Motioner i Andra Kammaren, N:o 14 (Motion 1896:14 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

N:o 14.

Af herr C. G. Bäcfegren, om skrifvelse till Körtel. Maj:t med
begäran om framläggande af förslag till ändring i gällande
undervisning splan för de allmänna läroverken.

Den, som genomläser Kongl. Maj:ts nådiga stadga för rikets allmänna
läroverk af den 1 november 1878 jemte Kongl. Maj:ts nådiga
kungörelse af den 22 mars 1895 angående ändrad lydelse i vissa delar
af nämnda stadga, kan få den föreställningen, att allt är på bästa sätt
ordnadt för och vid de dyrbara undervisningsanstalter, som kallas de
allmänna läroverken.

Sedan i 5 § af stadgan blifvit omtaladt hvilka läro- och öfningsämnena
vid dessa skolor äro, har genom 94 §:s vigtiga innehåll ett dyrbart
och ansvarsfullt förtroende lemnats åt skolans rektor, då det heter:
))Rektor vake deröfver, att undervisningen efter allmänna stadganden och
särskilda föreskrifter ändamålsenligt fortgår, att lär arne fullgöra sina skyldigheter
och att ibland lärjungarne gudsfruktan, sedlighet, flit och god ordning

befordras och iakttagas--». Och i 116 § gifves följande föreskrifter:

-»Vid ledningen af lärjungens arbete vare lärarens förnämsta syfte att utveckla
hans anlag och förmögenheter. Utan att fästa alltför mycken vigt
vid enskildheter, vare det i främsta rummet lärarens bemödande att, med
noggrant afseende på lärjungarnes krafter och den utveckling, de vunnit,
öfva dem till sjelfverksamhet samt sålunda gifva deras insigter klarhet, säkerhet
och, mognad.

Under läsetimmarne på lärorummet utgöre den i frågor och svar fortgående
muntliga undervisningen det vigtigaste medlet att utvidga och befästa
lärjungens insigter. Läroboken vare hufvudsakligen ett hjelpmedel att
Bill. till Riksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Raft. (Näs 14—16 ) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

fästa i minnet hvad som redan blifvit uppfattadt; dess begagnande bör af
läraren ställas i nära sammanhang med hans muntliga undervisning.

Ej må lexor eller öfver hufvud hemarbete föresättas lärjungarne utan
tillräcklig förberedande behandling.

Hemlexor må i de nedersta klasserna sparsamt begagnas och endast
småningom ökas, i den mån lärjungens kropps- och själskrafter utvecklas till
förmåga såväl af ett mera ansträngdt arbete som af en icke blott till minnesöfning
inskränkt studieverksamhet på egen handJ>

Om man nu i verklighetens ljus allvarligt skärskådar, huru dessa
föreskrifter jemte den faststälda undervisningsplanen resultera vid de
allmänna läroverken, finner man, att ungdomen nödgas använda allra
minst 9 år af den oersättliga tiden för genomgående af ett fullständigt
elementarläroverk; att för mången yngling tager skoltiden ännu flera
år i anspråk; och, hvad värre är, att skolungdomen synes vara öfveransträngd,
hindrad i sin kroppsliga utveckling och får det dystra minnet
från skoltidens dagar af en undergräfd och försvagad helsa.

Den behållning deremot, som den utexaminerade lärjungen efter
de årslånga studierna medför från skolsalarne, är en lärdom, som i
mycket ringa omfattning hjelper honom ens till födan för dagen, i många
fall endast en mängd tomma minneslexor ur de olika läroämnena, hvilka
i ringa mån äro honom till gagn i det praktiska lifvet under den dagliga
kampen för bröd och hem.

Något tvifvel kan ej råda derom, att ej skolstadgans föreskrifter
äro tillkomna i den mest välmenande afsigt för det uppväxande slägtet,
men då hennes tillämpning medför så nedslående och sorgliga följder,
som här blifvit vidrörda, manas man att fästa uppmärksamheten derpå
för att om möjligt få några förändringar till det bättre.

