Motioner i Andra Kammaren, N:o 145

Motion 1892:145 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 145.

1

N:o 145.

Af herr A. Härtill, om revision af lagen angående lösdrifvares
behandling.

IJti sitt anförande till stadsrådsprotokollet angående förslag till ny
lösdrifverilagstiftning yttrade chefen för justitiedepartementet, statsrådet von
Steyern:

»Lagstiftningen i detta ämne har till ändamål att bereda skydd mot
de faror, som hota allmän säkerhet, allmän ordning och sedlighet från
deras sida, hvilka, utan andra försörjningsmedel än sin arbetskraft, underlåta
att använda denna och i stället sysslolösa stryka omkring, eller eljest
föra ett lätjefullt och vanartigt lefnadssätt. Erfarenheten har nemligen
visat, att steget från ett dylikt lefnadssätt in på brottets bana är så godt
som oundvikligt, då den medellöse, som ej sjelf vill arbeta, knappt har någon
annan utväg för sitt uppehälle än ett olofligt eller brottsligt anlitande
af andras tillgångar.

»På samma gång det är angeläget, att det sålunda åsyftade skyddet
blir fullt verksamt, har man å andra sidan att tillse att, så vidt möjligt,
intet oförskyldt lidande i lagens namn tillskyndas någon samhällets medlem,
att fördenskull de preventiva åtgärderna rigtas endast emot dem, från
livilka fara synes oniedelbart hota, och att åtgärderna äfven mot dessa ej
antaga en strängare och mera affliktiv karakter än nödvändigheten fordrar.
Granskar man nu gällande lagstiftning i ämnet med ledning af dessa
Bih. till Itiksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 25 Höft. (Nät 145—148.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, Ko 145.

grundsatser, synes lagstiftarens närmaste uppgift vara att, med frånträdande
af anspråket på laga försvar i den mening detta nu tages, hvarigenom
blotta arbetslösheten, äfven den (förvållade, göres till föremål för
straff, inskränka lagens verksamhet till de i egentlig mening samhällsvådliga.
»

De sålunda uttalade allmänna grundsatserna tillämpades ock i det för
1885 års riksdag framlagda lagförslag på ettsätt, som onekligen utmärker
ett betydande framsteg i jemförelse med den dittills gällande försvarslöshetslagstiftningen.
Men det har dess värre befunnits, att lag släpning en lyckats
förvända lagens både bokstaf och anda derhän, att man håller på att glida
tillbaka till det förra eländet, som var en den svåraste skamfläck för vårt
lands rättstillstånd. Att detta varit möjligt, synes bero af det enligt nu
vunnen erfarenhet delvis olämpliga valet af myndigheter, åt hvilka lagens
handhafvande blifvit anförtrodt.

Af handlingar, som jag skall hafva den äran att till vederbörande
utskott öfverlemna, inhemtas följande:

l:o) Poliskammaren i Stockholm har den 9 januari d. å. faststält
den måleriarbetaren J. E. E. Agren meddelade »varning», ehuru mot honom
ej förekom ens en skymt af något sådant skäl för denna åtgärd,
som i § 1 af 1885 års lag omtalas. I afseende härå får jag nemligen
erinra,

att det enda verkliga skälet för den varnande myndighetens misshag,
nemligen Agrens deltagande i de arbetslöses demonstrationståg den 28
december förlidet år, ej af lagen erkännes såsom skäl för varning och att,
om Ågren vid deltagandet i nämnda oskadliga promenad på något sätt
förbrutit sig, den förseelsen ej faller under lösdrifverilagen;

att det ej blifvit visadt, icke ens påstådt, att Ågren gjort sig skyldig
till den förseelse, hvarom första stycket i lagens § 1 handlar, och att
man hvarken enligt lagens erkända syfte eller otvetydiga uttryckssätt eger
att hänföra en arbetares tillfälliga, ej genom egen skuld förvållade arbetslöshet
under en tid af sådan arbetsbrist och nöd, som nu råder i hufvudstaden,
till det slags förseelse, som omhandlas i andra stycket af § 1,
och att således den omständigheten, att Ågren sedan slutet af oktober
icke egt stadigvarande arbete, icke kan utan vidare gälla såsom skäl för
varning;

att Ågren synes hafva visat, att han hvarken var utblottad på alla
tillgångar eller i saknad af all inkomstgifvande sysselsättning;

Motioner i Andra Kammaren, N;o 145.

3

att, äfven om hans belägenhet varit sådan, detta ensamt dock ej enligt
lagens oförtydbara ord berättigar en varning för lösdrifveri, i ty att
det hvarken visats, att lian »underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja
sigt, ej heller att han »förer ett sådant lefnadssätt, att våda deraf
uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet»;

att Ågrens uppgift, att han »skrifvit artiklar mot polisen» och i tidningar
redogjort för de arbetslöses förenings delegerades företräde inför
II. M:t Konungen, icke innefattar erkännande om någon sådan förseelse,
som enligt lagen rättfärdigar tilldelande af varning för lösdrifveri.

2:o) Poliskammaren i Stockholm har den 7 januari detta år till fyra
månaders tvångsarbete dömt måleriarbetaren C. A. Skogqvist, utan att
härför kunnat anföras några sådana bevisande skäl, som lagen förutsätter.

