skulle dessutom icke
kunna kallas stridande emot bestämmelserna i väglagens 25, 26 och 27 §§.

I fråga om vägsyn föreskrifves i 35 §: Årligen skall vägsyn
hållas af länsman med biträde af två nämndemän. Det finnes ej något
stadgande hvarken om dessas befogenhet hvar för sig och icke heller
om hvilka det tillhör att bedöma, huru vida anmärkta brister blifvit till
fullo afhjelpta eller ej. Detta våga vi kalla en brist i lagstiftningen.

Der tydlig lag saknas, så är en följd deraf, att ytterst olika uppfattning
gör sig gällande. Praxis i detta afseende är också ganska
olika. Det saknas icke exempel på, att länsman ansett sig vid vägsyn
som ensam domare, men detta hör dock till undantagen. På de flesta
ställen betraktar länsmannen sig som åklagare, och nämnden får afgöra
om bristerna; men i fråga om hvilka det tillkommer att bedöma, huru
vida ansedda sådana blifvit afhjelpta, så har det förekommit, att detta

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14. 7

fått verkställas af fjerdingsman. Att det härutinnan är som det borde
vara, eller lika på alla ställen, derom finnes anledning att tvifla. Det
synes dock vara eftersträfvansvärdt, att enhet blir rådande i dessa
lika väl som i många andra, ja kanske de flesta afseenden, der lagtillämpning
är i fråga; men att vinna sådan utan ett tillägg i väglagen,
det förefaller oss overkställbar^ Af denna anledning tillåta vi oss
sätta i fråga en bestämmelse uti § 35, med syfte att åklagarerätten tillkommer
länsman och domsrätten nämnden, såväl vid första som^andra
synen.

Beträffande vägdelning, så stadgas i mom. 2 af § 37, att sedan
vägdelning en gång skett enligt väglagens föreskrifter, må derefter ny
vägdelning i distriktet ega rum, när Konungens befallningshafvande
finner sådan delning, till följd af väsentligen förändrade förhållanden,
vara erforderlig.

Det kan icke förefalla oss annat, än att i denna bestämmelse ligger
en obestämdhet, som förtjenar beaktande. Man kan drista sig fråga: är
det eller är det icke väsentligen förändrade förhållanden, om flere jordbruksfastigheters
taxeringsvärden fördubblas med anledning af verkstälda
odlingar, om ett flertal hemmans värden nedsättas med mer än
hälften i följd af skogens totala utverkning, om en trakts väghållningsskyldige
få miltals längre att forsla sina väglagningsämnen, än hvad beräknadt
varit vid vägdelningen, om industriella anläggningar eller nya
vägar föranledt ökad vägslitning, eller om de sistnämndes underhåll af
vägkassan förorsakat dessa obilliga utgifter. Man borde kunna vänta,
att alla dessa omständigheter förenade skulle betraktas såsom väsentligen
förändrade förhållanden; men någon säkerhet derför har man ej,
ännu mindre att ett eller annat af nu nämnda eller andra dermed jemförliga
medför verkande skäl för ny vägdelning. Hvad som dock måste
förefalla märkligast är, att ny vägdelning skall kunna vägras, äfven om
flertalet sig derom förena. I ganska många andra frågor har flertalet
beslutanderätt, men i denna är afgörandet ensamt åt Konungens befallningshafvande
öfverlåtet. Vi frukta, att en olika tillämpning af omnämnda
stadgande kommer att ega rum, i fall det bibehålies.

Hvad som i detta afseende kan synas nödvändigt, det är att ordet
väsentligen åtminstone utgår.

