Motioner i Andra Kammaren, N:o 144 (Motion 1904:144 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

U:o I44.

Af herr Å. Thyländer, i anledning af Kungl. Maj;ts proposition
angående aflöningsstat för tullverket.

I fråga om rätt att vid befordran från en ålderstilläggsgrad till närmast
högre få räkna sig till godo något af det i förstnämnda grad intjänta
ålderstillägget yttrar tullstatskommitterade å sid. 246 af betänkandet
följande:

»Yid senaste reglering af postverkets lokalstat medgafs för tjänstemännen
rätt att räkna sig till godo jämväl hela tjänstetiden inom närmast lägre
grad. Med afseende å det mindre antalet ålderstilläggsgrader inom tullverket
torde man emellertid därstädes icke kunna gå lika långt i detta
hänseende. Kommittén vill det synas, som om rimliga anspråk skulle
kunna anses tillgodosedda, därest tjänsteinnehafvare medgåfves att räkna
sig till godo den tid, han tjänat i närmast lägre grad, efter det han där
intjänat fullt ålderstillägg, dock med sådan ytterligare begränsning, att
andra hälften af ålderstillägget i den högre graden ej finge anses intjänadt
förr än efter fem tjänsteår i sistnämnda grad.»

Af skäl, som jag härnedan närmare vill precisera, kan jag emellertid
ej finna en dylik för tullverkets tjänstemän enligt statsverkspropositionen
föreslagen bestämmelse vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
utan synes mig, som skulle nämnda tjänstemän därigenom bli alltför styfmoderligt
behandlade i jämförelse med deras vederlikar inom postverket.

Den fördel, som kommer tullverkets tjänstemän till godo genom att
i nämnda verk finnas endast 3 ålderstilläggsgrader, då däremot i postverket
finnas 5, är nämligen, enligt mitt förmenande till den grad minimal,
Bill. till Biksd. Prof. 1904. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 46 Höft. (Kris 144—149) 1

<■)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

att densamma i förening med den föreslagna bestämmelsen, att tjänstemännen
efter att ha tillbragt 10 år i en ålderstilläggsgrad få räkna sig
till godo eventuellt öfverskjutande år intill fem för erhållande af ålders -tillägg i närmast högre grad, icke på långt när uppväges af den stora
fördelen, som posttjänstemännen besitta, att vid befordran till närmast
högre grupp, när helst den sker, få räkna sig till godo för erhållande
af ålderstillägg samtliga i föregående grupp intjänta år. Fördelen för tullverket
med tre grupper i stället för fem är, skulle man kunna säga, endast
skenbar. Granskar man nämligen närmare dessa 5 ålderstilläggsgrupper,
skall man finna, att högsta gruppen ej utgör mer än 0,36 % och den
därpå följande 1,93 %, c:a 2.20 % af hela antalet. Återstår således
97,71 %o, hvilka, liksom förhållandet i tullverket, äro fördelade på 3:ne
ålderstilläggsgrupper. — Men äfven om fördelen med de 3 grupperna i
stället för 5 ej vore fullt så minimal, som nu faktiskt är förhållandet,
blifver den likväl ej ensam rättvisligen ägnad att betinga eu så afsevärd
inskränkning i bestämmelserna angående ålderstilläggens åtnjutande, som
nu föreslagits. Enligt statsverkspropositionen skulle i verkligheten förhållandet
komma att gestalta sig sålunda: Under det att i postverket endast
högst undantagsvis torde inträffa, att en tjänsteman genom öfverhoppande
af en ålderstilläggsgrupp går miste om bibehållandet af redan intjänt ålderstillägg
eller tjänstårsberäkning för att komma i åtnjutande däraf, eller
med andra ord, under det en posttjänsteman så godt som vid hvarje tillfälle
af befordran till högre grad får räkna sig till godo, utan någon inskränkning,
samtliga i föregående grad intjänta år för erhållande af ålderstillägg,
kommer visserligen för tulltjänstemannen möjligheten ej att uteslutas
att vid befordran till högre grad delvis få komma i åtnjutande af
i föregående grad intjänta ålderstillägg, men blir denna möjlighet betingad
af, att tjänstemannen kvarstått i första grad 15 år eller därutöfver, kvilket,
— särskildt beträffande befordran från lägsta graden, så länge extratiden
ej afsevärdt kan komma att förkortas, — åtminstone ännu så länge mera
sällan kommer att inträffa. Framställd i andra ordalag, ställer sig skillnaden
mellan ålderstilläggsbestämmelserna i de båda verken på följande
sätt: Under det att eu posttjänsteman vid sin utnämning till exempelvis
postexpeditör genast får börja räkna tjänsteår för erhållande af ålderstillägg
ej allenast i den ålderstilläggsgrupp, han sålunda tillhör, utan äfven
samtidigt för den närmast högre gruppen, och således, för att vid skeende
befordran till kontrollör eller någon af de båda lägsta postmästareklasserna
få komma i åtnjutande af fullt ålderstillägg, endast behöfver kvar -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