Af handlingarne framgår nemligen följande:

Anledningen, hvarför Skogqvist »anhölls för lösdrifveri», var hans deltagande
i de arbetslöses nyssnämnda demonstrationståg. Till hvad jag
härom redan anfört må tilläggas, dels att deltagandet i 100 eller 150
personers promenad från n:r 11 Kronobergsgatan till Kungsträdgården
alldeles icke utgör hvad i lagens § 1, första stycket, betecknas såsom
lösdrifveri, dels att denna enstaka handling omöjligen kan utgöra vittnesbörd
om, att han ej söker sig ärligen försörja eller om »ett sådant
lefnadssätt», som hotar samhället med de i paragrafens andra stycke omtalade
vådor.

När Skogqvist i slutet i december anhölls, hade han från början af
november »för det mesta» saknat arbete, hvilket under den särskildt i
hans yrke rådande arbetslöshet icke utgör något bevis om bristande vilja
att skaffa sig arbetsförtjenst.

Såväl Ågrens som Skogqvists mål gifva vidare anledning att beklaga,
hvad handliugarna tydligt nog utvisa, att för vederbörande uppgiften varit
att få den ene varnad, den andre sin frihet beröfvad, och att för detta
ändamål snart sagdt alla hänsyn fått vika. Sålunda har den, som tilldelat
Ågren varning, icke tvekat att påstå det vara »tillfyllest styrkt»
—- hvad ej i någon måtto var ådagalagdt — att ett af Ågren inför poliskammaren
förevisadt penningebelopp »icke kunde vara hans tillhörighet»;
och dylika påståenden anses det i den åt poliskammaren anförtrodda
lösdrifveri-rättskipningen tillständigt att anlita, och de få gälla som
domsskäl.

T proceduren mot Skog![vist förekomma polisrapporter, innehållande
alldeles obestyrkta uppgifter om att Skogqvists hustru beklagat sig öfver

4 Motioner i Andra Kammaren, N;o 145.

dennes »våldsamheter samt oordentliga lefverne» äfvensom deröfver, att
Skogqvist »endast i ringa mån bidroge till hennes och barnens underhåll».
Poliskammaren har ej gjort någonting för att förvissa sig om beskaffenheten
af dylikt polisrapport-sqvaller. Poliskammaren har ej ens besvärat
sig med att förvissa sig om, huruvida Skogqvist verkligen hade några barn.
Om det nu förhåller sig så, som Skogqvist i sina besvär uppgifver, att
han icke har några barn, torde den svåraste af de polisrapporterade grunderna
för Skogqvists dömande till tvångsarbete, nemligen att han vårdslösar
sina faderspligter, väl få anses för oomtvisteligt lögnaktig. Men poliskammaren
synes hafva för princip att utan granskning taga allt för
kontant, som tyckes tala emot en misshaglig person i Skogqvists ställning,
och derför har den af nämnda osanna rapport funnit sig styrkt och stadfäst
i sin tro på de vådor, hvarmed Skogqvist förmenas hota den allmänna
säkerheten i Sveriges rike, och i sin åsigt, att hans underhåll derför borde
tills vidare öfvertagas af staten, och (de obefintliga) barnens, äfven till
den »ringa» del, hvari Skogqvist enligt anförda polisrapport skall hafva
dertill bidragit, af modern allena. Det torde vara öfverflödigt att särskildt
karakterisera ett så vårdslöst förfarande af en dömande myndighet, der
det gäller den personliga frihetens helgd.

Inför dessa erfarenheter, om hvad lösdrifverilagen förvandlats till i
polishänder, måste det första yrkandet blifva, att allmän underdomstol ege
att döma till den frihetsförlust, som hallas tvångsarbete.

Jag föreställer mig, att i landsorten rådstufvurätten i länsresidensstaden
lämpligen kunde träda i Konungens befallningshafvandes ställe.

All polismakt synes i följd af sjelfva sin natur tendera till godtycke,
och vanan vid utöfning af en sådan makt förvillar både de juridiska
begreppen och känslan för laglighet. Må lagstiftaren undvika att lemna
fritt spelrum åt frestelsen att låta den vrångt uttydda lagen träda i den
personliga förargelsens tjenst, att näpsa en misshaglig person för något
annat, än det man föregifver att han förbrutit.

Vidare synes mig varning srätten böra flyttas från de i lagens § 2
nämnda underordnade tjensteman — hos en del af hvilka det är påtagligt
att man ej kan påräkna det omdöme, som utöfningen af denna ytterst
grannlaga befogenhet kräfver — till Konungens befallningshafvande. Med varningsrätten
lagd i, till en del, för denna uppgift ytterst dåligt qvalificerade
personers händer, med ett stadgande sådant som det i § 3 och det i
sista stycket af § 6, med en sådan vårdslöshet i förfarandet, som i de
här ofvan omtalade tvänne målen förekommit, är en misshaglig persons

Motioner i Andra Kammaren N:o 145.

5

frihet prisgifven åt enskild hämnd eller politiskt hat, när han ej är omgifven
af det vidtförgrenado inbördes skydd, som den sociala öfverklassställningcn
förlänar.

Jag kan derför ock ej annat än ytterligare yrka, att varning måtte
få omedelbart och stirskildt för sig öfverHagas.

Jag vågar anhålla, att lagutskottet måtte antingen
utarbeta de ändringar i lagtexten, som de af mig
framstälda förslag påkalla, eller ock föreslå en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan om framläggande
för nästa riksdag af en i enlighet med dessa förslag
verkstäld revision af nu gällande lag angående lösdrifvares
behandling.

Stockholm den 30 januari 1892.

A. Hedin.