Motioner i Andra Kammaren, N:o 144

Motion 1892:144 Andra kammaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

17

N:o 144.

Af herrar Ollas A. Ericsson i Ofvanmyra och D. Persson i Tallberg,
om ändring i vissa delar af förordningen om
landsting den 21 mars 1862.

Enligt kongl. förordningen om landsting af den 21 mars 1862 utses
landstingens ledamöter på tre olika sätt. I stad verkställes valet »efter de
för val till kommunalbefattningar derstädes gällande föreskrifter», således
af stadsfullmägtige, eller der sådana ej finnas, på allmän rådstuga. I härad
eller tingslag, som består af mer än en kommun, sker valet medelbart genom
särskilda för det ändamålet utsedde elektorer. Består häradet eller
tingslaget af endast en kommun, sker valet omedelbart å kommunalstämma.

Häraf är följden, att det medelbara valsättet så godt som uteslutande
användes vid val af landstingsmän. De kommuner, som bilda eget härad,
äro mycket fåtaliga och ligga till största delen i Norrbottens län, som sålunda
är det af rikets län, der omedelbara landstingsval talrikast.förekomma.

Vid de medelbara valen å landet utse kommuner med högst 1,000
invånare en elektor, med 1,001—3,000 invånare två, hvarefter ytterligare
en elektor väljes för hvarje nytt fullt eller börjadt tal af tretusen.
Bland andra mindre goda följder häraf är den icke minst vigtiga, att de
slutliga valen utföras af ett kotteri af elektorer, som i de flesta fall är så
fåtaligt, att det i fullt halfva antalet af Sveriges härad, eller vid pass ett
hundra sextio, icke uppgår till mer än allra högst tio personer. Hvilket
Bill. till Riksd. Prof. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 24 Höft. 3

18

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

vidsträckt spelrum inom en så trång krets af valmän skall finnas för personliga
bearbetningar och sidoinflytelser äfvensom för de mest privata intressen,
det ligger i öppen dag. En annan följd är, att en stor kommun inom ett härad
genom sina elektorer kan ensam eller så godt som ensam beherska hela valet.
Om, såsom stundom händer, ett härad består af en stor kommun med fyra eller
fem elektorer och ett par småkommuner med en eller två elektorer hvar,
så äro de senare helt och hållet magtlösa vid landstingsvalet; och det händer
icke sällan, att de helt och hållet underlåta att deri deltaga. En tredje
följd är, att det öfvervälde, som den kommunala röstgrunden tillägger de
högst beskattade, ytterligare och alldeles onödigtvis skärpes genom det medelbara
valsättets tillämpning. Inom ett allt för stort antal kommuner
inom vårt fädernesland ega som bekant en eller ett par röstegande mer än
hälften af sin kommuns hela röstetal. Då nu i ena fallet ett dylikt förhållande
eger rum i en stor kommun inom ett härad, och i andra fallet enahanda
förhållande råder i två eller flere mindre kommuner i ett annat härad, samt de
stora rösterna der enväldigt afgöra öfver elektorsvalens utgång, kan det lätteligen
inträffa, att en, två, eller tre personer med obegränsad magt bestämma
öfver ett helt härads val af landstingsmän. Ett sådant ytterligare kringskärande
af de smärre rösternas redan dessförutan mer än tillräckligt begränsade
inflytande kan icke vara med någon grad af rättvisa och billighet
förenligt.

I städerna ställer sig visserligen förhållandet något bättre. Der ske
valen mest genom stadsfullmägtige, som ju måste förutsättas väl känna till
kommunens behof och dessutom på långt när icke äro så fåtaliga som häradenas
små elektorskotterier. Men då vi anse att de förut skildrade olägenheterna
med nödvändighet påkalla det omedelbara valsättets införande
vid val af landstingsmän på landet, finna vi häri intet skäl att dervid göra
undantag för städerna, hvilkas invånare med sin ofta mera vakna allmänanda
väl skulle företrädesvis göra ett godt bruk af rätten att omedelbart få
välja landstingsmän.

