Motioner i Andra Kammaren, N:o 147

Motion 1897:147 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

5

N:o 147.

Af herr J. Nydahl, angående ändrad lydelse af 7<5 § riksdagsordningen.

Vid 1896 års riksdag yrkade dåvarande ledamoten af Andra
Kammaren herr Sven Palme uti afgifven motion, att Riksdagen skulle
i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning och derpå grundadt
förslag angående införandet af det så kallade proportionella valsättet
vid sådana val, som inom Riksdagens kamrar förrättas. I sitt utlåtande
öfver motionen stälde sig konstitutionsutskottet principielt icke osympatiskt
mot förslaget, men ansåg tiden ännu icke mogen för dess
genomförande, och ville finna, att hittills kända metoder för proportionella
val, oafsedt deras möjliga teoretiska värde, näppeligen vore för
praktiska behof användbara.

Förslaget vann ej Riksdagens bifall, men samtidigt erhöll frågan
om proportionella val en ofantligt ökad betydelse inom vårt samhällslif,
i det Kongl. Maj:ts proposition om utvidgad valrätt till Andra Kammaren
föreslog detta valsätts tillämpning vid riksdagsval inom de större
städerna. Äfven detta förslag föll i sin ordning, men i det afseende,
som nu åsyftas, hade det fört med sig, att det proportionella valsättet
hos oss blifvit öfverfördt från de teoretiska spekulationernas till de
praktiska samhällsfrågornas område.

Enär detta valsätt ännu är föga kändt inom vida kretsar af vårt
folk, och dess rätta innebörd af mången är missförstådd, torde med
fog kunna sättas i fråga, huru vida rätta ordningen för dess införande
hos oss är att genast bölja med dess tillämpning i så stor utsträckning,
som fallet skulle blifvit, om det kongl. förslaget antagits.
Bättre synes då vara att till en början, om dess införande anses önsk -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

värdi, bringa det till användning inom en trängre krets af väljare, som
ega förutsättningar för att lättare kunna sätta sig in i detsamma och
efter vunnen erfarenhet deraf kunna göra det mera känd! och dess
värde allmännare erkändt. Intet slags valförrättningar synas mig
bättre lämpade för detta ändamål än de, som Riksdagens kamrar hafva
att utföra i och med tillsättandet af sina utskott och nämnder m. m.

Detta har äfven så till vida vunnit erkännande, som redan två
gånger förut inom Andra Kammaren förslag blifvit väckta i ungefär
enahanda syfte som herr Palmes, nemligen 1867 af malmörepresentanten
herr S. G. v. Troil och 1878 af upsalarepresentanten herr H. L. Rydin,
utan att dock någotdera föranledde till någon Riksdagens åtgärd.
Sistnämnda års konstitutionsutskott anförde bland andra skäl för afstyrkande,
att äfven om det vore önskvärd!, att olika meningsgrupper
inom utskotten finge göra sig gällande, utväg härtill dock helst borde
beredas på den fria öfvertygelsens väg, och att i hvarje fall, då kamrarnes
majoriteter bildade olika meningsgrupper, en minoritet inom
Andra Kammaren kunde anse sin mening företrädd af de utskottsledamöter,
som utsetts af majoriteten inom Första Kammaren. Af
dessa skäl torde det första numera få anses förfallet, sedan en trettioårig
erfarenhet af det nu gällande riksdagsskicket visat, hurusom på
den fria öfvertygelsens väg en tillfredsställande representation af olika
meningsgrupper inom utskotten icke kunnat beredas. Att minoriteten
inom en kammare kan anses behörigen företrädd af majoritetens ombud
från en annan, håller väl knappast streck i vanliga fall, och allra
minst då, när båda kamrarnes majoriteter äro af liknande mening,
hvilket vid dylika val någon gång händt och än vidare kan hända.

Till undvikande af onödig vidlyftighet vill jag i fråga om de
skäl,_ som tala för proportionella val, hänvisa till den förtjenstfulla utredning,
som herr Palme i sin förenämnda motion derom lemnat. Men
äfven de, som i teorien villigt medgifva, att hvarje mening och hvarje
röst bör vid dylika val få gälla allt hvad de kunna, skygga dock tillbaka
för ideens praktiska tillämpning, så länge den visar sig behäftad
med de svårigheter, hvilka åtfölja alla hittills inom vårt land offentligen
framställa förslag i detta syfte, det nyssnämnda kongl. förslaget
från förlidet år icke undantaget. För att undanrödja dylika välgrundade
betänkligheter gifves det blott ett sätt, nemligen att så vidt möjligt
söka undanrödja de nämnda praktiska svårigheterna.