Jag vill icke tillåta mig att uttala något om, huru 94 §:s innehåll
tillämpas. Dess föreskrifter må vara en samvetssak för rektor och lärare.

Men hvad som synes mig ligga inom det område, som jag kan
hafva rättighet att vidröra, är innehållet i 5 och 116 §§. I den förra
uppräknas följande 12 läroämnen för de allmänna läroverken: 1) kristendom,
2) modersmålet, 3) latinska, 4) grekiska, 5) tyska, 6) engelska och
7) franska språken, 8) historia och 9) geografi, 10) filosofisk propedeutik,
11) matematik samt 12) naturvetenskap; och dessutom 5 öfningsämnen,
nemligen: 1) välskrifning, 2) teckning, 3) musik samt 4) gymnastik och
5) vapenöfning.

Undervisning i just dessa 17 ämnen skall då vara nödvändig, på
det att de allmänna läroverken skola fylla det ändamål, som i 1 § af
stadgan för dem uttalas, då det heter: »De af staten bekostade allmänna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

läroverken hafva till ändamål såväl att utöfver omfånget för folkskolans
verksamhet meddela medborgerlig bildning som ock att grundlägga de vetenskapliga
insigter, hvilka vid universitet eller högre tillämpning sskola vidare
utbildas.» Och den ordning i förhållande till hvarandra, hvari de uppräknas
i förra årets kungörelse, skall väl utvisa det värde, de anses
ega för »medborgerlig bildning» och »grundläggning af vetenskapliga insigter''».

Kunskap i hvilket lofligt ämne som helst torde i sin mån bidraga
till de ändamål, som läroverken hafva sig föresätta, men den allvarliga
frågan är den, om alla de ämnen, hvari läroverken meddela undervisning,
äro af den betydelse för det dagliga lifvet, att de förtjena förvärfvas
med bortslösande af eu tid, som aldrig kommer åter, och med
de dryga uppoffringar, som vistelsen vid läroverken kräfver af såväl
den enskilde som staten. Oomtvistligt torde vara, att ingen skolbildning
bör drifvas så, att den sker på bekostnad af helsan och med
grundläggande af framtida dagars sjuklighet.

Så vidt jag af den erfarenhet, som stått mig till buds, funnit,
går nutidens uppfattning, kraf och önskningar i en sådan rigtning, att
stunden torde vara inne, då man utan saknad bör kunna förvisa de
s. k. döda språken och den filosofiska propedevtiken från undervisningsämnena
vid de allmänna läroverken. De ha förr spelat en vigtig rol
för »medborgerlig bildning och grundläggning af vetenskapliga insigter-»,
men deras blomstringstid är nu förbi och en fristad må beskäras dem
i bibliotekens lugna och trygga gömmor. Om någon skulle vara i
behof af kunskap i dessa ämnen, bör den hellre inhemtas vid högskolorna
under en mognare ålder.

Utom de 5 öfningsämnena återstå ändå 9 läroämnen, hvarmed
elementarläroverken hafva att sysselsätta sig. I flera af dessa kunskapsgrenar
föreskrifver undersvisningsplanen större omfång än som skäligen
torde vara behöfligt och nödvändigt för det dagliga lifvet ; i andra deremot
torde kursernas mera knappa omfattning mana till önskvärdhet
af, att om möjligt mera tid ansloges för dem.

Att kristendom och modersmålet fått intaga de första, de förnämsta
rummen bland läroämnena, derom är ej annat än godt att säga. Men
det är förvånande, att man år 1895, då den kongl. kungörelsen angående
de allmänna läroverken senast utfärdades och den 5 §, som uppräknar
läro- och öfningsämnena, var föremål för omarbetning, att man
i de dagar, hvilka vi kalla för våra och under hvilka vi bevittnat den
ena märkliga uppfinningen efter den andra på det naturvetenskapliga
området, hvarigenom man anser, att menskligheten förts framåt med

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

jettesteg, ej har arman plats för läroämnet naturvetenskapen än yttersta
eller sista rummet.

