Motioner i Andra Kammaren, N:o 147 (Motion 1898:147 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

N:o 147.

Al herr I. Borg", angående tillägg till förordningen om offentlighet
vid underdomstolarna.

Genom kong! förordningen om offentlighet vid underdomstolarna den
22 april 1881 är stadgadt:

»Vid allmän underrätt, så ock vid poliskammare, när sådana mål der
förehafvas, i Indika poliskammare utöfvar domsrätt, skall rättegång hållas
offentligen; och vare förty, så länge det kan ske utan trängsel för dem,
som till rätten höra eller hafva med sakerna att skaffa, ej någon förment
att vara inne, medan rätten sitter, der ej öfverläggning till beslut skall
inom lyckta dörrar hallas, eller rätten finner förekommande mål vara för
anständigheten och sedligheten stötande, i Indika händelser åhörarne skola
pa ordförandens tillsägelse afträda. — Hvar som rättegång afhöra vill
skall skicka sig tyst och anständigt. Gör någon annorlunda, må han från
rummet afvisas. Den, som i rätten förer ordet, ege till ordningens bibehållande
gifva nödiga föreskrifter. Genom hvad här blifvit stadgadt
göres icke någon ändring i 21 och 22 §§ 17 kapitlet rättegångsbalken.»

Af dessa bestämmelser framgår:

att allmänheten är från rättegångs affarande utestängd, då rätten
håller öfverläggning till beslut inom lyckta dörrar, eller då förekommande
mål finnas vara för anständigheten och sedligheten stötande; samt

att enskild person kan förmenas vara inne medan rätten sitter, om
han gjort sig skyldig till oskickligt uppförande eller om genom hans närvaro
trängsel uppstår för dem, som till rätten höra eller hafva med sakerna
att skaffa.

Oafsedt de fall, som omnämnas i 17 kapitlet 21 och 22 §§ rättegångsbalken,
är tillträdet till domstols förhandlingar för öfrigt fritt för en
hvar. Minderåriga under 18 år, ja till och med barn under 15 år hafva

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

i detta afseende samma rättighet som vuxna, och om jag ej är origtigt
underrättad, lära de på vissa orter i ganska stor utsträckning begagna sig
häraf.

Äfven för den, som icke varit i tillfälle att förvärfva någon djupare
och mångsidigare erfarenhet om barn och deras naturliga egendomligheter,
bör det emellertid vara påtagligt, att bevistandet af de dramer, hvilka utspelas
inför domstolens skrank, svårligen kan på dem utöfva någon helsosam
inverkan. De vilsekomna existenser, som här uppbära hufvudrollerna,
äro raka motsatsen till de mönsterbilder af sund och ädel mensklighet,
efter hvilka man helst önskade se ungdomen dana sig sin uppfattning af lifvet.
För den vuxne kan åsynen af brottslingarnes lefnadsbanor och öden understundom
måhända verka såsom en väckelse och en varning. Pa barnet
och den halfvuxne deremot blifver intrycket lätteligen ett motsatt. Barndomsåldern
och kanske i än högre grad den närmast derpå följande s. k.
öfvergångsåldern kännetecknas nemligen af en naturlig böjelse att med
beundran blicka upp till de egenskaper, som företrädesvis utmärka ett
tidigare, råare, mera primitivt stadium af mensklig utveckling: den obändiga
kraft, som trotsar hvarje tvång, den smidiga list, som kringgår hvarje
hinder, det sorglösa öfverdåd, som kastar sig från äfventyr till äfventyr.
Men egenskaper af detta slag träffas ej sällan i hög grad just inom förbrytarnes
verld, och den faran ligger derför ingalunda fjerran, att ungdomen
kan komma att finna föremålen för sin beundran och sympati just
hos denna verlds hjeltar och hjeltinnor. Man utsätter sig helt visst icke
för misstag, om man påstår, att ungdomens närvaro vid domstolsförhandlingar
utgör en af källorna till den sainhällssjukdom, som man brukar
sammanfatta under benämningen: ungdomens »förvildning». Visserligen
är denna benämning icke så litet öfverdrifven och vilseledande, men de
missförhållanden, som man dermed velat uttrycka, äro allt för allvarsamma,
för att man ej till deras undanrödjande borde anlita hvarje lofligt medel.

Så vidt jag förstår finnes det ingen vigtig grundsats, intet berättigadt
intresse, som krafvel*, att minderåriga skola hafva obehindradt tillträde till
våra underrätters förhandlingar. Tvärtom synas alla skäl tala för att
denna rätt borttages, och att tillträdet göres beroende af domstolens för
hvarje särskilt fall gjorda medgifvande. Jag tillåter mig derför hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta ett sådant
tillägg till kongl. förordningen om offentlighet vid underdomstolarna
den 22 april 1881, att denna förordning
erhåller följande lydelse:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

tillsägelse afträda. Den, som är under 18 ars ålder, må
dock ej utan af rätten gifvet tillstånd vid rättegången
närvara.

Hvar som rättegång afhöra vill — —• —----

från rummet afvisas.

Den, som i rätten — — genast i verkställighet.
Genom hvad här blifvit stadgadt —■- — — — —
i 21 och 22 §§ 17 kapitlet rättegångsbalken.

’’*• 1'' ■'' ’ ii''-.'' .;, -v ''''■••• r . 1 : t •; »->''•, - i? •••.*:.. • t.:

Skulle lagutskottet finna, att den af mig föreslagna formuleringen är
mindre lämplig, eller att den åldersgräns, vid hvilken fritt tillträde till
domstolsförhandlingar bör lemnas, icke kan, på grund af något af mig
förbisedt skäl, sättas så högt som vid fy kla 18 år, utan måste sänkas till
exempelvis 15, anhåller jag, att utskottet måtte vidtaga de ändringar, som
det för syftets vinnande anser nödiga.

Stockholm den 28 januari 1898.

Fridtjuv Berg.

N:o 148.

Herr L. J. JällSSOll i Djursätra, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om ändring i förordningen angående
expeditionslösen.

Uti gällande förordning angående expeditionslösen stadgas bland annat,
att protokoll, som utgifves från domstol till part, hvilken utan särskild
begäran har skyldighet att lösa detsamma, skall af denne utlösas med
föreskrifvet belopp, och till sådant protokoll lärer jemväl hänföras förrnynderskaps
och god mans förordnande.