Motioner i Andra Kammaren, N:o 149

Motion 1891:149 Andra kammaren

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 149.

3f:0 149.

Af herr A. HeiiriCSOll, om ändring i vilkoren för statsbidrags
vitgående till folkskolelärares aflöning.

Att de för närvarande gällande bestämmelserna rörande folkskolelärarnes
aflöning äro i vissa hänseenden mindre tidsenliga, torde väl temligen
allmänt erkännas, likasom ock att någon löneförbättring åt nämnda
corps är af behofvet påkallad. En fullständig och definitiv lönereglering
på detta område är emellertid, såsom erfarenheten nogsamt visat, ingalunda
lätt att genomföra och för närmaste framtiden näppeligen att
förvänta.

Vid sådant förhållande, och då någon framställning härutinnan ej
föreligger från regeringens sida, synes mindre rådligt att för denna fråga
påkalla Riksdagens uppmärksamhet i vidsträcktare mån, än för så vidt det
gäller att få de påtagligaste missförhållandena afhjelpta och de mest
trängande behofven tillgodosedda.

De vigtigaste önskningsmålen, som i detta hänseende mig veterligen
blifvit uttalade, äro följande:

1) förenkling i aflöningssättet;

2) rätt för löntagare att efter viss tids oförvitlig ordinarie tjenstgöring
åtnjuta ålderstillägg; och

3) förhöjning af statens bidrag till folkskolelärarnes aflöning.

Rörande aflöningssättet finnes för närvarande stadgadt, att minimilönen
— förutom bostad, nödig vedbrand, kofoder och planteringsland —
skall utgå dels i penningar och dels i spanmål.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 149.

9

I fråga om dessa natura-prestationer torde man svårligen kunna andraga
några verkliga olägenheter, som skulle blifva förenade med ett utbyte
af kofodret och spanmålen mot ett motsvarande penningebelopp.
Eu sådan förenkling skulle deremot — synnerligast om tillbörligt afseende
fästes på de ofta åsterkoinmande, för ett godt förhållande mellan
församling och lärare skadliga tvister, hvilka framkallats af ordalydelsen
i gällande föreskrifter om dessa löneförmåners utgående — för båda parterna,
församling och lärare, medföra så afsevärda fördelar, att något vidare
ordande derom torde vara öfverflödigt.

Hvad angår det andra i ordningen bland de ofvan nämnda önskningsmålen,
eller förslaget om ålderstillägg, har detta af såväl Kongl.
Maj:t som Riksdag ej blott blifvit i princip gilladt, utan anslag i sådant
syfte äro äfven beviljade. Det oaktadt är detta önskningsmål ännu
oupphunnet i ett ganska stort antal församlingar. De förhoppningar,
hvilka man i detta afseende gjort beroende af församlingarnas fria beslutanderätt,
hafva sålunda i allt för många fall gäckats.

Hufvudorsaken dertill är väl snarare att söka i kommunernas bristande
förmåga att bära ökade skattebördor än i frånvaron af god vilja
att tillmötesgå ifrågavarande löntagares billiga och rättmätiga anspråk.

Huru som helst, så äro genom sakens nuvarande läge lärarnes näringsbekymmer
ingalunda minskade, hvartill kommer den för läraren nedslående
ovissheten, som ligger i det, ty värr, ej sällsynta sakförhållandet,
att ett ålderstillägg, som beviljats af en kyrkostämma det ena året, återtagits
genom ett följande års beslut.

Att låta ett sådant osäkerhetstillstånd för landets folkskolelärarecorps
fortfara, torde svårligen kunna vara förenligt med folkskolans sanna väl.

Någon verklig rättelse i detta förhållande låter ej gerna tänka sig
på annat sätt än genom ett ökadt statsbidrag till lärareaflöningen, d. v. s.
i enlighet med det här ofvan i tredje punkten angifna önskningsmålet.

Det är kändt, att kommunernas ekonomi i allmänhet befinner sig i
ett tillstånd, som är långt ifrån blomstrande. En omständighet, som ej
heller får förglömmas, är, att de kommunala skattebördorna trycka synnerligen
ojemn!, och att sällan skatteförmågan i en kommun står i direkt
förhållande till behofvet af skolor.

Mot framställningar om ökadt statsanslag för det nu ifrågavarande
ändamålet får man ofta höra den invändningen, att eu åtgärd i denna
rigtning står i strid med en vigtig grundsats, nemligen den, att folkskolan
är och bör vara en kommunal anstalt.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 2. Afd. 2 Band. 23 Käft.

O

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 149.

Det må lemnas derhän, huru vida den åberopade grundsatsen i och
för sig är ofelbar. Visst är, att den hos oss redan faktiskt undergått rätt
betydliga modifikationer, utan att några menliga följder deraf försports.
För öfrigt, må man komma i håg, att de utgifter för skolväsendet, hvilka
uteslutande hvila på kommunerna, såsom kostnaden för lokaler, materiel
o. s. v., tillväxa i samma mån som anspråken på skolundervisningen
stegras.

Beträffande den tillökning i statsanslaget, som skulle erfordras för
genomförandet af det förslag jag här nedan går att framlägga, är jag
för närvarande icke i tillfälle att göra några beräkningar, men jag vågar
hoppas, att statsutskottet kommer att särskilt i denna del egna frågan
all önskvärd utredning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får jag härmed föreslå:

dels, att Riksdagen måtte besluta följande ändringar
i folkskolelärarecorpsens löneförhållanden:

l:o) Skoldistriktet skall, enligt hittills gällande
grunder, förse läraren med bostad, bränsle och trädgårdsland,
hvaremot kofodret samt aflöningen i spanmål
bortfalla.

2:o) Den kontanta lönen för vederbörligen examinerad
extra ordinarie folkskolelärare skall utgå med
minst 600 kronor, deraf staten bidrager med två
tredjedelar.

3:o) Ordinarie folkskolelärare skall för åtta månaders
undervisning åtnjuta, förutom bostad och vedbrand
eller ersättning derför, en årlig minimilön af
700 kronor.

4:o) Efter 5 års oförvitlig tjenstgöring såsom ordinarie
höjes den kontanta lönen till 800 kronor och
efter ytterligare fem års sådan tjenstgöring till 900
kronor.

5:o) Till den kontanta minimilönen för ordinarie
lärare, 700 kronor, bidrager staten med två tredjedelar,
skoldistriktet med en tredjedel.

11

Motioner i Andra Kammaren, N:o 149.

6:o) Ålderstilläggen, 100 kronor efter fem år och
200 kronor efter tio års tjenstgöring, utgå ensamt af
statsmedel;

dels, att Riksdagen måtte bevilja det anslag, som
erfordras för genomförandet af ofvan föreslagna ändringar
från 1892 års början.

Slutligen får jag hemställa,

att statsutskottet i öfrigt måtte föreslå de ändringar
i författningarna, som med anledning af detta
förslag blifva nödiga.

Stockholm den 29 januari 1891.

Aug. Henricson,

Häruti instämmer

Nils Persson.