Månne tiden ej nu kan vara inne att lemna naturvetenskapen en
värdigare och mera framskjuten plats bland läroämnena? Kan det räknas
för mera medborgerlig bildning att hafva minnet fyldt med en mängd
regler och undantag rörande döda och lefvande främmande språk än
att hafva inblick i Skaparens eviga och oföränderliga lagar för den
natur, hvaraf vi alla utgöra en del? Kunna historierna om huru länder
och furstar slagits om magt och herravälde vara för den medborgerliga
bildningen och den vetenskapliga grundläggningen mera nödvändiga än
insigten i naturens stora bok, der hvarje blad är skrifvet af Skaparens
egen hand?

Genom innehållet i den här förut delvis återgifna 116 § af elementarläroverkens
stadga föreskrifves, så vidt jag kan förstå, att undervisningen
bör ske till hufvudsakligaste del på lärorummet; att hemarbete
må begagnas sparsamt och med försigtighet. Men huru hafva
de myndigheter, som uppgjort undervisningsplanerna för elementarläroverken
läst denna vigtiga paragraf och haft den i ögonsigte vid
sitt ansvarsfulla arbete? Fordringarna och kurserna hafva blifvit tilltagna
i så stort omfång, att läraren ej hinner både att, såsom det heter,
‘»låta den muntliga undervisningen i frågor och svar utgöra det hufvudsakligasie
medlet att utvidga och befästa lärjungens insigterm och tillika gifva
lexor endast efter, såsom orden lyda, »tillräcklig förberedande behandling».
I stället för, såsom skolstadgan säger, att »läroboken vare hufvudsakligen
ett hjelpmedel att jästa i minnet hvad som redan blifvit uppfaitadtm; att mej
må lexor eller öfver hufvud hemarbeten föresättas lärjungarne utan tillräcklig
förberedande behandling»; att mhemlexor må i de nedersta klasserna
sparsamt begagnas och endast småningom ökas, i den mån lärjungens kropp.s ocli

själskrafter utvecklas —--», så har läroboken fått intaga lärarens

plats såsom lärjungens hufvudsakliga undervisare, lexor och hemarbete
måste föreläggas honom utan tillräcklig eller ens någon förberedande
behandling, och hemlexläsning har blifvit hans dagliga sysselsättning
allt ifrån första inträdet i läroverken. Lärjungens arbetsdag sväller i
många fall ut till 10, 12 ja, flera timmar. Att ett så långvarigt, ensidigt
och stillasittande arbete inom hus icke kan vara nyttigt och helsosamt
för ungdomen, torde för vanligt menniskoförstånd vara lätt begripligt.
Också hafva följderna af detta onaturliga studiearbete ej
uteblifvit. De visa sig på flera sätt. Ungdomens svaga och sjukliga
utseende vittnar allt för tydligt, att det föreligger en farlig och förderfbringande
ansträngning. Föräldrars och målsmäns bittra och ekonomiskt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14. 5

dyra erfarenhet om ungdomens underbetyg och qvarsittande i klasserna
peka på, att undervisningsplanerna ej lyckats hålla sig alldeles fria från
det moderna sportraseri, som våra dagar få bevittna på så många områden,
äfven der, hvarest man hoppades, att sunda förnuftet och känslan
skulle tala så högt och kraftigt, att de hölle detta nutidens lyte helt
och hållet afvisadt.

Ungdomen har för sin helsa och utveckling ett oafvisligt vilkor
af mera vistelse och rörelse i fria luften, än studierna nu tillåta. I stället
för att genom de stora läsefordringarna åsidosätta detta af naturen föreskrifna
behof, borde tvärt om uppfostran, af kärlek till ungdomen, tillegna
sig det såsom en af sina vigtigaste bestämmelser. Den allra
obetydligaste kännedom af naturens lagar låter oss veta, att man ej
ostraffadt bryter mot dem. Men undervisning i naturvetenskapen är ju
satt i yttersta rummet, och en af följderna deraf torde vara elementarläroverkens
onaturligt uppjagade läsefordringar, som allt mer och mer
skilja undervisningen från läroverksstadgans begrepp och tal om dess
äfven uppfostrande innebörd.

