Motioner i Andra Kammaren, N:o 144

Motion 1905:144 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

7

N:o 144.

Af herr J. T. LarsSOll i Lund, om skrifvelse till Kungi. Maj:t
angående ändring af 12 § förordningen om kommunalstyrelse
i stad och 12 § förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

I ingressen till Rikets Ständers skrifvelse den 12 februari 1858 om
utarbetande af författning rörande kommunalstyrelse m. m. heter det, att
vid pröfning af flerahanda i ämnet väckta förslag Rikets Ständer icke
underlåtit att taga i betraktande kommunalförfattningarna i åtskilliga främmande
länder, »där den kommunala själfverksamheten i alla tider visat
sig mer lefvande än annorstädes och utgjort den källa, hvarur de konstitutionella
begreppen städse erhållit förnyad näring. > Om man ock må tro,
att Rikets Ständer med sitt initiativ i denna för hela vårt land så högviktiga
fråga åsyftat att äfven hos oss öppna en sådan friskt springande
källa, kan man likväl icke komma ifrån, att Rikets Ständers egen medverkan
vid stiftandet af nu gällande kommunallagar kännetecknas af en
äfven för den tiden ganska märklig brist på blick för hvad som i de till
mönster tagna länderna utgjort själfva lifskraften i den kommunala själfverksamheten,
nämligen en kommunal rösträtt, som i största möjliga utsträckning
tog alla röstberättigades intresse lika i anspråk för de kommunala
angelägenheterna. En sådan brist framträder redan hos den kommitté,
som i anledning af ofvan nämnda skrifvelse erhöll det maktpåliggande
uppdraget att göra upp förslagsritning till vår nya kommunala samhällsbyggnad.
Från de angifna mönsterländerna hämtades visserligen goda
förebilder till den nya byggnadens yttre former, men när det gällde att i
dessa former inblåsa den lefvande och lifgifvande anden, då ryggade kom -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

mittén tillbaka. I den mest- skärande motsats till många i kommittébetänkandet
uttalade vackra tankar om den kommunala själfstyrelsens boga
uppgifter och vikten af dess byggande på bredare och solidare grund än
den gamla, framträda de få rader, i hvilka kommitterade affärda frågorna
om rättigheten att taga del i kommunalstyrelsen och om röstvärdet därmed,
att kommitterade »trött sig bäst förese både det allmänna och det kommunala
samhällets val och fördel, då de vid besvarandet af dessa frågor
hufvudsakligen vidblifvit de grunder, efter hvilka rösträtten ur nämnda
tvåfaldiga synpunkt dittills inom kommunerna varit bestämd, nämligen att
skyldighet till bidrag för kommunens kassa och rösträttighet utgöra hvarandras
villkor och förutsättning, och att röstvärdet beräknas efter bidraget».
Genom detta uttalande, särskild! hvad angår röstvärdet, knäsattes den
krassa uppfattning, som drager likhetstecken mellan kommunen och det
kapitalistiska bolaget och ställer de ekonomiska medlen framför det samhälleliga
målet. Likväl skulle denna kommitté råka ut för beskyllningen
att hafva velat gå för långt i eftergifvenhet för »de utestängdas» anspråk
på delaktighet i handhafvande! af kommunens angelägenheter. Allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet, som vid riksdagen 1859—-1860 hade att
yttra sig öfver kommunallagkommitténs förslag, kunde icke dölja för sig,
att äfven efter detta förslag rättigheten att göra sin röst hörd i de kommunala
rådslagen blifvit utsträckt till ett stort antal kommunmedlemmar,
hvilka dittills saknat sådan rätt, och efter ett vackert medgifvande af
billigheten däri, att, i samma män som bildningen blefve allmännare och
gjordes tillgänglig för allt flera folkklasser, äfven rösträtten utvidgades,
föreslog utskottet en begränsning nedåt af den kommunala rösträtten, i
syfte att därifrån utestänga de minst beskattade, medan däremot de högst
beskattades nära obegränsade rösträtt lämnades okvald. Det kan i detta
sammanhang erinras, att samma utskott vunnit hedern af en uppfinning,
som sedermera flitigt exploaterats. Den nyheten att låta det ofta icke
själfförvållade uppförandet å restlängd öfver oguldna kommunalutskylder
suspendera rösträtten hade icke ens kommunallagkommittén föreslagit till
införlifvande med de nya grundsatserna, men allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet fann antagandet af denna grundsats »kunna verka såsom
en nyttig sporre till kommunalutskyldernas ordentliga ingående, så mycket
mera behöflig som något ansvar för försummelse i detta hänseende ej funnes
stadgadt». Att Rikets Ständer med sin i 1858 års skrifvelse uttalade
önskan att genom en ny författning vinna en mera lefvande kommunal
själfverksamhet, en källa till förnyad näring åt de konstitutionella begreppen,

