Motioner i Andra Kammaren, N:o 147 (Motion 1892:147 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

N:o 147.

Af herr J. P. JailSSOll i Saxhyttan, om ändring i gällande
bestämmelser rörande lösöreköp.

Ehuru vid 1890 års riksdag Första Kammaren afslog mitt då
väckta förslag om sådan ändring af förordningen i afseende på handel
om lösören den 20 november 1845, att den blefve tillämplig lika väl
vid konkurs som utmätning, dristar jag mig återkomma till detta ämne,
under förhoppning, att äfven Första Kammaren denna gång skall finna
en ändring i berörda afseende erforderlig.

Då konkurs icke kan betraktas vara annat än en generel utmätning,
hvarvid alla tillgångarna tagas i mät för samtliga skulderna, synes
mig konseqvensen ovilkorligen fordra, att nämnda förordning skall vara tilllämplig
såväl vid konkurs som då annan utmätning eger rum. Denna mening
har också tvifvels utan förefunnits hos dem, som varit med om förordningens
införande, och under en lång följd af år har ock förordningen tilllämpats
i båda fallen, ehuru under senare tid domstolarna gifvit den en
sådan tolkning, att den nu endast tillämpas vid vanlig utmätning.

Genom denna senare tolkning har dock den orimligheten uppstått,
att borgenär icke har lika rätt till gäldenärens lösa egendom vid konkurs,
som då utmätning eger rum. Vid utmätning kan nemligen äfven af
gäldenären försåld, men i hans vård qvarblifven lösegendom tagas i mät,
så vidt icke med köpet blifvit förfaret på sätt i nämnda förordning finnes
föreskrifvet, hvaremot, om konkurs inträffar, borgenär icke anses hafva
någon rätt till sådan egendom. Men till följd häraf har ock förordningen
mist all sin betydelse, ty det har visat sig, att så snart, på grund af
densamma, utmätning egt rum å af gäldenär försåld lösegendom, gäldeBih.
till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

nären ofördröjligen låtit sätta sig i konkurs, hvarvid utmätningen blifvit
tillintetgjord och det fördolda köpet vunnit respekt.

Under sådant förhållande är det, enligt mitt förmenande, nödvändigt,
antingen att förordningen ändras, så att den blir effektiv, eller
ock att den helt och hållet afskaffas. Hvad det senare förslaget angår,
så kan jag, ehuru inseende, att de skäl, som legat till grund för förordningens
införande, äro till finnandes lika väl nu som då, dock i betraktande
af att det visat sig, att de lösöreköp, som blifvit uppgjorda i enlighet
med bestämmelserna i nämnda förordning, i sjelfva verket icke äro
annat än hypotekariska pantsättningar af i egarens vård qvarblifna lösören,
hvilka pantsättningar för öfrigt ej äro af lagen gillade, icke finna
någon förlust i detsammas antagande eller förordningens upphäfvande.

På grund häraf tillåter jag mig föreslå:

l:o) att lfiksdagen för sin del behagade antaga
följande ändrade lydelse af § 1 i förordningeD den
20 november 1845:

Den som tillhandla!’ sig lösören och tillåter att
desamma få i säljarens vård qvarblifva, bör, så vida
de skola fredas från utmätning för säljarens skuld
och från att tagas i anspråk såsom tillgång i säljarens
konkurs, uppsätta skriftlig afhandling — — — -—
— — — — dess protokoll företes;
eller, för den händelse detta förslag icke vinner bifall,

2:o) att Riksdagen för sin del ville besluta upphäfvande
af förordningen i afseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård qvarblifva,
den 20 november 1845.

Och anhåller jag vördsamt, att lagutskottet, till hvilket motionen
torde blifva remitterad, ville vidtaga nödiga redaktionsförändringar,
äfvensom föreslå de lagändringar, som kunna påkallas genom det senare
förslagets antagande.

Stockholm i januari 1892.

J. P. Jansson.