Oaktadt vi emotse, att anmärkningar vid 44 §, i fråga om forum
för Överklagande af vägdelning, skall mötas med klander, kunna vi
ändock icke underlåta att emot Konungens befallningshafvandes pröfningsrätt
af vägdelning och de åtgärder som dervid blifvit vidtagna,
söka framställa några betänkligheter.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

Vid vägdelning, likasom vid egoskifte i allmänhet, hör graderingen
obestridligen till det grundläggande. Att misstag dervid kunna begås,
det måste erkännas, men om det är möjligt att vinna rättelse härutinnan
utan att taga kännedom om platsförhållanden, det förefaller oss
icke vara tänkbart. Väglagen förutsätter att klagomål skola vara tillåtna,
och dermed kan gerna icke afses annat, än att rättelse skall eg a rum,
der sådan är nödig, men oss förefaller det, att man af Konungens befallningshafvande
icke billigtvis kan begära mer än en pröfning om att
formerna iakttagits. De besvär, som anförts emot hittills skedda vägdelningar
enligt nya väglagen, hafva visat, att dessa minst gält det
formella. Gradering och skiftesläggning hafva varit hufvudorsakerna,
hvilka föranledt tvistigheterna. Denna omständighet framkallar efter
vårt förmenande en ändring af väglagen i det syfte, att egodelningsrätt
tillerkännes rätten att pröfva anförda besvär öfver vägdelning.

Det kan häremot invändas, att om Konungens befallningshafvandes
pröfning skulle öfverlemnas åt ojäfvig egodelningsrätt, så uppkomma
större kostnader. Medgifvande detta, kunna vi likväl deri icke se någon
egentlig fara. År tvisten föranledd endast för att utan några egentliga
skäl vinna uppskof med vägdelningens trädande i kraft, så tyckes
det icke vara mer än i sin ordning, att klaganden betalar kostnaden.
Finner åter egodelningsrätten skäl till ändring, så blir ju kostnaden
för vägdistriktet en obetydlighet. Oss förefaller det, att i frågor om
gradering och skiftesläggning samt bestämmandet af ersättningar för
nya vägar, som i vägdelning ingå första gången, är egodelningsrätt vida
lämpligare än Konungens befallningshafvande, och att egodelningsrätt
bör kunna bedöma frågor af formel art, det lärer väl icke kunna förnekas.

Såsom mindre lämpliga förefalla oss bestämmelserna i §§ 47 och
54, att såväl särskild nämnd som vägstyrelse och revisorer samt deras
suppleanter skola utses inför häradsrätten af en valman från hvarje
kommun, hvarvid röstvärdet beräknas efter kommunens hela vägfyrktal.
Om det vore så, att ting hölles i hvarje vägdistrikt, och dess kommuner
hade lika stort vägfyrktal, så vore ingenting annat än godt att säga
om en sådan anordning; men det är långt ifrån att detta är förhållande
öfverallt. Det finnes tingslag, som utgöras af flere väghållningsdistrikt,
hvarigenom en del kommuner äro långt aflägsna från tingsstället, och
det finnes kommuner inom ganska många distrikt, som hafva större
vägfyrktal ensamt än alla de öfriga tillsammans. I sistnämnda fall kan
ju enväldet göra sig gällande, hvilket alldeles icke kan betraktas såsom
tillfredsställande eller passande i våra dagar. Oss förefaller det derför,
att det kunde och borde vara så, att valen i nämnda afseenden skedde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14. 9

vid de sammanträden med de väghållningsskyldige som föreskrifves i
§ 58. Kommunallagarne tillerkänna kommunerna rätt att vid kommunal-
och kyrkostämmor välja förtroendemän och verkställare af fattade
beslut. Distriktets vägstyrelse och revisorer, samt särskilda nämndens
af distriktet valde ledamöter, äro icke heller att anse såsom något
annat. För vår del kunna vi icke finna att sådan ändring rubbar väglagens
grunder, och erkännas måste, att densamma verkar mera belåtenhet
och mindre besvär samt medför en större säkerhet för lämplighet
vid valen, än hvad nu visat sig vara händelsen.