För farorna al en så lång, ensidig arbetsdag, som ungdomen vid
elementarläroverken nu i många fall få underkasta sig, skulle väl inga
föräldrar vilja utsätta barnen; men läraren, hvilken enligt 114 § läroverksstadgan
»företräder faders ställe», tvingas genom de allt för drygt
tilltagna undervisningsplanerna, kanske mången gång med svidande
hjerta, att göra det.

Ingen kan högre än jag skatta lyckan och fördelen af upplysning
och vetande, men jag får dock deraf ej förblinda mig att ej inse, det
den största lycka och vilkoret för allt arbete och framåtskridande på
alla lofliga områden har varit, är och varder helsans ovärderliga egande.

Sedan jag vågat påpeka de efter min uppfattning mindre lyckligt
afvägda läsefordringarna på och deraf härflytande följder för lärjungarne
vid elementarläroverken och dess målsmän, djerfves jag älven något
vidröra sjelfva undervisningen derstädes.

Hvad då religionsundervisningen beträffar, torde af samvetsskäl
det allmänna obligatoriska kunskapsmåttet ej böra omfatta mera än
Luthers lilla katekes, utvecklingen af sedelagen och möjligen äfven om
bönen. Af grannlagenhet mot ungdomen och dess målsmän bör staten
öfverlemna åt dem att vidare sörja för en sådan undervisning i detta
ämne, som bäst tillfredsställer och lyckliggör det andliga behofvet på
detta område. Om vid de dagliga morgonbönerna, som böra försiggå
alla sju dagarne i veckan, ett kapitel, eu sida eller ett blad af bibeln
läses för hvarje dag, så medhinnes på ett enda år omkring 235 kapitel,

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

sidor eller blad och för en femårig elementarläroverkskurs 1,175 stycken.
Frånräknar man de apokryfiska böckernas 150 kapitel, skulle gamla
testamentets öfriga 929 och nya testamentets 260 kapitel kunna blifva
genomgångna under en femårig studietid, hvilket väl vore den fullständigaste
och mest renläriga religionsläsning, som kunde föresättas ungdomen.
Att det med en svårbegriplig, viss ålderdomlighet preglade
språk, hvarpå bibelöfversättningarna nu äro utskrifna, ej vore lämpligt
för ungdomens öra och uppfattning, är ju helt naturligt. Men inom
våra landamären torde ej vara omöjligt att finna en person, som kunde
och ville öfversätta för såväl skolornas räkning som för allmänt begagnande
denna vigtiga bok på ett allmänfattligt, tidsenligt, rent och skönt
språk. Derigenom skulle lärjungens öra invänjas från första inträdet i
läroverket vid ett lättfattligt, oblandad! och vackert modersmål, hvaraf
lian sedan komme att hafva nytta i framtiden. Läses sjelfva bibeln, så
blir naturligtvis all s. k. biblisk historia öfverflödig. För dogmatik
och kyrkohistoria finnes näppeligen skäl att anslå någon tid. De äro
ju helt och hållet specialämnen, och fråga kan vara derom, huru vida
det är rätt att inviga den unge i dessa ämnen, som bära vittne om,
huru olika meningsbrytningar, hat, förföljelse, de grymmaste tortyrer
och de blodigaste krig befläckat och vanärat dem, som gifvit sig ut
för att bekänna och tillhöra fridens och kärlekens sköna och milda
religion.

