Motioner i Andra Kammaren, N:o 148 (Motion 1908:148 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

N:o 148.

Af herr C. J. Berggren, om skrifvelse till Kungl. Maj.t
angående förbättrade aflöning sför måner fö)'' poststationsföreståndare
m. fl.

Vid förra årets riksdag erhöllo postbetjänte en välbehöflig löneförbättring.
I bilagan till 1909 års statsverksproposition omnämner herr
chefen för civildepartementet, att han framdeles ämnar för Kungl. Maj:t
förelägga förslag om lönereglering för generalpoststyrelsen samt för tjänstemän
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, hvaraf skulle följa
en ökning i förhållande till de för postverket för år 1908 fastställda utgiftsstaterna
af 1,916,000 kronor. Då denna ökning upptagits i postverkets
utgiftsstat för år 1909, är tydligtvis proposition om förberörda lönereglering
att förvänta till innevarande Riksdag.

Däremot innehåller statsverkspropositionen, såvidt jag kunnat finna,
ingen antydning om att poststationsföreståndare och de personer, som å landsbygden
ombesörja kör-, gång- och roddposter samt landtbrefbäring, hafva
att hoppas på någon förbättring af sina mestadels alltför knappt tillmätta
ersättningsbelopp. Det ligger därför nära till hands att antaga, att
hvarken herr chefen för civildepartementet eller generalpoststyrelsen riktat
sina tankar på dem. Att så ej skett, måste emellertid beklagas, ty
allmänt erkännes, att dessa funktionärer åtnjuta för låg betalning för sitt
åt postverket utförda arbete.

Vidkommande poststationerna har gjorts skillnad mellan sådana, som
äro förenade med vid järnväg belägna trafikstationer och skötas af dessa
stationers föreståndare, och sådana, som icke äro belägna vid järnväg.
På grund af Kungl. Maj:ts nådiga bref den 18 december 1903 blefvo
förstnämnda poststationer med hänsyn till aflöningsförhållandena indelade

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

i fjorton klasser, hvarvid postuppbörden i främsta rummet blef bestämmande.
Af den aflöningstabell, som samtidigt upprättades, inhämtas bland
annat, att årsarfvodet i första klassen skulle utgöra 180 kronor och i trettonde
600 kronor. Beträffande den högsta eller fjortonde klassen skulle
arfvodet utgå efter särskild öfverenskommelse. Den verkställda aflöningsregleringen
skulle vara gällande intill 1906 års slut, hvarefter en ny sådan
skulle upprättas och tillämpas till och med 1909 års utgång. I
hvad mån den nya löneregleringen i afseende på aflöningsförmåner skiljer
sig från den förutvarande, kan jag ej bedöma, då den ej för mig
varit tillgänglig. Men det kan ju antagas som sannolikt, att någon löneförhöjning
därigenom tillförts ifrågavarande postfunktionärer. I detta
sammanhang fäster jag dock mest vikt vid, att genom berörda löneregleringar
tagits ett steg i rätt riktning för att på detta område införa
ordnade aflöningsförhållanden.

Hvad åter angår föreståndare vid sådana poststationer, som icke äro
belägna vid järnväg, synes ingen dylik reglering af deras aflöningsförhållanden
hafva ägt rum. Vid antagande af poststationsföreståndare tyckas
vederbörande mer än skäligt lägga an på att erhålla sådana för möjligen
lägsta ersättning. Däraf har blifvit följden, att den aflöning, som bestås
dem, i synnerligen många fall alls icke svarar mot det arbete, postverket
af dem utkräfver, helst om hänsyn äfven tages därtill, att i aflöningsbeloppen
vanligen ingår hyresersättning för tillhandahållande af
postlokal med bränsle och lyse.