I väglagens 47 och 58 §§ förekomma stadganden, uti den förstnämnda
om rösträtten vid val af särskild nämnd, hvilket äfven är
tillämpligt vid val af vägstyrelse och revisorer samt deras suppleanter,
och i den senare om huru röstvärdet skall räknas vid omröstning under
de väghållningsskyldiges sammanträden. Dessa stadganden förutsätta,
att vägfyrktalslängd skall för hvarje kommun årligen upprättas; men
hvilken som har skyldighet härtill, samt om och hurudan granskning
dessa längder skola underkastas för att ega vitsord, derom innehåller
väglagen ingen bestämmelse. Att ett olika förfarande skall härutinnan
ega rum, det är följden af denna brist. Kändt är det, att Konungens
befallningshafvande till vägfyrkt.alslängdernas upprättande förpligtat
kommunalnämnderna i det ena länet, men vägstyrelserna i ett annat,
och hvilka senare ej haft annan utväg än att på vägkassans bekostnad
derom anlita häradsskrifvare. Det är också bekant, att omförmälda
längder i en del kommuner undergå samma granskning som kommunernas
fyrktalslängder, men i andra ej. Under sådana förhållanden förefaller
det oss såsom en nödvändighet, att ett tillägg till väglagen göres
i det syftet, att vägfyrktalslängd skall för hvarje år upprättas af kommunalnämnd,
som för andra ändamål har tillgång till taxeringslängderna,
samt att denna fyrktalslängd underkastas samma granskning och tillfälle
dertill, som är för kommuns fyrktalslängd i kongl. förordningen
om kommunalstyrelse å landet föreskrifvet.

Beträffande stadgandena om särskild nämnd så föreskrifves i §
51, att uppskattningsinstrumentet skall i länskungörelserna offentliggöras.
Att detta förfarande medfört stora kostnader, det är icke okändt,
likasom ock att tvister uppkommit och olika tillämpning egt rum beträffande
skyldigheten att denna kostnad gälda. Men en annan sak är
om denna åtgärd medfört eu nytta som motsvarar utgifterna. Mången
hyser tvifvel derom och anser samma utgift onödig, vare sig att den
utgår af statsmedel eller vederbörande vägkassor. Det kan anses tillräckligt
att uppskattningsinstrumentet uppsättes i tvänne exemplar,

Bih. till Riksd. Frot. 1897. 1 Sami. 2 Ajd 2 Band. 8 Hä/t. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

hvaraf det ena insändes till Konungens befallningshafvande och det
andra öfverlemnas till vederbörande vägstyrelse, för att, efter pålysning,
hållas de väghållningsskyldige tillhanda. Efter vårt förmenande kan
en sådan förändring antagas utan fara för misstag.

Under rubrik om vägkassan samt om vägskatt innehåller 57 §
den bestämmelsen, att vägstyrelsens ordförande skall låta i länskungörelserna
offentliggöra revisorernas berättelse, jemte styrelsens förklaring
öfver möjligen gjorda anmärkningar, samt förslaget till inkomst
och utgiftsstat. Om denna föreskrift medför något gagn som motsvarar
besväret och kostnaderna, kan man blifva både undrande och spörjande.
Flere skäl tala emot denna bestämmelses bibehållande. Bland
dessa förekommer, dels att revisorernas berättelse och vägstyrelsens
förklaring icke påkallar någon åtgärd från Konungens befallningshafvandes
sida, dels att det icke gerna kan billigtvis begäras att uppläsning
i alla länets kyrkor af dylikt skall ske, bvilket ju med länskungörelserna
åsyftas och dels att icke något äfventyr är föreskrifvet för
vägstyrelsernas underlåtenhet härutinnan. Det förefaller oss med anledning
häraf, att åtgärden i fråga icke är nödvändig, och att ingen
olägenhet kan uppkomma om detta stadgande uteslutes, samt att enkelhet
och reda, jemte minskade kostnader för vägkassan, kan vinnas om
i stället införes den bestämmelsen, att inkomst- och utgiftsstaten, revisorernas
berättelse och vägstyrelsens förklaring, jemte öfriga handlingar,
på samma sätt som är stadgadt i frågä om bevillningsberednings förslag
samt kommunernas fyrktals- och debiteringslängder, efter pålysning
hålles under viss tid de väghållningsskyldige tillhanda hos vägstyrelsens
ordförande.