Motioner i Andra Kammäfen, N:o 144.

it

förbundit tanken på att vid denna källa anbringa en regleringsdam till
förhindrande af allt för frisk tillströmning, som kunde vålla oro för dom,
hvilka redan förut summo ofvanpå, torde mafi vara berättigad att sluta
däraf, att endast några få röster, i borgareståndet, höjdes till häfdande af
personlighetsprincipen såsom lifgifvande och intresseväckande faktor i den
kommunala själfverksamheten och till varning mot pennin geväldets öfvermakt.
Dessa röster förklingade ohörda, och så skapades denna vrångbild
af kommunal »själfstyrelse», som intet annat är än plutokratisk oligarki,
ett fåtalsstyre, som skiljer sig från det förutvarande hufvudsakligen däri,
att man utbytt vissa priviligierade kaster, de jordägande på landsbygden
och de burslcapsägande i städerna, mot en ännu fåtaligare privilegierad
klick af högst beskattade.

För dem, som önska att i det kommunala samhällets angelägenheter
se ett föremål för allas intresse och icke för ett fåtals entreprise, måste
lagfästandet af vår kommunala rösträtt te sig såsom en mörk fläck på det
i många hänseenden förtjänstfulla lagstiftningsarbete, som för den kommunala
själfverksamheten öppnat rika utvecklingsmöjligheter, hvilka af brist
på intresse hos det maktegande fåtalet fått ligga obegagnade eller endast
ofullständigt tagits i anspråk. Att också inom folkets stora flertal, som
rösträttsstadgandet visserligen tillerkände rätt att deltaga i kommunens angelägenheter
men under förhållanden, hvilka aldrig medgåfvo åt detta deltagande
något spår af verkligt inflytande, ett djupt och allmänt missnöje
skulle af en sådan tingens ordning alstras och näras, var ju helt naturligt.
Detta allmänna missnöje har under den gångna tiden gifvit sig luft i eu
nästan oaflåtlig kamp mot den krassa förmögenhetsprincipen såsom grundval
för kommunalrösträtt, en kamp som dock allt hittills varit förgäfves
men som ej får upphöra, förr än den krönts med framgång.

Under det nya riksdagsskickets första decennier väcktes så godt som
hvarje år ett flertal förslag till ändring af grunderna för och utsträckningen
af den kommunala rösträtten, och äfven under senare tider har
denna fråga gång på gång sökt tillvinna sig Riksdagens uppmärksamhet.
Lika eniga som alla dessa förslagsställare varit därom, att, såvidt den
afsutten att inom kommunerna lifva folkandan till intresse för allmänna
angelägenheter skulle kunna med kommunallagarna vinnas och icke direkt
motverkas, det vore oafvisligen nödvändigt att i lagstiftningen åstadkomma
reaktion mot penningeväklets öfvermakt, lika skiftande hafva meningarna
varit angående medlen för begränsande eller afskaffande af denna öfvermakt.
Från de mest blygsamma anspråk på begränsning af de högst
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 35 Saft. 2