Knappast på något undervisningsområde torde man ha försynda!
sig mot naturen så allvarligt som på det språkliga. Alla veta vi, huru
naturen har anordnat för att barnet skall lära modersmålet. Det sker
ju dels genom att lyssna till huru andra tala och dels genom samtal,
men ej genom böcker. Huru går det nu till i skolorna vid språkundervisningen
derstädes? Lemnar läraren genom samtal med lärjungarne
språkkunskapen åt dessa? Nej, det naturliga sättet begagnas icke.
Deremot nyttjas, såsom vi alla veta, en tillkonstlad och mycket besynnerlig
metod. I händerna på lärjungarne sättas en tysk, en fransk och
en engelsk s. k. grammatika, hval dera med omkring några hundra
regler och lika många undantag. Nu är meningen, att ungdomen skall
inlära alla dessa regler och alla dessa undantag och med dem i hufvudet
försöka att tala, skrifva och öfversätta de främmande språken. Att
detta icke kan lyckas äfven med all den ansträngning, all den minneslexläsning
och all den tidspillan, som nu offras, att på så sätt förvärfva
några verkliga, praktiska språkinsigter, derom vittna hela vår skolungdoms
jemförelsevis obetydliga och oanvändbara språkkunskaper och
jag tror äfven till en del lärarnes sjelfva. Förfaringssättet är naturvid -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14. 7

rigt och kan således ej ha några goda, några välsignelserika följder
med sig.

Öfversättningarna från ena språket till det andra röra sig vid
skolorna nu vanligen omkring sådana ämnen, som ej blifva föremål för
samtal, när t. ex. eu utländing, hvilken såsom resande uppehåller sig
i vårt land, vill tilltala eller fråga någon om någonting, eller när vi
såsom resande eller emigranter vistas i främmande länder och behöfva
förskaffa oss upplysning om hvarjehanda. Och fråga torde vara derom,
huru vida den anspråkslösa uppgiften af en enkel brefvexling på utlandet
för mången yngling med mogenhetsbetyg kan aflöpa i öfverensstämmelse
med det främmande språkets kraf och fordringar. Hvilken
nytta skulle ej en resande svensk hafva, om han redan under öfversättningsstunderna
i skolsalen blefve något förtrogen med sevärdheterna
på det andliga och materiella, på konstens och industriens områden i
de länder, dit hans vägar kunde komma att gå. Mycket af instruktivt
värde kan för den, som aldrig blifvit uppmärksammad derpå, men som
vore i tillfälle att dermed göra bekantskap, nu gå förloradt.

Språkundervisningen torde böra helt och hållet förändras och förenklas,
hvarigenom den ej bör taga i anspråk så lång tid, som den nu
fordrar, men det oaktadt lemna en nyttigare behållning i förmågan att
medelst tal och skrift något meddela sig med andra genom det främmande
språket. De kunskapsmått af de utländska lefvande språken,
som skolan kan gifva, böra till hufvudsaklig del inläras på samma sätt,
som modersmålet inhemtas. Det är den naturligaste och följaktligen
den enklaste, bästa och mest fruktbärande metoden. Att inlära lefvande
språk efter böcker är helt enkelt omöjligt. Ett lefvande språk förutsätter
lefvande varelser, som meddela sig med hvarandra. Men en bok,
huru den än må vara affattad, är ej och varder aldrig en lefvande varelse;
den är och förblir ett olefvande ting. Bäst torde vara att begagna
henne i enlighet med skolstadgans uppfattning om läroboken, då det
heter i 2 mom. af 116 §: »Läroboken vare hufvudsakligen ett hjelpmedel
att fästa i minnet hvad som redan blifvit uppfattadt,*»--Mån gen

lärare i de moderna språken har efter kanske 15, ja, 20-årigt bokstudium
af dem nödgats vidtaga den säkraste utvägen, som för närvarande
finnes att lära lefvande språk, nemligen att begifva sig till det
främmande landet och der genom att höra språket talas och genom
samtal inhemta detsamma. Ett språk inläres ej blott genom ögat ur
böcker, utan äfven genom örat, som hör det talas, och språkets finaste,
mest karakteristiska och egendomliga skiftningar uppfångas genom
hörselorganen, hvilka jemte talförmågan just äro de menniskans förmö -

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

genheter, hvarpå språkkonsten har sin grund och förutsättning. Den
olycklige döfve är äfven den stumme.