stå i lägsta graden 10 år, får, enligt kungl. propositionen, exempelvis en
kammarskrifvare först efter nämnda antal tjänsteår i graden, d. v. s. 10
år senare än posttjänstemannen, börja räkna sig till godo Överskjutande
tjänsteår för erhållande af ålderstillägg i nästa grad. Och ej nog därmed,
om han sedan kvarstår i denna lägsta grad aldrig så länge, kan han likväl
ej vid befordran till nästa grad genast få komma i åtnjutande af mer
än det till fullo intjänta ålderstilläggets första hälft. Att härvidlag en
tydlig orättvisa blifvit begången, som Riksdagen bör vara mån om att få
af hjälpt, torde ligga i öppen dag. Därtill kommer:

l:o) att en kammarskrifvares slutaflöning, alltså båda ålderstilläggen
inberäknade, äfven om den på fyra platser i riket är föreslagen till 3,600
kronor, likväl på de flesta platser ej är föreslagen till högre belopp än
3,000 kronor och på åtskilliga platser endast till 2,800 kronor, då däremot
slutaflöningen för en postexpeditör, hvarhelst han än har sin tjänstgöring
förlagd, innan han kan påräkna ytterligare befordran, alltid bör
komma att uppgå till 3,300 kronor.

2:o) att kammarskrifvaren erhållit sin första ordinarie utnämning afsevärdt
många år senare än postexpeditören, samt att hans inkomster under
extra ordinarie-tiden varit betydligt mindre och långt osäkrare med ty åtföljande
större skuldsättning än den extra ordinarie postexpeditörens, hvadan
dessa två omständighheter borde ha talat för att vid befordran till
högre grad snarare bereda tulltjänstemännen fördelaktigare villkor än posttjänstemannen,
i stället för tvärtom.

Nu torde möjligen någon komma att göra följande invändningar mot
den motion, jag här nedan kommer att framställa:

1) att hänsyn äfven måste tagas till, att själfva aflöningsbeloppen i
de högre graderna inom tullverket äro föreslagna till något större belopp
än för motsvarande tjänstegrader inom postverket,

2) att tulltjänstemannens utsikter att vinna befordran till högre grad
äro jämförelsevis något större än posttjänstemännens.

Den första invändningen vill jag bemöta därmed, att visserligen utgöra
själfva aflöningsbeloppen (lön och tjänstgöringspengar) för de 3 lägsta aflöningsgraderna
inom postverket näst efter postexpeditörsgraden ej mera än
resp. 2,600, 3,000 och 3,200, då däremot aflöningsbeloppen för de tjänstemannagrader,
till hvilka direkt befordran från kamin arskrifvaregraden i regel
torde förekomma, enligt kungl. propositionen växla mellan 2,900 och 3,700.
Men är därvidlag att märka, att med de nämnda tjänstemannabefattningarne
inom postverket så godt som utan undantag äro förenade sportler af gan -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

