Motioner i Andra Kammaren, N:o 147

Motion 1896:147 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

5

N:o 147.

Af herr A. Olsson i Mårdäng, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
om ändring i § 8 af instruktionen för läkare m. m. den
31 oktober 1890.

Af såväl den under sistlidet år af professor C. Wallis verkstälda
bearbetning af på centralstyrelsens för Sveriges allmänna folkskolelärareförening
föranstaltande från omkring 1,400 folkskolor inkomna uppgifter
rörande helsovårdsförbållandena vid folk- och småskolor som ock af
folkskoleinspektörernas år 1894 afgifna berättelser om folkskolorna i
riket för åren 1887-—1892 framgår, att tillståndet med afseende på
helsovårdsförhållandena vid ett stort antal folk- och småskolor är i hög
grad otillfredsställande. Egna iakttagelser på ifrågavarande område
bekräfta ock detsamma.

Då det uppväxande slägtet ålägges obligatorisk skolgång under
en följd af år, synes mig fordran, att de förhållanden, som kunna menligt
inverka på barnens helsa under skolgången, såvidt möjligt är
undanröjas, fullt berättigad. Samma fordran anser jag berättigad äfven
med hänsyn till lärarepersonalens helsa.

Under hänvisning till såväl ofvan citerade undersökningar som
folkskoleinspektörernas berättelser, tillåter jag mig framställa ett förslag,
som enligt min mening i icke oväsentlig grad skall medverka
till förbättring af folkskolans hygien. Det förslag, hvarpå jag syftar
är, att genom ändring af § 8 i kongl. instruktionen för läkare etc. af
den 31 oktober 1890, provinsialläkarne åläggas utöfva likadan tillsyn
öfver skolorna som öfver andra, kommuners, föreningars och enskildes
inrättningar och anstalter.

I det af dertill utsedde komiterade upprättade förslag till nämnde

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o lå7.

instruktion voro skolorna upptagna jemte en hel del andra inrättningar,
som af komiterade benämndes tredje afdelningen, hvilken på anförda
skäl ansågs behöfva större tillsyn än öfriga afdelningar. Af denna afdelning
återstår, såvidt jag kunnat finna, icke mer än »uppfostringsanstalter
för blinda och döfstumma». Det torde derför bero på provinsialläkarnes
subjektiva uppfattning af instruktionens allmänna föreskrifter
angående tillsyn öfver helsovårdsförhållandena i deras respektive
distrikt, om de anse sig böra egna skolorna nödig tillsyn. Och efter
hvad jag inhemtat, lär en del anse sig ingen skyldighet hafva med
afseende på ifrågavarande anstalter, hvilket torde vara bevisadt dermed,
att mycket svåra missförhållanden kunnat få existera.

Något giltigt skäl, hvarför t. ex. uppfostringsanstalter för blinda
och döfstumma skulle vara i så stort behof af tillsyn framför folkskolorna,
lär svårligen vara att finna. Snarare torde, på grund af flere
medverkande omständigheter, ett motsatt förhållande eg a rum.

På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville genom skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes förordna om
sådan ändring af § 8 i kongl. instruktionen för läkare
etc. den 31 oktober 1890, att folk- och småskolorna i
riket blifva likstälda med öfriga i samma § omförmälda
inrättningar och anstalter.

Om remiss till vederbörande utskott anhålles.

Stockholm den 28 januari 1896.

And. Olsson

i Mårdäng.