Motioner i Andra Kammaren, N:o 146

Motion 1892:146 Andra kammaren

6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 146.

N:o 116.

Af herr 0. W. lledcliuN, om skrifvelse till Kongl. Maf.t med
begäran om framläggande af förslag till lag angående sådana
bevis, som det skall åligga presterskapet att utfärda.

Kongl. Maj:ts förordning den 11 juli 1753 föreskrifver »--att

så snart någor för begånget brott gripes, skall vederbörande Kronobetjent
taga skrifteligit bevis af presterskapet — — —, hurudan hans kunskap
i Christendomen är, samt huru hans lefverne och förhållande varit, hvilket
bevis bör, tå then brotslige för rätta ställes, hos Domaren ingifvas och

sedan ransakningen åtfölja--» etc. 1863 den 10 april utfärdade kongl.

fångvårdsstyrelsen sitt bekanta cirkulär (se n:o 17 i 1863 års författningssamling),
hvari begäres »—- — ej mindre att Domkapitlen måtte uppmana
vederbörande presterskap, att, rörande häktade personer, utfärda
fullständiga prestbevis i enlighet med det formulär, som här efteråt meddelas,
än äfven att Kongl. Maj:ts samtlige Befallningshafvande behagade
tillse, det fullständigt prestbety.g, rörande häktad person, må vara anskaffadt
— —» etc. 1865 den 20 januari utfärdades kongl. förordning
angående förändrade stadgan den i afseende på fräjdbevis, hvari förklaras,
»— -— att i de fall, då enligt särskilda författningar, det är presterskapet
anbefaldt att meddela betyg om personers frejd, dermed allenast
förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid, då frejdbetyget
meddelas, är i följd af domstols utslag, deri ändring ej skett,
förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid, i hvilket
fall betyget skall innehålla uppgift såväl om dagen, då utslaget blifvit
gifvet, som, der detsamma ej meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom
besvär deremot skolat anföras; dock att prestbevis, som för flyttning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 146.

från en församling till annan meddelas, jemväl skall, med afseende å
kyrkotukten, innehålla, ej allenast huruvida den ifrågavarande personen
då är, i följd af begånget brott, från delaktighet i den Heliga Nattvarden
utestängd eller, genom domstols utslag, blifvit för brott under framtiden
ställd, än äfven huruvida den flyttande är vorden enligt kyrkolagen
varnad att från Nattvarden sig afhålla, eller vid den tid, då betyget utfärdas,
är ställd under sådan kyrkotukt, som enligt kongl. förordningen
den 21 mars 1862 af kyrkorådet utöfvas — —* etc.

Uppenbart är, att denna 1865 års förordning skiljer emellan fräjdbevis
och flyttning sbevis, så att det senare skall innehålla mer än det förra,
i följd hvaraf fräjdbevis icke kan kallas t fullständigt* prestbevis, då det icke
får innehålla allt, hvad i ett flyttningsbevis skall meddelas. Häraf framgår,
att den ej blott hos prester, men äfven hos domstolar och enskilde gängse
föreställningen om skilnad emellan fräjd&em och fullständigt prestbevis
icke är uppfunnen af presterna, men är grundad i författningarna. Tilllämpningen
har ock blifvit derefter. Domstolar hafva äfven efter år 1865
ansett sig oförhindrade att affordra presterna och de senare att meddela
fullständigt prestbevis enligt fångvårdsstyrelsens ofvannämnda formulär.
Ja, ännu 1892 har, så vidt man kan sätta tro till tidningsuppgifter, domstol
affordrat prest sådant bevis.

Men den ändring har inträdt efter den 3 mars 1891, att presterna
numera vägra att meddela dylikt bevis. 1891 den 3 mars meddelade
nämligen Kongl. Maj:t utslag i ett särskildt, af Riksdagens justitieombudsman
mot en viss prest anhängiggjordt mål, för det presten, sedan häradsrätten
genom utslag affordrat honom fullständigt prestbevis, meddelat ett
sådant i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ofvannämda formulär, i
hvilket utslag ogillats det förfarandet som öfverklagats, att presten i
beviset intagit mer angående den åtalade personens lefverne, än blott
hans vid tillfället egande fräjd.

Om nu den ifrågavarande personen, för hvilken det klandrande
beviset utfärdades, vid tillfället varit häktad, så hade nämnda Kongl. Maj:ts
utslag den 3 mars 1891 varit ett vigtigt prejudikat i fråga om lagligheteu
att enligt domstols utslag meddela fullständigt prestbetyg för häktad person,
i enlighet med 1863 års formulär. Men olyckligt för denna frågas bedömande,
var icke personen i fråga häktad vid omskrika tillfälle. Derföre
fäller åtalet och domen i fråga utanför spörsmålet, huruvida fångvårdsstyrelsens
cirkulär af 1863 för närvarande kan anses gällande. Alt domstol
ännu 1892 kan affordra prest fräjdbevis i enlighet dermed, och eu

8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 146.

^.g | enligt 1865 års förordning,

Konungens befallningshafvande häri går domstolen tillhanda, så vida tidningsnotisen
är rigtig; detta vittnar om, att myndigheter ännu finnas,
som anse 1863 års cirkulär ännu gällande. Om så skulle vara förhållandet,
det jag dock icke tror, så skulle vi hafva tre så i materielt som
i formelt hänseende skiljaktiga prestbevis, hvari vitsord om fräjd kan och
bör förekomma:

l:o. Fräj dbevis

2:o. Flyttningsbevis
3:o. »Fullständigt» prestbevis för häktad person enligt 1753 och
1863 års cirkulär, då domstol sådant fordrar.

Att icke heller allmänna meningen är på det klara i denna sak,
det visar sig af det faktum, att prest -klandras både då han meddelar
och då han icke meddelar sådant betyg, som här ofvan under n:r 3
förmäles.

En så vigtig sak, som intyg angående en persons fräjd, bör icke
få bero på administrativt godtycke. Allmän lag bör bestämma, hurudana
fräjdbevis skola meddelas för olika ändamål och under olika förhållanden.
Men i samma författning, hvari lagstadgas angående fräjdbevis, torde ock,
af lätt insedda skäl, höra inrymmas bestämmelser om alla slags bevis,
som det "tillkommer presterskapet att å embetets vägnar utfärda för olika
ändamål, ej mindre på begäran af offentlig myndighet, än äfven på begäran
af enskilde.

På grund af det anförda tager jag mig friheten föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,
angående alla sådana bevis, som det åligger presterskapet
att utfärda.

Stockholm den 30 januari 1892.

O. TF. Redelius.