Motioner i Andra Kammaren, N:o 147 (Motion 1893:147 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

N:o 147.

Af herrar J. Persson i Arboga och E. Erssoil Arnebo, om eftergift
af lösesumman för vissa hemmansräntor, som i anledning
af upphörande af rättsförhållandet mellan kronan
och Sala bergslag skolat uppdehiteras.

Med anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition den 6 april 1887
beslöt nämnda års senare Riksdag medgifva, att en sådan uppgörelse Ange
trätfas mellan kronan och Sala bergslag, att Sala silfververk under full eganderätt
öfverlätes till bergslaget mot det att kronan åter vunne dispositionsrätten
öfver vissa fastigheter och anslag m. in. För denna uppgörelse faststäldes,
utom andra, de bestämmelser, att bergslaget skulle vara skyldigt att fem år
efter den dag, då aftalet inginges, frånträda dispositionen af det så kallade
Hyttans vattensystem med de vid Sala hytta och der ofvanför gjorda vattenuppdämningarna,
och att detta aftal skulle träda i kraft den 1 januari 1888.
Derjemte medgaf Riksdagen, att, sedan Sala hyttas vattensystem blifvit till
kronan afträda detsamma tinge, såvidt kronans rätt anginge, utrifvas, under
vilkor att de jordegare, som genom utrifningen vunne fördel, skulle till statsverket
erlägga ett belopp af 19,800 kronor, motsvarande i afrundadt tal det
med trettio procent nedsatta kapitalvärdet af de räntebelopp, som genom förmedling
i följd af vattenuppdämning eftergifvits. Detta belopp skulle till
betalning fördelas på den nyvunna eller förbättrade jorden i mån af dess
genom vattenafledningen vunna fördel.

Den vid 1885 års riksdag beslutade trettioprocentsafskrifningen af
grundskatter togs således i beräkning vid bestämmandet af lösesumman för
de omförmälda grundräntorna. Rigtigheten af denna lösesummas eftergifvande,
i den mån öfriga grundskatter afskrifvas, har följaktligen blifvit af Riksdagen
i princip erkänd. Med stöd deraf tilläto vi oss att vid förlidet års urtima

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

riksdag, då frågan om grundskatternas fullständiga afskrifvande förelåg till
Riksdagens pröfning, i en af oss inom denna kammare väckt motion (n:o 16)
föreslå, att derest fortsatt afskrifning af de på viss jord hvilande grundskatter
komme att beslutas, denna afskrifning jemväl måtte tillämpas på den ofvannämnda
lösesumman, 19,800 kronor.

Det särskilda utskott, till hvars förberedande behandling frågan varit
remitterad, afgaf emellertid det utlåtande, att som den ifrågavarande lösesumman
endast vore att anse som en kronans eventuella fordran af jordegarne,
den af Kongl. Maj:t föreslagna tolfårsafskrifningen af grundskatter uppenbarligen
icke kunde på densamma tillämpas. »Deremot», säger utskottet vidare, »torde
billigheten obestridligen fordra, att, om den stora afskrifningen kommer till
stånd, jemväl de, som kunna blifva skyldige erlägga lösesumman, erhålla en
motsvarande förmån; och torde denna lämpligast beredas dem genom ett eftergifvande
på en gång af förenämnda eventuella fordran. Då emellertid motionärernas
förslag, sådant som det blifvit affattadt, icke inrymmer möjligheten
af en sådan åtgärd, lärer Riksdagen för närvarande icke kunna annat än
afslå berörda förslag». I enlighet med utskottets hemställan blef också motionen
af Riksdagen afslagen.

Då det således endast var af formella skäl, som vår motion till 1892
års urtima riksdag afslogs, våga vi hysa förhoppning om en gynsam utgång,
då vi nu å nyo framlägga densamma med tillgodogörande af särskilda utskottets
benägna anvisning i afseende på formen.

»Den stora grundskatteafskrifningen» är af Riksdagen beslutad. Utrifningen
af uppdämningarne i Hyttans vattensystem får, enligt det mellan
kronan och Sala bergslag träffade aftalet, ske när som helst, från innevarande
års början räknadt. Genom dess verkställande skulle, såsom det framgår af
den omfattande utredning, hvilken är meddelad i det till Kongl. Maj:ts nådiga
proposition den 17 december 1886 fogade statsrådsprotokollet öfver finansärenden,
vinnas en ökad jordareal af 8,489 tunnland 15,8 kappland och ett
ökadt jordvärde af 614,538 kronor 44 öre. Det är nemligen att märka, att,
såsom i nyss åberopade statsrådsprotokoll säges, de af vatten skadade eller
fördränkta egorna omkring och uti de åar och sjöar, som tillhöra Hyttans
vattensystem, i allmänhet utgöra delar af de utaf dämnin garna beroende
hemmans och lägenheters bättre jord. Väl må det, i afseende på en del af
dessa jordsträckor, ega sin rigtighet hvad 1892 års särskilda utskott säger
sigf hafva inhemtat, nemligen att det ligger i vida fältet, huruvida utrifningen
af vattenuppdämningarne någonsin kommer till stånd. Särskildt torde detta
gälla om de egor, som sträcka sig intill och ut i sjön Hallaren, hvars vattenyta
icke lärer kunna sänkas utan att åtskilliga vattenverksegares rättigheter
och intressen deraf beröras. Men med de öfriga förhåller det sig i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

sjelfva verket annorlunda. Så förefinnas till exempel för vattenafledningen
från egorna omkring och i sjön Klasbomyran, oss veterligen, inga andra hinder
än svårigheten för vederbörande jordegare att utgöi’a den bestämda lösesumman.
Blefve denna eftergifven, skulle uppdämningarne i sistnämnda sjö
genast kunna utrifvas, enär annans rätt än jordegarnes icke är deraf beroende,
och de dryga kostnader och den tidsutdrägt, som äro förenade med
förättandet, af sådan syn, som är föreskrifven i § 27 af lagen om dikning
och annan afledning af vatten den 20 juni 1879, följaktligen skulle i detta
fall kunna undvikas. Ett eftergifvande af skyldigheten att erlägga den ifrågavarande
lösesumman i händelse af dämningarnes utrifning torde så mycket
mindre komma att medföra någon verklig förlust för staten, som det är högst
sannolikt, att någon dylik utrifning icke kommer att ega rum, så länge skyldigheten
att erlägga lösesumman qvarstår för jordegarne; men förrän utrifningen
skett, lärer staten icke ega någon rätt att utkräfva denna lösesumma.
Deremot ligger det antagandet nära till hands, att densammas eftergifvande
skall verka som en kraftig sporre till utrifningens skyndsamma verkställande,
hvaraf äfven staten bör komma att vinna fördel till följd af ökad skatteförmåga
hos egarne af den genom vattenafledningen vunna eller förbättrade jorden.

På grund af hvad vi sålunda anfört våga vi vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta att på en gång eftergifva
hela den af 1887 års senare Riksdag bestämda lösesumman,
19,800 kronor, för heminansräntor, som i anledning af upphörande
af rättsförhållandet mellan kronan och Sala bergslag
skolat uppdebiteras.

Stockholm den 28 januari 1893.

J. Persson

från Arboga.

Eric Ersson
i Arnebo.