Vid betraktandet af 57 och 58 §§ i ett sammanhang, så har det
förefallit oss egendomligt, att ingen decharge för vägstyrelsens förvaltning
af vägkassan är föreskrifven. I ganska många om icke de flesta
likartade fall finnas bestämmelser härutinnan, och vi föreställa oss höra
till god ordning, att vägstyrelsens räkenskaper delgifvas de väghållningsskyldige,
på samma gång som utgifts- och inkomst-staten fastställes,
samt att fråga om décharge då äfven förekommer. Om sådant förfarande
anses nödigt, så tyckes oss att 50 § bör innehålla bestämmelser
derom.

Väglagens 58 § bestämmer, att de väghållningsskyldige skola vid
sammanträde sjelfve eller genom ombud pröfva och bestämma inkomstoch
utgiftsstaten för vägkassan m. m., samt att vid omröstning härvid
röstvärdet beräknas efter vägfyrktal. Visserligen kan det anses, att
denna bestämmelse icke kan eller bör tolkas på mer än ett sätt, eller

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

så att de väghållningsskyldige hvar för sig ega att utse ombud, och
att sådane välde å kommunalstämma icke böra vara behörige; men det
har visat sig, att de förutsägelser presidenten Herr H. Forssell anfört
i förklaringar öfver väglagen besannats. Man har sett att vägstyrelser,
om ock undantagsvis, kallat till sådant sammanträde som 58 § omförmäler
å kommunalstämma utsedde ombud, hvilket antyder att villrådighet
förefinnes. Svårlöst torde det ock bli beträffande rösträtten, om
vid dylikt sammanträde inställa sig både enskilda och sockneombud
från samma kommun. I sådan fråga som denna borde dock väglagen
vara tydlig och bestämmande, så mycket hellre som den i denna, del
innehåller en af de vigtigaste föreskrifterna rörande distriktens sjelfstyrelse.
Oss förefaller det såsom en nödvändighet att denna § får
ett förtydligande tillägg, så att olika tillämpning kan undvikas.

1 mångt och mycket kan väglagen anses vara detaljerad! bestämmande,
men det gifves dock fall, för hvilka lagen alldeles saknar stadganden.
Bland de senare har vår uppmärksamhet blifvit fästad derpå,
att den icke föreskrifver huru förfaras skall, om vid ett sammanträde
med de väghållningsskyldige, sådant som § 58 omförmäler, de väghållningsskyldiges
majoritet fattar beslut hvarmed en större eller mindre
majoritet är missnöjd. Man kan ju tänka sig, att beslutet icke i laga
ordning tillkommit eller att det kränker den enskildes rätt, eller hvilar
på orättvis grund, eller öfverstiger deras befogenhet som beslutet fattat.
I hvilka fall som helst förefinnes ingen bestämmelse, om klagomål äro
tillåtne eller ej, än mindre om forum och besvärstid. Sådant torde dock
kunna anses oundgängligen nödigt, synnerligen som icke allenast 55 §
utan äfven de af Konungens befallningshafvande utfärdade instruktioner för
vägstyrelserna gifva anledning till antagande, att flere frågor förekomma
vid de väghållningsskyldiges sammanträden än de som i § 58 omnämnas.
Under sådana förhållanden ligger den tanke nära till hands, det
nödvändigheten kräfver att beslut som fattats vid de väghållningsskyldiges
sammanträden må, om någon anser sig dermed missnöjd, få underkastas
pröfning, och vi föreställa oss att samma bestämmelser som galla
för besvär öfver kommunalstämmobeslut äfven här kunna vara lämpliga.