Likasom undervisningsmetoden i språk vid våra elementarläroverk
ännu fortgår på en svår, knagglig och mycket villsam väg, så ledes
äfven undervisningen i historia i en sådan rigtning och på sådana
vidder, att anledning gifves till den önskan, att något enklare på detta
tänjbara ämnes område kunde anses vara nog och till fyllest.

En lärobok för historieundervisningen vid elementarläroverken
behöfver ej vara så detaljerad som den historielärobok, hvilken är afsedd
för special- eller högre sjelfstudier.

En nations historia bör omtala de märkligare händelser, som
under tidernas lopp inträffat och haft inflytande på nationens utveckling,
på dess framåtskridande i andligt och materielt hänseende. Ser
man nu efter i en af våra dagars elementarläroböcker i svenska historien,
finner man, att jemte berättelserna om de vigtigaste tilldragelserna är
läroboken öfverlastad med en mängd uppgifter och omtalanden, som
synas vara af högst tvifvelaktig betydelse för det praktiska lifvet att
veta, känna och minnas.

Så finna vi i r>Lärobok i fäderneslandets historia för skolans lägre
klassen t. ex. omtaladt från unionstidens första dagar, då Magnus Eriksson
var konung i Sverige, huru han vid sin eriksgata genom landet aflyste
träldomen i hela riket och derigenom inristade ett det vackraste och
dyrbaraste minne på vår historias blad. Men sedan författaren omtalat
detta minnesvärda åtgörande och tillika fäst uppmärksamheten på, att
vi från denne konungs dagar ha att minnas, det Sveriges första allmänna
landslag då utarbetades, öfvergå!- han till berättelsen om en
öfverspänd, spiritistiskt anlagd, andeskådande qvinna, den s. k. heliga
Birgitta, och omtalar, att hon var af förnäm börd, att hon blef gift vid
unga år med en af landets stormän, huru hon redan som barn haft
syner och uppenbarelser, att hon förde ett strängt och verldsförsakande
lefnadssätt, bar tagelskjorta närmast kroppen och lät hvarje fredag
droppa smält vax på sin blotta arm, att hon var skriftställarinna, att
hon lät anlägga Vadstena kloster, blef enka, dog i Rom vid 70 års
ålder och blef af påfven förklarad för helgon.

Det torde knappast, hvarken för »den medborgerliga bildningen»
eller för »grundläggningen af vetenskapliga insigter», hvarom skolstadgan
talar, vara nödvändigt, att ungdomen i skolans lägre klasser tvingas att
inlära sådana historier som den om den heliga Birgitta. Det tyckes,
som om dylika berättelser vore lämpligare såsom läsöfningar och ej
som minneslexor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

När en välment läroboksförfattare låter en mängd konungsliga,
furstliga, andligt och verldsligt höga personers namn med födelse-, tidsoch
dödsår framträda på lärobokens blad, fordrar han mera af ungdomens
minne, än hvad som torde vara billigt och nödvändigt. De
ungas minnesförmåga bör tagas i anspråk för mera verkligt och nyttigt
vetande. Dessa minneslexor af namn och årtal sakna den gedigenhet
och innebörd att de kunna hålla sig qvar i minnet. När examen har
blifvit tagen, äro de genast på flykten.

