Motioner i Andra Kammaren, N:o 143

Motion 1896:143 Andra kammaren

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

N:o 143.

Af herr P. Norberg’, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
tullfritt införande öfver Funäsdalen af spanmål och fläsk.

Jag anser mig pligtig förnya mitt vid flere föregående riksdagar gjorda
yrkande, att spanmål, malen och omalen, alla slag, samt fläsk, andra slag,
må få tullfritt till riket införas öfver Funäsdalen.

Till stöd för detta yrkande anförde jag i min motion vid 1895 års
riksdag följande:

»Klimatet i Herjeådalen är i hög grad hårdt och oblidt. Långt efter
det full sommar inträdt i de sydligare delarne af Sverige, är marken i
Herjeådalen snöhöljd och vattnén betäckta med is. Ännu i slutet af maj
äro sjöarne enligt regeln körbara. Ja, det bär händt, att Malmagssjön i
Tännäs socken kunnat på isen passeras med fordon ännu i slutet af juni.
Först i juli månad inträder den verkliga sommaren i dessa trakter. Den
räcker till slutet af augusti eller i lyckligaste fall till midten af september,
och är alltid åtföljd af frostnätter och oftast äfven af snö. Är 1892 föll
redan mot slutet af augusti så mycket snö, att till och med träd brötos
ned. Och äfven år 1893 kom snö så tidigt, att höbergningen derigenom
delvis omöjliggjordes, och en myckenhet slaget hö blef qvarliggande under
snön.

Att en befolkning, som lefver under så karga förhållanden, ej kan i
nämnvärd mån vara åkerbrukande, är ju en gifven sak. Ingenstädes i
Herjeådalen kan, ens under goda år, produceras spanmål tillräckligt för
det egna behofvet. Inom Tännäs, Ljusnedals och Storsjö socknar, inom
större delen af Hede socken och å flera orter här och der inom provinsen,
hafva nattfrosterna omöjliggjort all spanmålsproduktion. Det enda, som
der kan odlas, är små qvantiteter potatis, som under goda år uppdragas i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

13

bergsskrefvor och andra för plogen otillgängliga ställen, der skydd tinnes
för nattfrosten och fjellstormarne.

* Äfven ladugårdsskötsel bedrifves under de största svårigheter. Höet
måste till största delen hemtas från ofta flere mil från bostaden belägna
starrängar, och höbergningen omintetgöres ej sällan genom tidiga snöfall.
Det smör, som produceras för afsalu, måste på grund af de svåra kommunikationsförhållandena
gömmas länge, innan det kan föras i marknaden,
hvarigenom det, såsom sekunda vara, endast betingar ett lågt pris.

Fläsk, denna i synnerhet för skogsarbetaren så oumbärliga förnödenhet,
kan naturligtvis under sådana förhållanden ej heller produceras inom provinsen,
utan måste detsamma, liksom brödfödan, anskaffas från andra orter.

Om det för andra, lyckligare lottade landsdelar, der befolkningen har
sin förnämsta utkomst af jordbrukets afkastning, kan vara en fördel att
lifsförnödenheterna stiga i pris, så är deremot detta för Herjeådalens fattiga
befolkning uteslutande en olycka, och denna så mycket hårdare, som på
grund af de lokala förhållandena de utifrån inköpta lifsmedlen under alla
förhållanden i Herjeådalen måste ställa sig betydligt högre än på andra
orter. Äfven då i landet i öfrigt spanmålsprisen stå ovanligt lågt, råder
dock i Herjeådalen alltid hvad man annorstädes skulle kalla: dyr tid. .