ska afsevärd natur: för postmästarne i form af öfver skjutande frimärksprovision,
särskilda afgifter af trafikanterna för hållande af breffack med
fl. dylika sportler, samt för postkontrollörerna likaledes frimärksprovisionen,
som i regel torde uppgå till 1,000 kronor och däröfver pr år. För mången
tullförvaltare och kontrollör däremot torde högst få tillfallen till extra
inkomster i tjänsten yppa sig, och där de verkligen förekomma, utgöra
de i regel, i motsats till motsvarande postfunktionärers, ersättning för
arbete, förrättadt före eller efter expeditionstiden d. v. s. under den för
dem afsedda hvilotiden. Men äfven frånsedt denna olikhet i åtnjutandet
af extra inkomster, torde mer än tillräckligt stöd för den för tullfunktionärerna
i mellanstadierna föreslagna förhöjningen vara att finna i den af
tullstatskommitterade med rätta förfäktade åsikten, att tulltjänsterna i allmänhet
genom sin natur af ansvarsfulla uppbördsbefattningar böra i aflöningsbanseende
vara bättre situerade än andra med dem jämförliga och
till och med högre ställda befattningar inom andra verk. Hvad nu den andra
invändningen beträffar, att tulltjänstemännen i fråga om utsikterna att en
gång vinna befordran till högre grad äro bättre lottade än posttjänstemännen,
så vill jag först som sist uttala, att det påståendet, enligt de utredningar,
jag låtit verkställa, helt enkelt ej är med sanna förhållandet öfverensstämmande,
utan att snarare — med undantag möjligen för den allra
yngsta generationen ett motsatt förhållande äger rum. Att bedöma en
tjänstemans, hvilkens som helst, utsikter att vinna befordran till tjänstemannagrad
närmast efter den lägsta efter förhållande mellan antalet tjänster
i lägsta ordinarie graden samt antalet tjänstemannabefattningar i högre
grader, såsom kungl. generaltullstyrelsen behagat göra i sitt underdåniga
utlåtande af den 17 okt. 1903 öfver de af Sveriges allm. tulltjänstemannaförening
till Kungl. Maj:t ingifna påminnelser, kommer gifvetvis ej alltid
att hålla streck, allra minst vid en jämförelse mellan postverket och tullverket,
alldenstund befordran till lägsta grader i ena verket sker 6 å 10
år tidigare än i det andra verket. Frågan gäller ju ej inom hvilketdera
verket, från deri tidpunkt räknadt, då första ordinarie tjänst uppnåtts, det kräfves
längsta tid för erhållande af ytterligare befordran, utan fast mera, inom
hvilketdera verket det kräfves största antalet tjänsteår, från inskrifning sår et
räknadt, för erhållande af befordran till tjänstegrad närmast efter den lägsta.

För att under nu rådande förhållanden få en rätt syn på befordringsmöjligheterna
till tjänstemannagrad närmast efter den lägsta inom de
båda verken, blir det därför nödvändigt att gå tillväga på ett helt annat
sätt, än tullstyrelsen funnit skäligt. Hur lång tid en tjänsteman — han

Motioner i Andra Kammaren, N:o 114.

må befinna sig på ordinarie eller extra ordinarie stat — måste tillbringa
i verket, för att i vanlig ordning komma i tur till befordran utöfver lägsta
grad, måste gifvetvis framför allt vara beroende af proportionen mellan,
å ena sidan antalet tjänster af högre grader, å andra sidan antalet till
dylik grad obefordrade tjänstemän, ordinarie eller extra ordinarie, som på
grund af sin anciennitetsrätt eller af annan anledning vid första befordran
till högre grad komma att gå före den tjänsteman, hvars befordringsutsikter
man vill bedöma. Huru befordringsutsikterna inom de olika
verken ställa sig, torde bäst och tydligast framgå af några exempel. Vid
eu jämförelse mellan befordringsutsikterna för tvenne i hvardera verket
inskrifne tjänstemän — om nämligen som befordran till högre grad räknas
befordran till l:ste postexpeditör — visar det sig sålunda, att en under
april månad 1897 inskrifven posttjänsteman (eller med andra ord den för
närvarande yngste ordinarie postexpeditören), för att uppnå sin tur till
erhållande af eu af de 228 + 60 = 288 (34,8 %) befintliga tjänster af
högre grader, har att afvakta endast de 600 — 60 = 540 (65,2 %) äldre
till högre grad obefordrade tjänstemännens afgång ur lägsta grader, —-under det att en vid samma tidpunkt inskrifven tulltjänsteman, för att
uppnå en af de 129 (32,25 %) föreslagna tjänsterna af högre grader,
måste vänta ut först och främst föreslagna 151 ordinarie tjänstemän i
lägsta grader — däri alltså äfven inberäknade innehafvare af de öfveruppsyningsmans-
och uppsyningsman tjänster, som af tullstatskommittén
föreslagits till tjänstemannabefattningar -— samt dessutom, lågt räknadt,
120 öfriga, (af i tullverkets senaste matrikel upptagna 150) till inskrifniugsåret
äldre, men till ordinarie tjänstemannagrad ännu obefordrade
tjänstemän, som med visshet kunna antagas hafva för afsikt att vinna
befordran, alltså inalles 271 (67,75 %).