En ytterst betänklig sida i den historiska undervisningen såväl
från bok som mun är den ensidiga, vanställande, sanningsrädda skildringen
af de ohyggliga, mörka tilldragelserna i mensklighetens historia,
som fått benämningen krig. Dessa böra framställas i all sin råa, ohyfsade
och menniskoförnedrande form. Men vi hafva nu läroböcker, i
hvilka vi finna, att till och med anfalls- och eröfringskrig på ett lättsinnigt
och tadelvärdt sätt klanderfritt, ja, till och med berömmande
omtalas, under det att de vilda slagskämpar, som ifrigast deltagit i
krigen och gjort sig mest bemärkta der, upphöjas till s. k. hjeltar och
framhållas såsom stående högt öfver de menniskor, hvilka i nyttans
fredliga värf slita ut sina bästa krafter. I stället för att framställa och
uppmuntra till stridens, bör historieundervisningen likasom all undervisning
preglas af fridens menniskovärdiga evangelium. Jag söker stöd
härför i skolstadgans 114 §, der det säges: »Sorgfälligt befor dre läraren
lärjungarnes förkofran i gudsfruktan, sedlighet, — — —, och besinne dervid
alltid, att till det mål, som han vid lärjungarnes ledning bör hafva i
sigte, förer han dem säkrast genom eget föredöme.» Illa skulle väl föräldrar
anse läraren fylla sin plats, om han lemnade ungdomen sådant föredöme,
att han an folie sin nästa och beröfvade denne hans tillhörigheter. Strafflagen
skulle icke heller låta sådant opåtaldt få hända. Om nu ett
anfalls-, ett eröfringskrig med deri uppträdande personer framställes
för de unga antingen genom läroboken eller från lärarens mun såsom
tillbörliga, rättvisa, tillåtna och beundransvärda, så blir det ett gillande
af just sådant i stor skala, hvarifrån föräldrar med yttersta omsorg söka
bevara de unga, och som skulle blottställa den enskilde för strafflagens
allvarliga påföljder, och omöjligen kunna inbegripas under begreppen
gudsfruktan och sedlighet.

Eu lärobok i svensk historia kan af en förståndig och praktisk
författare inskränkas till eu bok af obetydlig storlek. Vid studiet af
modersmålet kan till innanläsningsöfniugar användas väl skrifna berättelser,
hufvudsakligen ur vår egen historia, om vårt land och dess folk,
men äfven sådana, som äro hemtade från den allmänna historiens mångBih.
till Riksd. Prat. ISO ti. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

faldiga, i det stora hela till innehållet lika, men dock skiftande blad.
Meddelas undervisningen i historia genom en kortfattad lärobok och
för öfrigt genom berättelser, hvilka tillika äro öfningar för modersmålet,
så bör hälften af den nu för historieundervisningen anslagna tiden vara
tillräcklig för dessa studier vid elementarläroverken.

De återstående 4 läroämnena, modersmålet, geografi, matematik
och naturvetenskap, äro de ämnen, inom hvilkas områden de flesta af
det praktiska lifvets dagliga spörsmål infalla frågande och spörjande.

Att studiet af modersmålet fått vika för studiet af främmande
språk, torde ha sin förklaring i det svenska nationalfelet, som framför
det egna sätter det främmande, det utländska. Tiden bör nu vara inne
att vi fria oss från detta fel; att vi med kärlek och vördnad omfatta
det språk, som naturen gifvit oss till modersmål, fullkomna oss deri, så
att vi med färdighet och rigtighet kunna begagna oss af detsamma så
väl i tal som skrift.

Vid universiteten och i tidningspressen har det under senare åren
varit en språksport att framställa historier, dels hemtade från folkets
egen mun, dels diktade, dels i bunden och dels i obunden form, på ett
språk, som kallas landsmål. Visserligen ha dessa historier och detta
landsmålsspråk mången gång vunnit stundens flygtiga löje, men de ha
tillika eu allvarlig innebörd, då de visa oss nödvändigheten att med den
allra största omsorg i tal och skrift vårda och omhulda vårt sköna
modersmål, hvilket eljest lätt under hvardagslifvets många och tunga
bestyr vanställes och påklutas den ena brokiga förklädnaden fulare än
den andra.

Åt modersmålets studium vid elementarläroverken bör derför egnas
mera tid, mera omsorg och kärlek, än hvad hittills varit förhållandet.

De geografiska studierna, som böra ske efter karta och jordglob
med geografiska läroboken som bihang, böra först omfatta vårt eget
land och sedan så småningom utsträckas till alla med säkerhet kända
delar af jorden. Detta studium tager i anspråk så mycken tid, som
redan nu är anslagen och som kan offras för detsamma.

De matematiska studierna äro af synnerlig vigt och betydelse
för det praktiska lifvet. Tillräckligt med tid bör derför egnas åt desamma.