På grund af de stora afstånden är det icke möjligt att fylla Herjeådalens
spanmålsbehof från de spanmålsproducerande delarne af Sverige.
Från Funäsdalen till närmaste svenska jernvägsstation i Ljusdal har man
26,5 mil. Till Rörås i Norge har man endast 7 mil. Huru rika skördand
i södra Sverige än må vara, finner dock ej ett korn af dem vägen till
Herjeådalen, som uteslutande är hänvisad att fylla sitt spanmålsbehof från
Rörås. Men Rörås är beläget uppe på Dovre fjell. Der i trakten produceras
icke heller någon spanmål till afsalu. Den måste hemtas från Trondhjem,
hvarför ock mjölpriset pr 100 kilogram i allmänhet ställer sig 2
kronor 50 öre ä 3 kronor högre i Rörås än i Trondhjem. Från Rörås
skall spanmålen sedan fraktas till olika delar af Herjeådalen. De första
åtta milen mellan Rörås och Ljusnedals bruk äro allmän landsväg. Ätt
för 100 kilo mjöl på en så pass lång vägsträcka betalas 2 kronor 50 öre
i frakt, får väl ej anses öfverdrifvet dyrt. Men från Ljusnedals bruk till
Storsjö är 5 mil obanad väg. Vintertiden släpar man här fram mjöllassen
genom att fästa brädlappar — så kallade trögor — under fötterna på
hästarne för att de ej skola sjunka i den djupa snön. -Men sommartiden
måste man forsla mjölsäckarne på hästryggen, och det fordras då eu rätt
stadig häst för att han på obanad, stenig och äfven delvis sumpig*mark
skall kunna taga sig fram med en börda af 100 kilogram; och om forbonden,
som så lång väg och i så svår mark skall gå bredvid hästen och

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

hålla i mjölsäcken för att den ej skall falla af hästryggen, för en sådan
resa betingar sig en betalning af 10 kronor, så tror jag de äro ärligen
förtjena. Fraktkostnaden för 100 kilogram mjöl från Rörås till Störtsjö
kan sålunda uppgå till 12 kronor 50 öre. För dem, som bo ännu längre
bort, såsom i Henådalen, Serfsjö m. fl. ställen, blir hemforslingen af brödfödan
ännu besvärligare och dyrare.

Kan det väl vara obefogadt, om en befolkning, som lefver under sådana
förhållanden och som i lika mått som rikets öfriga inbyggare får
bära den växande skattebördan i öfrigt, vågar anhålla åtminstone om den
lindring, att dess oumbärliga födoämnen må få införas skattefritt? Må
man besinna, att med den nu åsätta mjöltullen endast fraktkostnaden och
tullafgiften för 100 kilo mjöl — och under formen af mjöl måste spanmålen
införas, då någon qvarnrörelse ej bedrifves i Herjeådalen — i Storsjö
uppgår till icke mindre än 19 kronor och på vissa andra orter måste
belöpa sig till ännu mera, samt att befolkningen dertill i Rörås måste
betala ett inköpspris för sjelfva varan, livilket är högre än på andra orter.

Äfven med den förut gällande tullsatsen af 2 kronor 50 öre och med
den sista tidens ovanligt låga pris på verldsmarknaden, uppgick kostnaden
för brödfödan i Herjeådalen till så högt belopp, att, derest något sådant
förekomme i öfriga delar af landet, statsmagterna — såsom erfarenheten
från år 1892 senast visat — otvifvelaktigt skulle anse för sin oafvisliga
pligt att, till näringsbekymrens lindrande, söka reducera prisen genom tullbeskattningens
lättande. Hvarför skulle väl då denna pligt vara mindre
bjudande, derför att frågan gäller endast den fattiga men sträfsamma befolkningen
i en aflägsen och af allmänheten föga känd del af landet?

Ur skyddssynpunkt kan väl icke rimligtvis någon befogad betänklighet
mot en sådan begäran uppställas. För de svenska producenterna af spanmål
och fläsk spela tullförhållandena i Herjeådalen ingen som helst roll. Genom
att der beskatta dessa lifsmedel kan deras pris i det öfriga Sverige
icke stegras med ett enda öre. Genom att medgifva tullfrihet i Herjeådalen
kan icke heller någon konkurrens uppstå, vare sig för jordbrukare
eller qvarnegarne i det öfriga Sverige. Samma skäl, som tvingar befolkningen
i Herjeådalen att köpa sitt mjöl och fläsk i Norge, omöjliggör
någon import öfver Funäsdalen af dessa födoämnen till det öfgga Sverige.
De stora utstånden — från Rörås till Ljusdal är det 34 mil — afstänger
all sftmfärdsel i sådant syfte.