Faran af röstsplittring vid omedelbara val af landstingsmän på landsbygden
är redan förebyggd genom stadgandet i § 9 landstingsförordningen,
att der absolut majoritet eller mer än halfva röstetalet icke uppnåtts,
skall nytt val ega rum mellan dem, som första gången fått de flesta rösterna,
till dubbelt så stort antal, som återstår att välja. Det gäller då
blott att äfven vid omedelbara val tillämpa denna föreskrift; och då dessa
val, liksom nu i härad med blott en kommun, böra å kommunalstämma
förrättas, med anslutning i öfrigt till hvad som är stadgadt om val af riks -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

19

dagsmän till Andra Kammaren, synes intet vidare återstå, än att valförrättande
domhafvanden, till hvilken stämmoprotokoll öfver första omröstningen
blifvit insända, ålägges att ofördröjligen utlysa ny och extra kommunalstämma
för den andra omröstningens förrättande. Någon ny och vidlyftigare
valapparat behöfver alldeles icke sättas i gång, utan torde en enkel
hänvisning till de föreskrifter, som gälla för val till Andra Kammaren, vara
fullt tillräcklig.

Vid sistnämnda val är det öfverlåtet åt valmännen att sjelfve besluta,
om de önska välja medelbart eller omedelbart. Ett dylikt vilkorligt användande
af båda valsätten skulle väl äfven här kunna sättas i fråga. Men
i sj elfva verket har det medelbara valsättets bibehållande under någon form
så mycket mindre skäl för sig, som detta valsätt vid riksdagsmannaval redan
är öfvergifvet af samtliga stadskretsar och fulla trefjerdedelar af landsbygdens
valkretsar och sålunda kan anses stadt i fullständigt utdöende.
Dertill kommer ock, att om valmännen skulle genom omröstning afgöra
mellan båda valsätten, utsigten vore mycket svagare att genomdrifva det
omedelbara valsättet än vid riksdagsmannaval, der hvarje röstande eger eu
röst. Här vore nemligen att befara, att de stora rösterna, som såge detta
valsätt i någon om än ringa mån hota deras välde med inskränkning, allestädes
och som en man skulle förena sig deremot.

Så mycket större vigt ligger på ett mera utbredt intresse för och allmännare
deltagande i valen till landstingsmän, som desse bland annat äfven
utgöra valnämnder till utseende af ledamöter i Riksdagens Första Kammare.
Det stämmer illa öfverens med grundlagens anda och mening, att dessa val,
som i sista hand bestämma öfver bildandet af folkrepresentationens ena
hälft, skola omfattas med så ringa intresse eller, rättare sagdt, med så allmän
likgiltighet, som nu är fallet. Derigenom blifver ofta utgången af
dessa så högst vigtiga val öfverlemnad åt slumpen, hvilket icke kan vara
till nytta, vare sig för det mindre eller det större samhället. Att en förändring
i denna anda indirekt skulle utöfva återverkan, om än i ringa mån,
på grundlagens föreskrifter om Första Kammarens bildande, kan för visso icke
anses såsom ett skäl mot densamma, om den i och för sig är nyttig. Att
landstingselektorernas mellanled vid valen till Första Kammaren skulle bortfalla,
det minskar på intet siitt utsigten för goda och samhällsbevarande val
till denna kammare och är för öfrigt endast ett motstycke till hvad som
redan nu sker inom Andra Kammaren, der valsättet genom elektorer af sig
sjelf är på väg att försvinna. Så länge grundlagen ingenting stadgar om

20

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

sättet för landstingsval, kan det icke anses strida mot god ordning att förändra
detta valsätt utan ändring i grundlagen.