Utan att här vilja inlåta mig på en jemförande granskning af
hittills väckta förslag, vill jag påminna om, att herr Palme i sin motion
påpekar, hurusom professorn vid Stockholms högskola herr E. Phragmén

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

7

först inför vetenskapsakademien och sedan inför allmänheten framlagt
ett förslag till frågans lösning, hvilket i principielt afseende synes fullt
tillfredsställande. Men äfven om det af honom uttänkta valsätt kan
bereda en fullt rättvis fördelning af representationen mellan olika
meniugsgrupper, så är det deremot i hög grad svårt att fatta och till
följd deraf i lika hög grad svårt att tillämpa för dem, som sakna nödiga
matematiska förutsättningar. Kan ett förslag uttänkas, som i lika hög
grad eger förtjensten att åstadkomma ett rättvist valresultat, men dermed
förenar en större lättfattlighet och tillämplighet, så synes mig ett
sådant förslag böra erhålla företrädet.

Dessa egenskaper menar jag finnas förenade hos ett förslag, som
blifvit uttänkt och för mig framstäldt, af skriftställaren herr Emil Svensén,
och som jag härmed går att inför Riksdagen framlägga.

Till sina hufvudgrunder ansluter sig detta förslag närmast till den
nästlidna år af Kongl. Maj:t föreslagna valmetoden, hvaraf det dock
vill anses utgöra en förenkling, som på samma gång skulle trygga ett
rättvisare valresultat. Som bekant utgjorde denna valmetod en i någon
mån modifierad tillämpning af det valsätt, som intill år 1891 användes
vid val af ledamöter i danska riksdagens landsting och i dess utskott.
Såsom fördelningstal lades till grund för valet det qvottal, som erhålles,
då de väljandes antal divideras med antalet af dem, som skola väljas,
och den eller de, som finnas främst upptagna å valsedlarne, förklaras
valde, intill dess hvarje meningsgrupp fått sin beskärda del. Om 10
skola väljas och 100 väljare deltaga i valet, fördelade i grupper af
respektive 40, 30, 20 och 10 medlemmar, kunde sålunda 4 väljas af
den första, 3 af den andra, 2 af den tredje och 1 af den fjerde gruppen.
Men denna grundregel medför blott i sällsynta undantagsfall ett
fullständigt valresultat och måste kompletteras med åtskilliga invecklade
och svårtillämpliga bestämmelser, rörande hvilka jag hänvisar till
den kongl. propositionen i fråga. Dertill kommer, att det i vissa fall
kan hända, att utgången af valet till en eller kanske flera platser beror
af slumpen, och således sjelfva afsigten med nämnda valmetod, som
är att trygga en möjligast rättvis och likformig fördelning af de platser,
hvilka skola tillsättas, göres om intet.

Dessa olägenheter åsyftar den här föreslagna valmetoden att i
möjligaste mån afhjelpa. För att så vidt ske kan undgå slumpens inverkan
på valen, fordrar den, att valsedlarne skola, sedan alla äro aflemnade,
öppnas och af valförrättaren ordnas i eu viss en gång för
alla bestämd följd. Dervid tillgår så, att sedlarne ordnas i vissa flockar,
så att hvarje flock innefattar alla de sedlar, som äro sius emellan lika

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

lydande, eller der samma namn förekomma i samma ordning. Så snart
ett enda namn är afvikande, eller allenast tvenne namn omkastade,
skall sådan sedel föras till en ny flock. Härvid är klart, att de största
meningsgruppernas sins emellan lika lydande röstsedlar skola bilda de
talrikaste flockarne, men då afsigten är att åt hvarje väljare bevara
den mest fullständiga handlingsfrihet, kunna äfven sedelflockar förekomma,
hvilka bestå af blott en enda röstsedel. Sedan röstmaterialet
sålunda blifvit fullständigt ordnadt, skall vid den slutliga röstfördelningen,
som angifver valets resultat, den talrikaste sedelflocken först
tagas i betraktande, och de öfriga i ordning efter sedlarnes antal, så
att de minsta komma sist i fråga. Dermed är möjligen någon förmån
beredd den talrikaste meningsgruppen, och slumpens inverkan på valets
utgång inskränkt till det minsta möjliga, eller till de fall, der de sist
i fråga kommande stänkrösterna kunna inverka på valresultatet. Der
flera flockar innehålla lika antal sedlar, exempelvis blott en enda, måste
naturligtvis den tillfälliga ordning, hvari dessa flockar framtagas, bestämma
deras inbördes ordning i förhållande till öfriga flockar, hvilket
dock i det hela torde föga inverka.