Man har emellertid sökt göra gällande, att, huru billig min begäran
än är i och för sig, den likväl icke skulle kunna bifallas, derför att derigenom
befolkningen å andra orter skulle kunna förledas att komma med
samma begäran, som då blefve svår att afvisa. För min del betviflar jag

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

15

högeligen, att någon annan ort finnes i Sverige, der man samtidigt lefver
under så svåra förhållanden, är så afskuren från samfärdseln med det
öfriga landet och så af naturförhållandena hänvisad att anskaffa de oumbärligaste
födoämnena från främmande land. Men om någon sådan ort
verkligen finnes, och om, liksom i Herjeådalen, tullbeskattningen kan der
borttagas utan att medföra någon fara för Sveriges skyddade näringar,
hvar skulle väl egentligen faran ligga uti att bevilja en anhållan härom?
Enda effekten blefve ju en obetydlig minskning i statens tullinkomster,
hvilken väl så mycket lättare borde kunna bäras, som de här afsedda
tullarne icke åsatts i syfte att skaffa staten inkomster. Icke heller bör
man hysa fruktan för att Herjeådalens befolkning, om denna frihet beviljades,
skulle framkomma med ytterligare kraf på andra likartade lättnader.
Denna befolkning är icke van att hemta några lyxartiklar från utlandet,
den har små* behof och är nöjd, om den med det oumbärligaste kan få
lifnära sig på den fäderneärfda torfvan. Men väl må man besinna, att
huru sträfsam och förnöjsam denna befolkning än är, och huru främmande
den är för alla bullersamma utbrott af missnöje, det dock, just med hänsyn
till de lokala förhållanden, under hvilka den lefver, icke borde förefalla
välbetänkt att behandla den med obillighet och hårdhet; och något
annat namn kan jag ej gifva en vägran att tillmötesgå dess anspråkslösa
begäran att icke behöfva deltaga i en tung beskattning, som, då den, såsom
i Herjeådalen, ej har annan verkan än att öfverflytta den fattiges sparpenningar
till statskassan, ej skulle kunna sättas i fråga, derest det gälde
andra delar af riket.

I)å man talat om den förmenta vådan af att göra ett undantag från
den allmänna tullagstiftningen till förmån endast för en ort, tillåter jag mig
ock erinra derom, att under förra hälften af detta århundrade, innan kommunikationsväsendet
var så utveckladt som nu och då derför oftare än nu
dyr tid förekom så väl i hela landet som å vissa orter, det gång på gång
inträffade, att man, till lindrande af nöden å någon viss ort, medgaf tullfri
införsel af spanmål endast till denna ort. Enligt norska tulltaxan har
man också af alldeles samma skäl, ehuru både spanmål och mjöl i allmänhet
i Norge draga tull, likväl medgifvit tullfri införsel öfver tullstationerna
Hammerfest, Värde och Vadsö. Men icke har någon olägenhet, så vidt
jag hört, deraf någonsin uppstått.

Slutligen har man äfven förmenat, att Herjeådalen är redan beviljadt
en afsevärd fördel genom mellanrikslagens bestämmelse, att vid resa öfver
landgränsen mellan Norge och Sverige norsk spanmål får införas tullfritt
till hvilken qvantitet som helst och äfven annan spanmål, af omalen 150
och af malen 100 kilogram. Men af dessa medgifvanden har befolkningen

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 14S.

i Herjeådalen i sj elfva verket mycket ringa gagn. Norsk spanmål kan
icke erhållas i Rörås. Norge är i allmänhet icke något spanmålsproducerande
land, och säi''skildt det nordanfjeldske Norge har icke alls någon
spanmål att afyttra. Hvad åter beträffar icke-norska spanmålen, så gäller
som bekant den bestämmelsen, att de medgifna qvantiteterna få tullfritt
införas endast om den, som skall hafva spanmålen, sjelf är med lasset. T
följd häraf kan väl medgifvandet vara till något gagn för dem, som icke
bo längre bort än en 2 å 3 mil från riksgränsen. Men i dessa obygder
bo icke fler än 6 å 7 familjer. För den öfriga befolkningen är deremot
medgifvandet, som väl lätt bör inses, utaf mycket ringa, om ens något gagn.