Vid tillämpningen af 60 § har den princip gjort sig gällande, att
statsbidrag vägrats för sådane vägar som underhållas på vägkassans
bekostnad. Af ordalydelsen i väglagen har denna vägran visserligen
ett stöd, men det kan ifrågasättas, om dess stadgande är som det borde
vara för distrikt som hafva ganska ringa bidrag af dem hvilka icke
utgöra väghållning in natura och följaktligen äro nödgade att erlägga
en icke så ringa vägskatt. Det finnes dessutom orter i vårt land, hvar -

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

est distriktets vägunderhåll uppi åtes på entreprenad, och efter väglagens
föreskrift skulle all ny väg som efter väglagens tillämpningstid
anlägges gå miste om statsbidraget, i fall det förra väghållningssättet
bibehålies. För statsbidrags erhållande borde efter vår tanke icke göras
skilnad emellan de vägar som underhållas genom arbete och dem som
underhållas medelst penningesammanskott, synnerligen som det senare
vanligtvis är dyrare. Ett tillräckligt skäl för statsbidrag synes vara,
att vägarne hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick, och eu
orättvisa begås, . om statsbidrag vägras, emot de distrikt som åläggas
nya vägar och icke kunna få desamma indelade till allmänt underhåll
förrän ny vägdelning skett, hvilket med väglagens nuvarande bestämmelser
icke går så lätt. Under sådana förhållanden tillåta vi oss ifrågasätta
den ändring i 60 §, att statsbidrag skall utgå för all landsväg och
bygdeväg som underhålles, antingen in natura af hvarje väghållningspligtig
eller . gemensamt på hela distriktets eller dess vägkassas bekostnad,
savida vägskatt dertill utgöres af de in natura väghållningsskyldige.

Om ° bidrag af statsmedel är i 60 § stadgadt, att detsamma skall
tillhandahållas dem som vägunderhållet in natura bestrida. Detta stadgandes
verkställighet är icke så lätt som mången antager, och utdelningen
af statsbidraget till hvarje väghållare — det ha flere vägstvrelser
redan tröttnat på. Man får icke föreställa sig, att det utan stora besvärligheter
går för. sig att utdela småsummor i vidsträckta distrikt på
landet till alla in natura väghållningspligtige, och man får heller ej
underlåta att tänka pa de invecklade räkenskaper som för vägstyrelserna
blifva en följd derest statsbidraget icke uttages.

Så länge ej ny vägdelning hunnit vinna laga kraft och blifvit
tillämpad, kan dock icke gerna och billigtvis komma i fråga någon
förändring, enär in natura-väghållningen i allmänhet utgöres till dess
efter annan grund än bidragen till vägkassan; men sedan ny vägdelning
blifvit verkstäld kan och bör en förändring härutinnan vidtagas.

För betraktaren ställer sig stadgandet härom egendomligt. Att
hvarje väghållare skall besväras den ena tiden af året med att uttaga
en obetydlighet i ersättning för utgjordt vägunderhåll, och derför ofta
få resa lång väg, samt den andra att betala vägskatt, det kan i våra
dagar icke anses vara som det bör. Lägger man härtill att utdelningen
af statsbidraget förorsakar vägstyrelsen ej så ringa besvär, hvilket billigen
kräfver ökad förvaltningskostnad, så bör det ej väcka förundran,
om väglagen i denna del klandras.