Ett påstående i den riktningen torde få anses befogadt, att poststationsföreståndarne
— såväl de, som förestå järnvägspoststationer, som
de, hvilka förestå poststationer af annat slag — ha för liten ersättning
för dem åliggande arbete, ansvar och skyldigheter. En snar förändring
härutinnan synes önskvärd, så mycket mer, som Riksdagen antingen har
beviljat eller med första troligen kommer bevilja posttjänstemän och
postbetjänte väsentligt höjda löneförmåner. Men en löneförbättring för
poststationsföreståndarne synes böra förenas med en lönereglering, därvid
det med platsen förenade arbetet i främsta rumment bör vara bestämmande.

Det finns emellertid ett annat slag af postfunktionärer, som kanske
hafva sämre aflöningsförhållanden än de nyssnämnda. Härmed syftas på
dem, som ombesörja postens befordran å landsbygden eller på landtbrefbärare
och dem, som befordra kör-, gång- eller roddposter. I statistiken
öfver postväsendet för år 1906 uppgifves, att i medeltal för hela riket

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

hade legan under år 19()(i utgjort för åkande post 10,4 öre per häst och
kilometer, för gång- eller roddpost 8,2 öre per kilometer och för landtbrefbäring
8,5 öre per kilometer. För befordran af vanliga åkande poster
hade den utbetalade legan under året å olika linjer vållat mellan 2,i och 24,9
öre per Häst och kilometer. Man märke här den stora skillnaden mellan
minimi- och maximilegan, hvilken tyder på abnorma förhållanden.

Uppgift om högsta och lägsta ersättningsbelopp för gång- eller roddpost
och landtbrefbäring saknas tyvärr i statistiken. Det hade annars
varit af intresse att därom kunna anföra exakta siffror. Då detta ej kan
ske, tillåter jag mig anföra ett för mig kändt exempel på hvad som betalas
för en gångpost, hvilket exempel ganska säkert icke betecknar något
minimibelopp. Den åsyftade gångposten har att tre gånger i veckan
passera en linje, som är 1,8 nymil eller fram och åter 3,6 nymil. Därför
utgifves i betalning 2 kronor för hvarje fullbordad dubbeltur, hvilket
gör 55,5 öre per nymil. Men därjämte åligger den, som påtagit sig
ifrågavarande postgång, att för befordran af postpaket under en af
de tre bestämda turerna använda häst. Lägges så därtill, att berörda
person ej är bosatt i närheten af utgångsstationen — ett för öfrigt
vanligt förhållande i fråga om landsvägspostföringen — utan 4 kilometer
därifrån, så inses, huru litet ersättningen i detta fall svarar mot den
åtagna skyldigheten.

För att delvis närmare belysa föreliggande fråga ber jag få påvisa
storleken af de ersättningsbelopp, som utgå för skjuts inom ett annat
område, nämligen den allmänna skjutsens. Enligt skjutsstadgan utgör
maximilegan vid entreprenad resp. 1,50, 1,70 och 1,90 krona per nymil,
hvartill kommer lega för ungefär enahanda åkdon, som användes vid
postköring, med 12 öre vintertid och 20 öre sommartid, allt per nymil
räknadt, hvadan alltså lägsta skjutslega med inberäknad åkdonslega blir
1,62 krona per nymil och högsta 2,10 krona per nymil. Härvid bör
emellertid bemärkas, att stat och landsting vid entreprenad lämna betydande
bidrag för den allmänna skjutsens uppehållande, så att den verkliga
skjutsersättningen bör beräknas vida högre än hvad skjutsstadgan
angifver. Det må så vara, att den allmänna skjutsen af vissa orsaker är
något besvärligare att uppehålla än postskjutsen, men skiljaktigheten i
skjutsersättning inom de båda olika områdena är icke desto mindre så
stor, att den ensamt på denna grund näppeligen kan förklaras och ännu
mindre försvaras.