Jag tillåter mig icke att mästra det tullsystem, som man nu infört i
Sverige. Dess fördelar har jag visserligen icke mägtat inse, men är ju icke
derför omöjligt, att detsamma verkligen kan lända landet i dess helhet till
något gagn. Om så är, kan väl detta gagn endast ytterligare ökas derigenom,
att man i systemet inför sådana modifikationer, att dess uppenbaraste
olägenheter aflägsnas. Och bland dessa olägenheter kan väl ingen
vara mer uppenbar och orimlig än den, att de tullar, som införas i uppgifvet
syfte att hjelpa den bofasta befolkningen på landsbygden ur dess
tryckta belägenhet, skola för samma befolkning inom en hel provins vara
endast en ytterligt hård och tryckande beskattning. Må vara, att denna
provins hör till Sveriges fattigaste, och att den befolkning, som der bor,
ej genom några rikedomar ökar landets välmåga. Det är dock denna befolknings
sträfsamhet och kärlek till sin fosterbygd man har att tacka för
att Herjeådalen icke är endast en ödemark; och de, som der bo och arbeta,
de äro dock svenskar och borde såsom sådana kunna göra anspråk på
samma omtanke och skydd som rikets öfriga inbyggare.»

Under motionens behandling i Andra Kammaren framhölls från åtskilliga
håll, att de af mig påyrkade åtgärderna borde föregås af en utredning,
som icke kunde verkställas af någon annan än Kongl. Maj:t. Denna utredning
förmenade man borde afse att utröna såväl, huruvida de af mig
lemnade uppgifterna vore rigtiga, som ock huruvida befolkningen å andra
orter möjligen äfven befunne sig i liknande ömmande omständigheter. Att
begära en så omfattande utredning lär väl dock ej vara lämpligt bland
annat på den grund, att detta i sjelfva verket skulle utmynna i en undersökning
af lifsmedelstullarnes verkan i allmänhet, hvartill väl Riksdagen
för närvarande ej torde vara villig. Derest å någon annan ort befolkningen,
mot förmodan, skulle befinna sig i samma svåra belägenhet som i
Herjeådalen, lär väl denna befolkning ej försumma att sjelf frambära sina
bekymmer, hvilka då kunna tagas i betraktande. Jag har derför ansett

17

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

att, om en utredning skulle erfordras, densamma tills vidare endast bör
omfatta de af mig här ofvan berörda förhållanden.

Jag tillåter mig derför föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t må låta undersöka och utreda, om och
under hvilka vilkor spanmål, malen och omalen, alla
slag, samt fläsk, andra slag, må få tullfritt till riket införas
öfver Funäsdalen, samt till Riksdagen inkomma
med den framställning, som häraf kan påfordras.

Stockholm den 27 januari 1896.

P. Norberg.

N:o 144.

Af herr J. G. Nyström m. fl., om anslag för utredning angående
åstadkommande af direkt jemn äg sförbindelse mellan
Krylbo och Örebro.

En blick på jernvägskartan visar, att Norrland för sin förbindelse
med södra och vestra Sverige är hänvisadt antingen till statsbanans väg
öfver Stockholm eller ock till kommunikationsleder, sammansatta af flera
bansträckor, hvilka egas dels af staten, dels af enskilde. Den förstnämnda
vägen lemnar visserligen den snabbaste förbindelsen, men den är äfven
den längsta och tvingar resande, post och gods in på en omväg af mer
än tvåhundra kilometer ur den direkta kosan, vare sig denna afser Göteborgs-
eller Malmö-hållet. De öfriga routerna, öfver Falun och Tillberga,
äro visserligen något genare, men de sakna nattåg och snälltåg. De göra
resan mellan Norrland och vestra och södra kusterna långvarig och obeqväm
genom många tågombyten och långa uppehåll.

I dessa otillfredsställande tåganordningar på de enskilda banorna lära
ändringar ej kunna ske utan större uppoffringar från bolagens sida, ån
deras ekonomi tillåter.

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. ‘2 Band. 28 Höft.

;s