10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

beskattades dominerande inflytande genom fixering, absolut och relativt,
af visst röstmaximum eller genom införandet af måttlig röstskala ända till
förmögenketsprincipens öfvergifvande och inrymmande af lika rösträtt åt
alla röstberättigade, antingen i alla kommunala angelägenheter eller åtminstone
vid val af kommunala förtroendemän, hafva försök blifvit gjorda
att vinna plats inom kommunallagstiftningen för den inom de djupa leden
allmänna uppfattning, som icke kunnat förlika sig med den underliga logik,
hvilken »finner det mycket orättvist, att flera mindre bemedlade skola
kunna öfverrösta en rik i fråga om utskylder, men däremot icke det ringaste
obilligt i att eu rik bestämmer hvad flera mindre väl lottade skola
betala.»

Yid upprepade tillfällen hafva till belysande af den kommunala rösträttens
oefterrättlighet meddelats sifferuppgifter angående förhållandet mellan
antalet röstberättigade och röstvärdena inom åtskilliga kommuner. Till
raden af sådana uppgifter tillåter jag mig här lägga ytterligare eu om förhållandet
i den sydsvenska universitetsstaden, hvilket, om än icke bland de
mest himmelskriande, dock talar ett alldeles tydligt språk om orimligheten
i den bestående rösträtten. Enligt den justerade röstlängden uppgick sistlidet
år antalet kommunalt röstberättigade i Lund till 4,462 med ett sammanlagdt
röstetal af 58,296 röster. Yid en uppdelning af de röstberättigade
i tio grupper efter röstetalen i jämna tiotal erhållas följande siffror:

,197	röstberättigade med fr.	0.	m. 1
440	»	»	11
264		»	21
141			31
116	»		41
75	»	»	51
57			61
40	>		71
25		»	81
107	»	»	91

4,462 röstberättigade med sammanlagi

0.	m. 10	röster	.== 11,308	röster
	20	T>	= 6,475	»
»	30		= 6,588	»
	40		= 4,988
»	50	»	- 5,303	»
>	60	»	= 4,142	$
T>	70	»	= 3,703	Tf
	81	»	= 3,021
	90		=■■ 2,138
	100	»	= 10,630	»
—			58,296 :	röster.

Jag vill icke upptaga utrymmet med de reflektioner, till livilka ofvanstående
siffror inbjuda. Dessa reflektioner göra sig nog själfva. Att de
för anhängarna af personlighetsprincipen skola blifva lika nedslående, som
de må finnas tillfredsställande för dyrkarne af förmögenhetsprincipen, tager
jag för gifvet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

11

Hvilka äro då de tungt vägande skal, som allt intill denna dag kunnat
hålla kvar ett för den sunda rättskänslan så upprörande förhållande? Jo
först och främst ett högpolitiskt skäl, månheten om fortbevarande af den
karaktärsskillnad, som riksdagsordningen uppdragit mellan de båda kamrarna
och hvilken förmenats väsentligen bestå däri, att Första Kammaren
utses af valmanskorporationer, bildade genom val efter skattegrund, medan
den lika rösträtten följes vid valen till Andra Kammaren. En ändring
af den kommunala rösträtten skulle således rubba den nämnda karaktärsskillnaden.
Denna torde dock vara tillräckligt väl kringgärdad af andra
fullt tillräckliga garantier, såsom högre ålder och viss förmögenhetsställning
för valbarhet, frånvaron af bostadsband och arfvode samt icke minst
det medelbara, för att icke säga dubbelt medelbara, valsättet, för att icke
den riktiga karaktärsskillnaden mellan båda kamrarna skall äfventyras
genom den kommunala rösträttens reformerande, allra minst om denna
reform, såsom jag med denna motion åsyftar, inskränkes till den kommunala
rösträtten i stad. Vidare har man till skäl för oböjligt vidhållande
af förmögenhetsprincipen med olika variationer framhållit den redan af
kommunallagkommittén uttalade bolagsuppfattningen, hvilken ansetts betinga
röstvärdets beroende af bidragen till kommunens kassa. Man vill icke se
annat än den ena sidan, den ekonomiska, af kommunal verksamheten, och
därför blundar man för denna verksamhets sociala uppgifter och ändamål,
hvilka, för att citera en reservant i 1868 års lagutskott, »gå långt utöfver
det blott ekonomiska syftemålet eller vissa gemensamma ekonomiska anordningar
och bidrag till utgifterna för dessa.» Då man med snäf bokstafstolkning
af uttrycket »gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenlieter»
vill reducera kommunalstyrelsens uppgift därhän, att den hufvudsakligen
skulle bestå i fastställandet af kommunens inkomst- och utgiftsstat,
glömmer man, att bakom budgetens utgiftsposter stå företag af den
största sociala räckvidd, och man glömmer äfven den beslutanderätt, man
skulle kunna säga kommunala lagstiftningsrätt, som med det nu så högt
utvecklade kommunala lifvet i städerna ingriper djupt i den enskildes förhållanden,
kanske djupast i de minst bemedlades. Därtill kommer, att
den sä mycket omhuldade satsen, hvilken nästan blifvit upphöjd till axiom,
att den, som mera betalar till do gemensamma utgifterna, ock bör hafva
mera att säga i fråga om besluten, är riktig endast till utseendet, då den
så tillämpas som med afseende på den kommunala rösträtten. Enligt det
nu gällande kommunala skattesystemet utgå bidragen till kommunens kassa
med lika kvot af hvarje röstberättigad medlems inkomst, bortsedt från det
bevillningsfria afdraget från de lägst beskattades inkomst. Äfven med

