Motioner i Andra Kammaren, N:o 147 (Motion 1890:147 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

N:o 147.

Af herr G. Erikson i Myckelgård, om skrifvelse till Kongl. Maj:t
angående rätt för riksdagsman att i vissa fall erhålla
fribiljett å statens jernväg av.

Det synes vara en sjelfskrifven sak att den, som är satt till att
stifta lag och ordning, de der skola gälla för hela riket, också bör ega
någon närmare kännedom om de särskilda landsändar, som bilda riket.

Och denna detaljkännedom om fäderneslandet hos lagstiftaren
torde i få länder vara så behöflig som i Sverige.

På grund af landets jemförelsevis mycket stora utsträckning i
norr och i söder uppstå nemligen som bekant inom egna landamären
icke blott klimatiska olikheter, hvartill intet europeiskt land utom
Ryssland bjuder något motstycke, utan tillika skiljaktigheter i näringsfång,
lefnadssätt och folklynne, hvilka hvar för sig betinga nödigt aktgifvande
och varsamhet från lagstiftarens sida.

Nu är dock, gunås så visst, hos flertalet af Svea rikes lagstiftare
kännedomen om modren Svea ganska torftig eller bristfällig och
det lider intet tvifvel att denna bristande insigt i de »lokale Forhold»
icke så sällan inverkar menligt på ett ärendes behandling och någon
gång kommer både förargelse och verklig skada åstad.

Följden blir också den att vi i stället för en allmän dominerande
svensk patriotism få eu hel upplaga af, om jag så får uttrycka mig,
rivaliserande lokalpatriotismer, en skånepatriotism, eu östgötapatriotism,
eu norrlandspatriotism o. s. v. Det är äfven allt för väl bekant
från vår riksdagshistoria, hurusom denna söndrande och ofta alltför
egoistiska ortspatriotism, mer än en gång genom mer eller mindre
tvetydiga överenskommelser på det helas bekostnad drifvit sina önskBih.
till Rilcsd. Frot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Höft. 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 147.

ningar igenom. Men detta kan aldrig frånsedt andra faktorer, fullständigt
förebyggas, så länge som de nuvarande förhållandena i berörda
afseende i vårt land få råda, Ty den inskränkning och den afsöndring,
hvari många riksdagsmän växa upp och lefva, måste enligt
sakens natur i regeln alstra en ensidighet, en begränsning af vyerna
och eu om än omedveten fördomsfullhet, som icke kunna vara helsosamma
för riksdagsfrågornas rätta och lyckliga lösning.

Nu är det en känd sak, att staten både hos oss och i utlandet
består fria resor åt en mängd kategorier folk under förutsättning att
dessa resor direkt eller indirekt skola komma det allmänna till godo.
Jag kan icke se något skäl, hvarför icke ett lands lagstiftare såsom
sådana, hvilka det ju i första rummet tillkommer att tillgodose och
vaka öfver riksintressena, borde kunna få åtnjuta samma förmåner
från statsverkets sida, som komma berörda personer till del.

Häremot vet jag väl att mången skall invända, att vill riksdagsman
resa för att studera land och folk, må också riksdagsman betala
kalaset. Härpå svarar jag, att en stor del riksdagsmän, särdeles ur
Andra Kammarens led, icke hafva råd att sjelfva bekosta dylika forskningsfärder
och att ensamt tidens tillsättande icke är eu ringa uppoffring.
Hvad speciel angår ledamot af Första Kammaren är det nog att erinra
om de dryga ekonomiska offer de såsom arfvodelösa i alla fall få
bringa staten. Naturligtvis är det icke min mening att herrar riksdagsmän
skola i obegränsad skala och alldeles okontrolleradt få resa och
bese fosterlandets skilda bygder. Men jag föreställer mig, att, derest
man vill sjelfva saken, det icke skall stöta på några särdeles störa svårigheter
att i detta afseende till missbruks förekommande träffa nödiga
bestämmelser.

På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört får jag vördsammast
föreslå,

att Riksdagen måtte besluta aflåtandet af en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl.
Maj: t täcktes meddela jernvägsstyrelsen föreskrifter
derom, att hvarje riksdagsman mot förevisande af
fullmagt och mot qvitto erhåller fribiljetter som gälla
fram och åter på statens jernvägar en gång under den
tid riksdagsfullmagten gäller.

Gustaf Erikson

i Myckelgärd.

Stockholm den 27 januari 1890.