Hvad naturvetenskapen beträffar, är den för det praktiska och
dagliga lifvet af den allra största vigt och betydelse. Den tid, som
under studieåren kan anslås för densamma, blir, huru riklig den än må
tilltagas, dock allt för ringa, så att endast det allmännaste af de olika

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

naturvetenskapsgrenarne kan bli föremål för studierna. Här sättes lärarens
skarpsinnighet och förmåga på det allvarligaste prof, då det varder
hans sak att skilja det väsentliga från det oväsentliga, det hufvudsakliga
från bisaken, det nödvändiga från det mindre nödvändiga, det instruktiva
från det mindre lärorika o. s. v., ehuru det, strängt taget, i naturen ej
kan förekomma något annat än det, som är väsentligt, hufvudsakligt
och nödvändigt.

Blefve dessa antydda reformer i undervisningen genomförda: de
latinska, grekiska och filosofiska studierna förvisade från elementarläroverken
; studierna af de lefvande språken i väsentlig mån förändrade
och förenklade, så att de, i stället för att nu vara ett inlärande af en
mängd mer eller mindre besynnerliga regler och undantag, blefve fruktbärande
för det praktiska lifvet i så fall, att lärjungen vid behof kunde
i tal och skrift på ett enkelt språk meddela sig med främlingen; studiet
af historien rensas från ofruktbara miunesbelastningar; studiet af religion
inskränkas till Luthers lilla katekes, utvecklingen af sedelagen och
bönen, men grunden för vår religion eller bibeln genomgås vid de dagliga
morgonbönerna; kunskapsmåttet i geografi bibehållas vid det nuvarande;
men undervisningen i modersmålet, matematik och naturvetenskapen
om möjligt något ökas, så skulle kursen vid elementarläroverken
kunna inskränkas till ungefär 6 år eller ungdomstiden 9—15 år. De
ynglingar, som så önskade, hade då äfven hunnit att konfirmeras och
vore, efter att under 6 år ha åtnjutit en förståndig och klok undervisning
vid elementarläroverken, försedda med nödtorftig underbyggnad
samt i lämplig ålder för utträde till det praktiska lifvet, der de på de
olika lefnadsbanorna finge börja lifvets allvarliga strid för tillvaron. De
ynglingar deremot, som önskade fortsätta studierna vid specialläroverk
eller universiteten, hade äfven de nödtorftiga förkunskaperna och den
lämpliga åldern inne.

Genom dessa anordningar skulle den tid, som nu åtgår för genomgående
af elementarläroverken, kunna minskas med flera år; de kunskaper,
som meddelades, blefve till nytta för det praktiska lifvet; och
ungdomen, föräldrar och målsmän erhölle den mesta och bästa valuta
för de dryga omkostnader, hvilka så väl staten som de sjelfva få vidkännas.
Något dyrbart qvarsittande i klass eller afdelning skulle då
sällan ifrågakomma, om läraren meddelade det kunskapsmått, som
läroverket genom honom åtagit sig att årligen lemna.

På grund af hvad jag tagit mig friheten här ofvan framställa och
motivera vågar jag vördsamt föreslå,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 14.

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen underdånigst
anhåller om utarbetande och framläggande för
Riksdagen af förslag till reformering af undervisningen
vid våra elementarläroverk i den rigtning, som här
framhållits och hvars hufvudsyften äro:

de döda språkens och filosofiska propedevtikens
uteslutande från undervisningsämnena vid elementarläroverken; mera

praktisk undervisning i de moderna språken;
inskränkning i det historiska studiet;
bättre tillgodoseende af undervisningen i modersmålet
och naturvetenskapen; samt

lärotidens begränsning till 6 årskurser, efter
hvilken tid lärjungen bör få aflägga s. k. mogenhetseller
afgångsexamen, grundad på de kunskapsmått,
han på den tiden hunnit förvärfva.

Stockholm den 20 januari 1896.

Gustaf Bäckgren.