Orsaken till de aflöningsmissförhållanden inom det postala området,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

som här förut vidrörts, torde till större delen få tillskrifvas det inom postverket
i afseende på postens befordran tillämpade entreprenadsystemet.
Detta system användes visserligen äfven beträffande den allmänna skjutsen,
men utan att därvidlag medföra sådana abnorma aflöningsförhållanden,
som till följd af dess tillämpning inom postverket kunna konstateras.
Efter min mening bör det inom postverket förekommande entreprenadsystem,
hvarom här är fråga, blott under vissa förutsättningar finna
användning.

Med sken af berättigande torde emellertid invändas, att om berörda
postfunktionärer ha för låg aflöning, så är det uteslutande deras eget
fel. De ha ju frivilligt åtagit sig att mot en af dem själfva godkänd
ersättning utföra det med anställningen förenade arbetet. Jag har därom
en annan uppfattning. De, som inkomma med lägsta anbudet, erhålla
merendels den ledigförklarade platsen, och erfarenheten härom gör, att
de sökande sänka sina ersättningsanspråk långt under hvad de under andra
förhållanden skulle kunna göra. Icke sällan torde det vara behofvet af
biförtjänster, som tvingar dem därtill.

Med statens värdighet och verkliga intresse torde föga stämma öfverens
att underbetala ett åt densamma utfördt arbete. Staten bör,
det är min åsikt, tvärtom alltid och så långt möjligt är framträda som
exempel på en god och rättvis arbetsgivare. År detta påstående riktigt, så
bör ock staten låta sig vara angeläget att på förevarande område vidtaga de förändringar,
som tarfvas för åstadkommande af normala aflöningsförhållanden.

Som förut är anfört, har generalpoststyrelsen verkställt aflöningsreglering
för poststationsföreståndare anställda vid poststationer af visst
slag. Ingen svårighet torde förefinnas att låta en sådan reglering omfatta
alla poststationer. Huruvida därvid är riktigt att, såsom har skett,
fästa hufvudsaklig vikt på postuppbörden vid de olika stationerna, kan
dragas i tvifvelsmål. Tydligtvis bestämmes arbetets omfattning icke ensamt
däraf utan jämväl af andra förhållanden, och det är väl det utkräfda
arbetet, som i första hand bör vara bestämmande angående aflöningsbeloppen.

En eventuell aflöningsreglering får emellertid icke inskränkas till
poststationsföreståndarne utan tillika omfatta dem, som ombesörja kör-,
gång- och roddposter samt landtbrefbäring. Och den bör utföras i sådan
riktning, att dessa för sitt arbete i postverkets tjänst erhålla en aflöning,
som står i rätt förhållande till de inom olika orter gällande arbetsprisen.

Därest omskrifna löneregleringar blifva utförda och vederbörligen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

fastställda, böra aflöningarna för de nu anställda postfunktionärer, som
här äro i fråga, ändras i öfverensstämmelse därmed; dock så, att om någon
sådan postfunktionär genom löneregleringen skulle tillskyndas lägre
aflöning än den han förut ägt att uppbära, han likväl skulle bibehållas
vid den högre aflöningen, så länge han vid den innehafvande anställningen
kvarstår. — För det fall att ingen sökande anmäler sig till en till ansökan
kungjord plats, i det den därmed förenade löneinkomsten anses
otillfredsställande, må det hittills brukliga entreprenadförfarandet användas
i och för platsens besättande.

På grund af hvad sålunda anförts får jag vördsamt anhålla,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj :t hemställa,
det täcktes Kungl. Maj:t:

1. låta verkställa utredning angående ordnande
af de aflöningsförmåner, som åtnjutas af dem, Indika
äro anställda vid rikets poststationer eller ombesörja
åkande post, gång- eller roddpost samt landtbrefbäring;
samt

2. i sammanhang därmed vidtaga sådana åtgärder,
att dessa personer komma i åtnjutande af skälig ersättning
för det arbete, de utföra i postverkets tjänst.

Stockholm den 25 januari 1908.

C. J. Berggren.