Sedan sålunda slumpens inverkan på valen blifvit så vidt möjligt
undanröjd, återstår att bestämma det fördelningstal, med hvars hjelp
de platser, som valet afser, skola tillsättas. Som vi nyss sett, var det
af Kongl. Maj:t ifrågasatta fördelningstalet, eller qvoten af väljarnes
antal, deladt med de valdes, icke tillräckligt att besätta alla platserna
i fråga, hvilket med andra ord vill säga, att detta tal var för stort.
För att åstadkomma ett fullt effektivt valresultat, måste alltså detta
fördelningstal minskas. Men huru mycket? Jo, naturligtvis just jemnt
så mycket, som nödvändigt erfordras för att vinna det åsyftade valresultatet,
hvarken mer eller mindre. Det fördelningstal, som sålunda
erhålles, kallas här det största effektiva fördelningstalet.

För att utröna detta tal, torde det vid de allra flesta tillfällen
vara lämpligt att verkställa en preliminär röstfördelning, hvarvid det
af Kongl. Maj:t föreslagna qvottalet lägges till grund. Denna fördelning,
äfven der den ej medför fullständigt resultat, innebär dock en
tillräcklig anvisning om huru mycket fördelningstalet bör sänkas. De
härmed förenade operationer blifva så mycket lättare att verkställa, som
det enligt denna metod, i olikhet med den af regeringen föreslagna,
alldeles icke är nödigt att genomgå sedel efter sedel och öfverkorsa
alla de namn, hvilkas innehafvare redan äro valde. Sedlarne behöfva
blott en enda gång genomgås, nemligen då de ordnas i flockar, hvarvid
de sedlar, som visa sig fullständigt ogiltiga, kunna uteslutas, och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147. 9

de delvis felaktiga i och med de ogiltiga eller origtiga namnens utstrykning
göras till sin återstående del giltiga. Härmed förekommes
äfven, att en möjlig röstkassering vid en senare granskning af sedlarne
kan medföra en rubbning af det effektiva fördelningstalet. Efter det
sedelflockarne blifvit ordnade, har valförrättaren endast att med ledning
af valprotokollet, der sedelantalet för hvarje flock och de å dess sedlar
upptagna namn höra finnas särskildt angifna, genom en enkel uträkning
verkställa röstfördelningen, utan att sedlarne vidare behöfva tagas i
betraktande. Hvad här är sagdt om preliminär röstfördelning och valprotokollens
lydelse är allenast vighetsregler till valförrättarens beqvämlighet,
hvarmed grundlagens valbestämmelser icke torde böra betungas,
men som möjligen, i fall så anses nödigt, kunna upptagas i
kamrarnes arbetsordning eller en särskild valordning.

Valmännen hafva enligt detta valsätt alldeles icke af nöden att
vidtaga några särskilda försigtighetsmått för att betrygga det för en
hvar mest önskliga valresultat. De hafva allenast att på valsedlaime
uppföra sina kandidater i den ordning, som de helst önskas valde,
hvarvid de antingen kunna träffa aftal med liktänkande eller handla
fritt på egen hand. I sistnämnda fall kunna de dock riskera den följd,
som är vanlig vid röstsplittring, eller att bortkastade stänkröster blifva
utan inverkan på valet. För öfrigt kan en hvar å sin sedel upptaga
så många namn han vill, ett eller flera efter önskan, blott med iakttagande
deraf, att den kandidat sättes främst, som han helst vill gynna,
och de öfriga i ordning derefter. Fall kunna inträffa, då en valman af
personlig aktning eller liknande skäl vill skänka en röst åt en politisk
motståndare, och dertill är han enligt denna metod oförhindrad, blott
han ser till, att dennes namn är stäldt så långt ned på sedeln, att det
vid röstfördelningen icke går före den mest gynnade kandidatens.
Denne får i alla fall sitt absoluta röstetal — hvilket enligt denna metod
äfven blir kändt — ökadt med den röst, hvarmed en motståndare velat
hedra honom.

Fall kunna äfven tänkas, då det största effektiva fördelningstalet,
för så vidt det bör vara ett helt tal, kan möjliggöra val af flere, än
som väljas skola. I sådana fall torde den böra ega företrädet, som fått
de flestes röster, så att lottning endast behöfver tillgripas såsom yttersta
utväg, då det absoluta röstetalet är lika för två personer.

