Motioner i Andra Kammaren, N:o 147 (Motion 1894:147 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

N:o 147.

Af herr J. Nydahl, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändring i § 16 af gällande jagtstadga.

• Enligt 1864 års jagtstadga var användandet af finare giller och
snaror för fångande af vildt tillåtet inom hela riket, men blef genom
kongl. kungörelsen af den 29 januari 1869, — hvilken föranleddes
af en utaf 1868 års Riksdag till Kongl. Maj:t i ärendet aflåten
skrifvelse, — inskränkt till Kopparbergs och de norrländska
länen. Genom kongl. kungörelsen af den 6 november 1891 togs
ännu ett steg i samma rigtning, så att begagnandet af de nämnda
fångstredskapen numera är medgifvet endast inom Norrland.

De sålunda vidtagna inskränkningarna hafva, såsom framgår
af de förhandlingar, som i frågan egt rum, hufvudsakligen föranledts
deraf, att man ansett den ifrågavarande fångstmetoden mindre väl
förenlig med en ändamålsenlig jagtvård; att emellertid förbudet
mot dess användande icke med ens utsträckts till hela riket, beror
deraf, att man förestält sig att ett sådant vore mindre af behofvet
påkalladt för villebrådsstammens bevarande inom de nordligare
landskapen, på grund af deras rikare tillgång på vildt samt deras
befolknings större gleshet, och att för denna befolkning villebrådsfångsten
utgjorde en vigtig och välbehöflig binäring. Men om
också vid tiden för afiåtandet af förenämnda riksdagsskrifvelse —

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

den för 26 år sedan — fullgiltig anledning möjligen förefans att
i berörda afseende införa en undantagslagstiftning för Dalarne och
Norrland, så lärer en sådan anledning numera lika litet kunna
åberopas för undantagslagstiftningens bibehållande i fråga om de
norrländska Awsflandskapen som i fråga om Dalarne, — för hvilket
landskap den, som nämndt, sedan tre år upphört att vara gällande,
— äfvensom åtskilliga af de landskap, inom hvilka fångstsättet
i fråga redan genom 1869 års kungörelse aflystes, exempelvis Vermland,
Vestmanland, Småland och Dalsland. Tillgången på hare
och skogsfågel torde inom de norrländska kustlandskapen numera
icke vara större än inom nämda Svea och Göta landskap, snarare
tvärtom, och sålunda det skydd, lagstiftningen genom förbudet
mot användande af finare giller och snaror afsett att bereda detta
slags villebråd, icke vara mindre behöfligt inom de förra än inom
de senare landsdelarna. Häraf följer också, att villebrådsfångsten
ej längre kan betraktas såsom någon nämnvärd binäring för
befolkningen inom de norrländska kustlandskapen; och icke heller
lärer det med fog kunna påstås, att denna befolkning, med dess
i allmänhet jemförelsevis rika tillgång på arbetstillfällen, skulle för
sin utkomst vara mera hänvisad till en sådan förvärfskälla än
befolkningen inom flertalet af rikets öfriga provinser.

Det är alltså min öfvertygelse, att tiden är inne, att, i jagtvårdens
intresse, förbudet mot användandet af finare giller och
snaror jemväl utsträckes till de norrländska kustlandskapen; och
det är likaledes min öfvertygelse, att detta kan ske, utan att
befolkningens förmåga att sig försörja derigenom i minsta mån skadas.

Det är dock icke uteslutande, eller ens hufvudsakligen, ur
jagtvårdsintressets synpunkt, som jag anser en sådan åtgärd önskvärd;
ett vida mera bevekande skäl derför finner jag i det upprörande
djurplågeri, hvarmed meraberörda fångstmetod allt för ofta
är förenad. Man har visserligen sökt bestrida, att något egentligt
djurplågeri här vid lag skulle förekomma; men detta bestridande,
der det på god tro göres af dem, som säga sig tala af egen erfarenhet,
vittnar endast om bristande iakttagelse- och reflexionsförmåga.
Ty djurets död i snaror, äfvensom i de fångstdon, som
kallas finare giller, är, trots allt bestridande, i regeln långsam och
qvalfull och blir så ännu mer, då den — såsom ofta inträffar, när
det fångade djuret endast fastnat med eu fot eller vinge — för -

Motioner Andra Kammaren, N:o 147.

Ur denna synpunkt skulle jag helst önska, att förbudet mot
ifrågavarande djurfångstmetod blefve gällande för hela riket utan
undantag; men då jag motser den invändningen, att djurfångst fortfarande
utgör en vigtig och välbehöflig näringsgren för den fattigare
befolkningen inom lappmarkssocknarna och möjligen äfven inom
åtskilliga socknar af Jemtlands län, så skall jag inskränka mig
till en vördsam hemställan derom,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga
den förändring i gällande jagtstadgas § 16, att
begagnandet af finare giller och snaror för fångande
af vildt varder förbjudet jemväl inom Gefleborgs-
och Vesternorrlands län samt de delar af
Vester- och Norrbottens län, som omfatta Vesterii.
i- V bottens landskap.

r .-i, ‘d ><■ ■ fä/l-l uijb/mn *>h- mom >''!•>«<

Stockholm den 14 februari 1894.

.uoiiälili.h-•,= ; gfifVgili j .,/iii A i .mI-hOii:!-»! . 7‘ulti l

ii- • ii-J i ■ ‘i u«br.- s • i.w.-1 ii. ■! /".ii! f! *>

Joll. Ny däld.

i .T [j; ■){■ «;f ''ii; i. : * *. / i» i liilw ii* It!*-» m* !*>( {

I förestående motions syfte instämma:

Halvar Eriksson. Nils Wallmark.

E. Eriksson. And. Olsson i målgång.

Joll. P. Dahlberg. O. II. Ström.

s { • s a-..., ; <'' Ti •»J > \iYA" • i j • ■ A''»’ .r‘ »* : # * r'' ? / .jl*> ! !.» » ii i

| • i; M ! ;i''); U‘hil r*:''/:1 . fi rgiii; ?U (j> ‘>bfTä*t{Vl

.,j .• ; i; j j*. i ; i •>!> i i« j • • | < j i •*») * f *''>j r-, ‘ J t , [ }>* / M il i i I U'' •*‘2 Ii lif!; I h