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

tillämpning af skattegrunden för rösträtten synas därför, om denna grund
skall vara realiter och ej blott formaliter rättvis, de, som för det allmänna
bästa afstå lika andel af sin inkomst, äfven böra hafva lika del i allmänna
angelägenheternas handhafvande. Talet därom, att den lika komanmäla
rösträtten skulle medföra, att de förmögnare komme att i skatteväg
exploateras af dem, som mindre hade att vedervåga, är att hänföra
till de obotfärdigas förhinder. Don, som mindre äger, är tvifvelsutan mera
angelägen om sparsamhet med kommunens medel än den, som mera här,
och därför ock utan svårighet kan mera bära.

Lika rösträtt i kommunala angelägenheter är allt fortfarande det mål,
som bör eftersträfva^. Tyvärr synas vi ännu stå långt från detta mål.
Medgifvas bör det ock, att införandet af lika kommunal rösträtt krafvel''
såsom komplement proportionell valmetod och möjligen äfven revision af
öfriga delar af kommunallagstiftningen, särskilt angående beskattningsrätten,
derför tiden ännu icke torde vara inne. Men närma sig målet
kan man, och vägen dit är begränsningen af penningeväldets öfvermakt.
Eu sådan begränsning kan göras antingen genom eu enkel nedsättning af
röstmaximum eller genom införandet af eu måttlig graderad röstskala såsom
öfvergångsform. I sistnämnda hänseendet erbjuder sig en osökt anknytning
till en inom stadskommunerna, om andra är bär icke fråga,
sedan gammalt bestående annan röstgrund iin den kommunala, en röstgrund
som tillämpas vid borgmästareval. Beträffande denna röstgrund äger visserligen
olikheter rum mellan olika städer, men i en stor del städer tillämpas
eu femgradig skala, hvilken synes val lämpa sig äfven för ordnandet af
den kommunala rösträtten under öfvergångsstadiet till den Klia rösträtten.
Enligt denna röstskala beräknas röstvärdet efter en hvar röstberättigad
påförd bevillning till staten sålunda, att bevillning till och med 20 kronor
medför en röst, öfver 20 till och med 40 kronor två röster, öfver 40 till
och med 60 kronor tre röster, öfver 60 till och med 80 kronor fyra röster
och öfver 80 kronor jern röster. Om man efter sådan röstskala uppdelar t. ex.
de kommunalt röstberättigade i Lund enligt senaste röstlängd, erhållas:

3,637 röstberättigade med hvardera 1 röst -- 3,637 röster
405 » » : 2 röster = . 810

10] » » 3 * • • 573 »