Till metodens närmare belysning må följande exempel tjena. Antagom,
att Andra Kammaren skall förrätta val af sina ledamöter i de ständiga
utskotten. Antagom vidare — i anslutning till kända faktiska förhållanden
— att 218 ledamöter röstat vid valen, och att de fördelat
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 37 Hcijt. 2

LO

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

sig i tre meningsgrupper, som vi vilja kalla A, B och C. Gruppen
A omfattar 124, B 48 och C 46 ledamöter. Medlemmarne af hvarje
grupp frambära till valurnan fullkomligt lika lydande vallistor, och ingen
röstsplittring antages förekomma. Dervid erinras likväl, att, ehuru röstsplittring
icke är egentligen tillrådlig, full frihet dertill dock är lemnad
öppen, men vi antaga här, för att exemplet måtte blifva tydligare, att
ingen begagnat sig deraf. Vissa namn på valsedlarne äro gemensamma
för alla tre grupperna, vissa namn för blott två, och vissa tillhöra blott
en enda, men hvarje grupp har vidtagit det försigtighetsmått, att de
sistnämnda stå främst å dess sedlar, emedan gruppen anses helst vilja
främja deras val. Först hålles i vanlig ordning val af 10 ledamöter i
konstitutionsutskottet. De 218 röstsedlarne fördelas i tre flockar, allt
efter som de utgått från gruppen A, B eller C. Derefter företages
preliminär röstfördelning med ledning af det qvottal, som uppstår, då
de röstandes antal 218 delas med platsernas antal 10, hvilket med
bortkastande af bråk utgör 21. Valprotokollet utvisar, att den största
sedelflocken innehåller 124 sedlar. I detta tal går qvoten 21 helt upp
fem gånger, och af dess sedlar anses tills vidare 21 tillfalla den förste å
dem uppförde, lika många den andre, tredje, fjerde och femte, samt de
återstående 19 den sjette. Af de 48 sedlarne i flocken B tilldömas
likaledes 21 den förste, 21 den andre och 6 den tredje å dem upptagne
kandidaten. Af de 46 sedlarne i flocken C tillfalla 21 den förste,
21 den andre och 4 den tredje derå uppförde. Genom denna preliminära
röstfördelning vet man således, att 5 kandidater af gruppen A
2 af B och 2 af C blifvit valda. Men detta gör blott 9, medan 10
skola väljas. Till den ändan måste alltså fördelningstalet minskas, till
dess dermed ett effektivt valresultat kan åstadkommas. Sänkes det från
21 till 20, så får gruppen A med 124 röster förfoga öfver 6 platser,
besatta med 20 röster hvar, medan återstående 4 röster tillfalla dess
sjunde man; gruppen B förfogar öfver 2 platser och gifver 8 röster åt
sin tredje man, och gruppen C får 2 platser och har 6 röster öfver
för sin tredje man. Dermed äro 10 platser besatta, och valhandlingen
är slut.

Derefter följer valet af 12 ledamöter i statsutskottet. Sedlarne
ordnas och antagas visa samma antal. På öfligt sätt sökes den preli -

minära valqvoten ur talet

218

och finnes utom bråk utgöra 18.

6 plat -

ser kunna genast tillfalla gruppen A, och 16 röster äro öfver för dess
sjunde man, 2 platser gruppen B med 12 röster för dess tredje man,
och 2 platser gruppen C med 10 röster för dess tredje man. Men

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147. 11

ännu äro blott 10 valde, och 2 platser återstå att besätta. Till den
ändan sänkes fördelningstalet först till 17, men då detta blott möjliggör
valet af en sjunde man från gruppen A, får det ytterligare sänkas till
16. Då äro valde 7 af A, 3 af B och 2 af C, medan 12 röster tilldömas
den åttonde af A, ingen röst den fjerde af B och 14 röster den tredje
af C. Sistnämnda grupp blir alltså efter sin styrka svagast företrädd,
något som dock icke med någon rimlig valmetod kan undvikas.