Hvad som efter vår tanke härutinnan kan och bör förändras, det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14. 13

är, att distriktets väghållningsskyldige ega, sedan ny vägdelning blifvit
tillämpad, sjelfve, vid det i 58 § stadgade sammanträde, bestämma, om
statsbidraget skall utdelas eller ingå till vägkassan, samt att i senare
fallet den i slutet af 60 § omförmälda vägskatt rättas derefter. Det
borde icke möta något hinder eller medföra någon orättvisa, om den
vägskatt som drabbar dem hvilka utgöra väghållning in natura minskas
vid debiteringen med samma belopp som statsbidraget. Ett medgifvande
att med sådant vilkor låta statsbidraget ingå till vägkassan skulle
antagligen begagnas i alla väghållningsdistrikt, som ej få öfverskott i
sina vägkassor genom de bidrag hvilka utgöras af icke in natura väghållningspligtige,
och oss förefaller det att sådan ändring medför lättnader
både för väghållare och vägstyrelser.

Att § 63, beträffande debitering och uppbörd af vägskatten, tarfvar
en förändring, det har blifvit erkändt såväl af sistlidet års Riksdags
lagutskott som äfven af Kong]. Maj:t. Skäl för en ändring härutinnan
hafva anförts i de motioner som afgåfvos vid förlidet års riksdag, och vi
tillåta oss endast att åberopa dem. I sammanhang dermed våga vi
emot lagutskottets förslag till lagstadgande anmärka, att om blott kommunalnämnd
men icke vägstyrelse berättigas att verkställa debitering
och uppbörd, så kan det hända, att en kommunalnämnd, i huru liten
kommun som helst, kan göra de väghållningsskyldiges^åtgärd, för att
minska sina utgifter, om intet. Det torde derför förefinnas skäl att åt
hvilkendera som helst, antingen vägstyrelse eller kommunalnämnd, uppdraga
vägskattens debitering och uppbörd.

Skulle en förändring i detta afseende antagas, så torde det äfven
vara nödvändigt att föreskrifva om och hvilken granskning debiteringslängd
skall undergå. Lämpligt synes det oss att med denna längd så
förfares som för debiteringslängd å kommunalutskylder är stadgadt.

1 fråga om underhåll af vägar och åtgärder i anledning deraf,
förefaller oss väglagen något inkonseqvent. Häradsrätt är stäld under
Konungens befallningshafvande i vissa fall, men icke i alla. När jordegare
och de väghållningsskyldige tvista om lösningspris för väglagningsämnen,
och likaså då någon ställes till ansvar för underlåten väghållning,
är häradsrätt behörig att döma; men när ersättning skall bestämmas
för vinterväghållningen, då har häradsrätt ej annat åliggande
än att söka åvägabringa öfverenskommelse, hvarefter Konungens befallningshafvande
afgör frågan. Oss förefaller det såsom mera ändamålsenligt
och öfverensstämmande med praxis i många hänseenden, att en
domstol som har undersökning i målet sig anförtrodd äfven meddelar
utslag, samt att § 69 så förändras, att ojäfvig häradsrätt eger, icke

Motioner i Andra, Kammaren, N:o 14.

allenast att söka förmå vederbörande till öfverenskommelse, utan äfven
att besluta om ersättningens belopp, i fall att förening ej kan vinnas.
Det förefaller oss ock, att stadgandet som nu gäller i detta afseende är
omvändt emot hvad som. föreskrifves i skuldfordringsmål, då domstol
skall afgöra frågan när den är tvistig.

De omständigheter, som vi nu tillåtit oss framställa, förefalla oss
såsom grundade skäl för tillägg till och ändringar i väglagens bestämmelser.
Och ehuruväl det kan anses för en pligt att formulera de
stadganden som föreslagits, likväl och då sådant skulle kunna räknas
såsom en förmätenhet, drista vi hemställa det Riksdagen beslutar,

att hos Kongl. Maj:ti skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes så fort som möjligt låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar
i och tillägg till väglagen som i denna motion äro
omförmälda.

Om remiss till lagutskottet anhålles.

Stockholm den 23 januari 1897.

Jan Elias son. Alfred Kihlberg. L. P. Mallmin.

Ollas A. Ericsson.

K. E. Holm,gren.