97 .» " 4 » = 388 *

j.32 » 5 » - 660 *

eller 4,462 röstberättigade med tillsammans

6,068 röster.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

13

Med tillämpning af sådan röstskala komme följaktligen i nämnda stad 132
personer, icke fullt 3 % af de röstberättigades antal, att förfoga öfver nära
11% af hela röstetalet, 229 personer eller omkring 5% af de röstberättigade
äga omkring 17% af röstetalet, 420 personer eller nära 9 lj‘i %
af de röstberättigade disponera öfver 26 Y2% af röstetalet och 825 personer,
knappa 18 72 °/° de röstberättigades antal få till sitt förfogande
40 % af röstetalet. Detta må väl icke kunna sägas innebära ett våldsamt
brytande af förmögenketsprincipen. Xu kan invändas, att förhållandena i
eu enda stad ingenting bevisa angående verkningarna af eu dylik femgradig
röstskala. Jag har icke heller anfört dessa förhållanden i bevisningssyfte
utan endast exempelvis, men jag vågar dock tro, att totalbilden
kan anses temligen typisk för flertalet af våra medelstora landsortstäder.

Det är mig väl bekant, att tidigare förslag om införandet af graderad
röstskala afvisats med den förklaringen, att lagstiftaren måste välja mellan
antingen personlighets- eller förmögenhetsprincipen, och att, sedan han
bestämt sig för den senare, denna måste med följdriktighet tillämpas intill
den gräns, utöfver hvilken konsekvensen icke längre kan gå utan att leda
till uppenbar orättvisa eller medföra andra vådoa’. Hvarje kompromiss
mellan de båda principerna bär betecknats såsom ledande till godtycke.
Mot detta jantingen—eller» har dock med fog framhållits, dels att endast
genom ett förenad! afseende på kommunens rent ekonomiska och dess
samhälliga eller sociala sida rösträtten kunde riktigt bestämmas, och dels
att själfva fixerandet af en gräns, utöfver hvilken den följdriktiga tillämpningen
af förmögenhetsprincipen icke finge sträckas, i själfva verket intet
annat vore än en kompromiss med personlighetsprincipen. Hvad åter angår
det befarade godtycket, synes detta hafva fått fira sin största triumf
just vid uppdragandet af nämnda gräns, men hvar man än må sätta denna
gräns, kan eu viss grad af godtycke icke undvikas. Begreppet uppenbar
orättvisa uppfattas nu så olika här i världen. Den som icke vill se, att
orättvisa redan är för handen och så varit allt ifrån den nu gällande
kommunala rösträttens lagfästande, han lär icke heller kunna genom några
bevis därom öfvertygas. För den som vill se, är orättvisan alldeles uppenbar,
och för honom gäller därför endast att utfinna bästa medlet att minska
hennes verkningar, då man icke kan få henne helt undanröjd. Jag har
för min del trott, att den graderade röstskalan erbjuder beaktansvärda fördelar
framför den till visst maximum begränsade rena skatteröstskalan. Till
dessa fördelar skulle jag vilja räkna möjligheten att med användande af
lägre röstetal och valmännens uppdelning i förmögenhetsgrupper utjämna

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

förhållandet mellan högre och lägre beskattade utan helt uppgifvande af
den nu gällande principen om röstvärdets beroende af skattebidraget, hvartill
ur rent praktisk synpunkt kan räknas såsom en fördel att vid röstsammanräkning
råda öfver ett mera lätthandterligt material.