I det anförande till statsrådsprotokollet, som innehåller motiveringen
till nu gällande riksdagsordning, har dess författare synnerligen vältaligt
och bevisande framstält det omedelbara valsättets företräden framför det
medelbara. Det senare anser han på mycket goda skäl endast böra komma
i fråga, der stora afstånd försvåra omedelbara val. Detta i fråga om val af
riksdagsmän. Klart är emellertid, att de skäl, som tala för det omedelbara
valsättets användning vid riksdagsmannaval, ega ännu större giltighet i fråga
om landstingsmannaval. Valkretsarne äro der mindre, personalkännedomen
följaktligen större och allmännare utbredd, samt intresset för valen mera
lifligt och omedelbart berörande hvarje valman. Skälen för det omedelbara
valsättets användande äro således här nästan mera talande än vid riksdagsmannaval.

Vi föreslå alltså,

att Riksdagen ville för sin del besluta, det nedanstående
delar af kongl. förordningen om landsting af
den 21 mars 1862 måtte erhålla ungefärligen följande
ändrade lydelse:

3 §-

Landstingsmännen väljas--------

— -----sålunda:

att hvarje stad — —-------—---

--— öfverskjutande folkmängd;

att hvarje härad — —-----— — —

— --öfverskj utande folkmängd;

att valet i stad verkställes å allmän rådstuga enligt
der gällande allmän röstgrund;

att valet å landet verkställes omedelbart enligt hvad
för val i kommunalstämma är stadgadt. Inom härad
eller tingslag, som innefattar flere än en kommun, skola
för rösternas sammanräknande och fullmagts utfärdande
åt den eller dem, som de flesta rösterna erhållit, valprotokollen
till domhafvanden insändas, och gälle för
öfrigt i tillämpliga delar hvad om val till Andra Kammaren
stadgadt är.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

21

4 §•

Höra delar :--—---------

— —---belägna tingslag (lika med sista punkten

i nu gällande 3 §).

5 §•

Antalet landstingsmän —--'' —-----

— --— understiga tjugo.

Derest —-------------

— — — till minst tjugo (lika med nu gällande 4 §).

6 §.

Häradsrättens ordförande är valförrättare.

Valen skola så väl i stad som på landsbygden före
juni månads utgång vara verkstälda.

9 §•

Val af landstingsmän skall med slutna sedlar verkställas.
Hvarje valsedel —--— —----

— — — — afgör lotten.

För den andra omröstningens hållande inom härad
eller tingslag, som innefattar flere än en kommun, förordne
domhafvande)! ofördröjligen utlysande af extra
kommunalstämma, och tillställe kommunalstämmoordförandena
förteckning öfver de personer, som under omröstning
skola komma.

10 §.

Sedan alla —--—----— antal supleanter;

och äro den eller de valde, som i första omröstningen
erhållit do flesta rösterna.

För valbarhet — — — — — — — —

— — — till landstingsman.

Bill. till Riksd. Prof. 181)2. 1 Sami, 2 Afd, 2 Band, 24 Häft.

4

22

Motioner i Andra Kammaren, K:o 144.

I den händelse denna valapparat skulle anses vara för tung, kan man
ju utesluta den andra omröstningen och nöja sig med enkel röstpluralitet, i
hvilket fall vi alternativt föreslå följande lydelse af 9 §:

9 §■

Val af landstingsman skall med slutna sedlar verkställas.
Hvarje valsedel bör innehålla lika många namn,
■som antalet af de landstingsmän, hvilka skola från valdistriktet
utses; och äro de valde, som de flesta rösterna
erhållit. Emellan lika röstetal afgör lotten.

Öfverlemnande vi åt lagutskottet, till hvilket denna motion torde remitteras,
att utvälja det bästa alternativet och göra de ändringar uti formuleringen,
som kunna anses nödiga, blott syftemålet vinnes.

Stockholm den 30 januari 1892.

Ollas A. Ericsson. D. Persson

i Tallberg.

Stockholm, Gernandts Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.