Göres nu samma jämförelse mellan tvenne i slutet af år 1889 i
hvartdera verket samtidigt inskrifna tjänstemän, visar det sig, att befordringsutsikterna
till högre grad för tulltjänstemännen ställa sig än sämre,
jämförda med posttjänstemannens, ity att den senare, för att uppnå en af
228 + 55 = 283 (50,2 %) tjänster af högre grad, har före sig endast
340 — 55 = 285 (49,8 %) till högre grad af obefordrade tjänstemän,
under det att tulltjänstemannen, för att uppnå en af 129 (42,7 %) föreslagna
tjänster af högre grader, har före sig först och främst 143 tjänstemän
i lägsta ordinarie graden (af förstnämnda 151) samt dessutom, lågt
räknadt, ett 30-tal (af tullverkets senaste matrikel upptagna 47) till inskrifningsåret
äldre, men till ordinarie tjänstemannagrad ännu obefordrade

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

tjänstemän, som med visshet kunna antagas ännu vinna befordran, alltså
inalles 173 (57,3 %).

De tvenne andragna exemplen torde tydligare än någon annan utredning
gifva vid handen, att framtidsutsikterna för närvarande tvärtom ställa
sig sämre inom tullverket än inom postverket, i stället för bättre, såsom
tullstyrelsen velat göra troligt, och på hvilken uppfattning dess för tulltjänstemännen
mindre gynnsamma ställning till aflöningsfrågan i väsentlig
mån torde ha sin grund.

I anledning af hvad jag sålunda anfört, men då jag på samma gång
anser, att den fördelen, om än i verkligheten aldrig så obetydlig, som tullverkets
tjänstemän ha med sina endast 3 ålderstilläggsgrader gent emot
postverkets tjänstemän med sina motsvarande 5 grupper, godt bör kunna
betinga en viss inskränkning i fråga om rätten att vid viss befordran få
bibehålla redan förut intjänadt ålderstillägg, skulle jag vilja föreslå, att
denna inskränkning komme att bestå däruti, att tulltjänstemannen, först
sedan lian i en grad tillbragt 5 år, finge vid befordran till högre grad
komma i åtnjutande af samma rätt, som kommer posttjänstemännen till
del redan vid själfva utnämningen i den lägre graden. Jag får därför
hemställa,

att nedanstående punkt af § 2, mom. 9 i Kungl.
Maj:ts förslag till aflöningsreglemente för kungl. tullverket
(sid. 190 i statsverkspropositionen): »dock att den,
som befordrats till tjänst, som nu är sagd, från tjänst
i närmast lägre ålderstilläggsgrad må tillgodoräknas —-— — af hela ålderstillägget», måtte få följande ändrade
lydelse:

»dock att den, som befordras till tjänst, som nu
är sagd, från tjänst i närmast lägre ålderstilläggsgrad,
må tillgodoräknas den tid, under hvilken han till
äfventyra innehaft och bestridt tjänst i sistberörde
grad, sedan han där intjänat stadgad tid för tillträdet
af ålderstilläggets första hälft».

Stockholm den 28 januari 1904.

A. Thylander.

I motionen instämma:

L. Gast. Broomé. Paul Hellström. K. v. Geijer.

Oskar Berg. K. G. Karlsson. S. Natt och Bag.

Herman Andersson. Henrik Hedlund. Jakob Petersson.