Vill man icke välja den utväg, som ligger i graderad måttlig röstskala,
står den andra utväg öppen, som redan eu gång anlitats för den
skenreform, hvilken genomfördes år 1869. Skall emellertid denna väg
beträdas, ligger det vigt uppå, att det icke åter stannar vid en skenreform,
som lämnar penningeväldet i orubbadt bo. Det gäller då att tillse, att
■flertalet kommer i åtnjutande af verkligt inflytande i kommunala augelägenketer.
För sådant ändamål måste tyngdpunkten flyttas afsevärdt ned
på skatteskalan. Då frågan om den kommunala rösträtten vid 1903 års
riksdag var under debatt i Andra Kammaren, yttrades af lagutskottets vice
ordförande, att tyngdpunkten borde läggas i händerna på medelklassen,
handtverkare, mindre handlande, mindre löntagare, arbetsförmän o. d., och
att sedan de högre beskattade och de lägre beskattade finge motväga
hvarandra. Hvar gränsen för det absoluta röstmaximum skall sättas, på
det att tyngdpunkten må komma att ligga hos de nämnda valmansfraktionernä,
den frågan låter sig naturligtvis icke tillfredsställande besvaras
utan efter ganska omfattande utredning. Att gränsen bör sökas temligen
långt ned på skalan, är emellertid uppenbart. Om man fäster sig vid en
af de angifna grupperna af valmän, hvilken torde kunna anses mest representativ,
nämligen handtverkarna, och tillser inom hvilken förmögenketseller
inkomstgrupp dessa böra sökas, finner man af kommerskollegii underdåniga
berättelse för år 1902, att antalet handtverkare, oberäknadt handtverksarbetare,
i rikets samtliga städer uppgått till 12,740, och att summan
af den för bevillning uppskattade inkomsten af kandtverksdriften i städerna
upptagits till 18,088,818 kronor, och att således för handtverksidkarne i
städerna medelinkomsten, efter hvilken bevillning påförts, uppgått till i
rundt tal 1,400 kronor. Med frånräknande af Stockholms stad blifver
motsvarande medelinkomst endast 1,275 kronor. Det tarfvas äfven utredning,
om och i hvilken män en sådan nedsättning af det absoluta röstmaximum,
må betinga en jemkning af jämväl det relativa.

Jag har här ofvan antydt, att jag med denna motion åsyftar ändring
endast af den kommunala rösträtten i stad. Visserligen äro rösträttsförhållandena
å landsbygden väl så bedröflig» som i städerna, kanske än
bedröfligare. Att det först så sent som vid 1900 års riksdag lyckats
framtvinga ett första litet tuppfjät till begränsande af fyrktalsväldet å

Motioner i Andra Kammaren. N:o 144.

15

landsbygden, visar emellertid, bur lönlöst det skulle vara att försöka
bringa fram ett ytterligare steg i den vägen. Det kommunala lifvet rör
sig ock i helt andra former och inom vidare verksamhetsområden i städerna,
hvarför det bestående rösträttsväsendets orättvisa och obillighet där kännas
vida mera tryckande och manande till snar reform. Ett allmänt och berättigadt
missnöje hos det öfvervägande största flertalet bidrager icke till att
väcka den känsla af samhörighet och gemensamt ansvar, som bör vara lifskraften
i samhällsutvecklingen. Ingenting kan däremot vara mera egnadt
att hos de ekonomiskt lägre folklagren verka en god samfundsanda än att med
förtroende åt dem öppna tillfälle till verkligt inflytande på samfundsangelägenheterna.
Jag dristar därför påkalla Riksdagens medverkan till vinnande
af detta mål, då jag härmed vördsamt hemställer,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och
Riksdagens pröfning underställa förslag till sådan ändring
af 12 § i kungl. förordningen den 21 mars 1862
om kommunalstyrelse i stad och af 12 § i kungl.
förordningen den 23 maj 1862 om kommunalstyrelse
i Stockholm, att antingen genom fastställandet af en
graderad röstskala, fotad på billiga grunder, eller genom
ytterligare nedsättning af det antal röster, för hvilket
rösträtt må kunna af någon röstberättigad utöfvas, ett
verkligt och behörigt inflytande i kommunala angelägenheter
må inrymmas åt flertalet af kommunens
medlemmar.

Stockholm den 27 januari 1905.

Jacob Larsson.

I motionens syfte instämma:
A. Thylander.

J. Persson M. F. Nyström.

i Arboga.

Anders Sterner.

Victor Moll, K. G. Karlsson.

Jakob Pettersson,

Alfred Ohlsson,

Karl Stark äck,