Eller antagom ett annat fall, att vid valet till statsutskottet 10
medlemmar skilja sig från gruppen C och rösta med A, medan återstoden
af C förenar sig med B. Vi få då en majoritet af 134 och en
minoritet af 84 röster. Qvottalet 18 gifver genast 7 platser åt majoriteten
och 4 åt minoriteten, hvadan alltså ännu en plats återstår att
besätta. Alldeles samma resultat uppstår, om fördelningstalet sänkes
till 17, hvadan det ytterligare måste minskas till 16. Men då inträffar
något, som till en början skenbart tyckes göra hela metoden omöjlig.
Medan talet 17 blott medgaf val åt 11 personer, låter talet 16 icke färre
än 13 blifva valde, eller 1 för mycket. 16 röster kunna nemligen tillerkännas
åt 8 af majoritetens och 5 af minoritetens kandidater. Huru
skall nu detta undgås? Jo, på det sätt, som förut är sagdt, att till
lottnings undvikande den tvistiga platsen tillerkännes den talrikare
meningsgruppen. Dervid kan helt enkelt så tillgå, att röstfördelningen
vidtager i vanlig ordning, då 8 af majoritetens kandidater efter sin
ordning på dess röstsedlar tilldömas 16 röster hvar och dermed äro
valde, och 6 röster tillfalla den nionde. Vidare öfvergår man till minoritetens
sedelflock och tilldömer 16 röster hvar åt dess förste, andre,
tredje och fjerde kandidater. Då nu alla 12 platserna äro besatta, afbrytes
utan vidare valförrättningen, enär nu 8 platser tillfallit majoriteten
och 4 minoriteten, hvilket är så nära en rättvis fördelning, som
man i detta fall kan komma.

Som nyss sades, hafva här blott två eller tre sedelflockar antagits
förekomma, på det exemplen måtte blifva klarare och mera öfverskådliga.
Metoden låter sig likväl med samma säkerhet tillämpas på
huru många sedelflockar som helst, och ehuru jag här blott velat ifrågasätta
dess tillämpning vid utskottsval, faller det lätt i ögonen, att den
arbetar med samma noggrannhet, huru stort än det föreliggande röstmaterialet
må vara, äfven om det skulle gälla att rättvist fördela millioner
röstsedlar.

Från Kongl. Maj:ts förslag tillåter jag mig ännu en afvikelse. Det afsåg
nemligen att införa proportionella val, äfven der blott två skulle väljas.
Ehuru icke egentligen principielt origtig, torde likväl detta i hög grad

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

strida mot det allmänna föreställningssättet, och med hänsyn dertill
torde detta valsätt endast då böra användas, när minst tre skola
väljas.

Det säger sig sjelft, att äfven denna valmetod medför den fördel,
som alltid kan åtfölja det proportionella valsättet, eller att en valsedel
icke behöfver kasseras, så länge den innehåller blott ett enda rigtigt
namn. Man stryker blott den origtiga delen, då sedeln öppnas, och
fullständig kassering förekommer blott, då sedeln är helt och hållet
origtig eller otydlig.

Utan att nu ingå på vidare detaljer, och i hopp att ändringar i
förslagets formulering, derest sådana finnas nödiga, lätt nog kunna under
dess vidare behandling verkställas, om blott dess grundtanke godkännes,
föreslår jag alltså,

att Riksdagen ville antaga såsom bvilande till
vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till
ändrad lydelse af 75 § riksdagsordningen:

1. Vid alla val iakttages, att namnsedlarne, så
framt de skola blifva gällande, böra vara enkla, slutna,
hoprullade, omärkta och fria från all tvetydighet i
anseende till personernas namn. Der sådant namn
förekommer, skall det ej tagas i beräkning.

2. Der tre eller flere äro att välja, skola namnsedlarne
inför talmannen eller den hans ställe företräder,
hvar efter annan, granskas och ordnas i flockar,
så att hvarje flock innefattar alla sedlar, der samma namn
förekomma i samma ordning, samt förses med löpande
nummer för hvarje flock särskilda allt efter som de
ordnas. Derpå skola de godkända namnsedlarne på
det sätt fördelas, att så ofta någon finnes i första
rummet uppförd på så stort antal namnsedlar, som
motsvarar det högsta tal, hvilket kan läggas till grund
för röstfördelningen, skall han förklaras vald. Vid
fördelningen iakttages, att den talrikaste sedelflocken
först tages i betraktande och de öfrige i ordning
efter sitt antal, samt att, der den å namnsedel i första
rummet uppförde finnes vara redan förklarad vald,
hans namn förbigås och närmast följande namn å
person, som icke redan är vald, räknas såsom i första
rummet uppfördt. Derest det högsta tal, som kan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

13

läggas till grund för röstfördelningen, möjliggör val
af flere, än som äro att välja, skall röstfördelningen
afbrytas, så snart tillräckligt många finnas vara valde.

3. Mellan lika röstetal skiljes genom lottning,
när så erfordras.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 10 februari 1897.

Joh. NycLahl.

Bih. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Käft.

3