Motioner i Andra Kammaren, N:o 143 (Motion 1893:143 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

•iiVl t: fl

•til,JK ti.;

N:o 143.

Af herr E. licckllllUI, om skrifvelse till Kongl. Magi med begäran
om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning
och skiljenämnder mellan arbetare och arbetsgivare
m. m.

Vid förlidet års lagtima riksdag framlade jag en motion om utredning
rörande lämpligheten af en lagstiftning i fråga om förliknings- och skiljenämnder
mellan arbetare och arbetsgivare. I denna motions syfte hade instämt
herrar Boethius, Collander, Fjällbäck, Jacobsen, J. Johansson från
Noraskog, Hahn, Hamilton, Hammarlund, Hedlund, Höjer, Liljeholm, Lovén,
Mankell, Sjöholm och Wallis. Andra Kammarens första tillfälliga utskott,
dit motionen hänvisades, tillstyrkte densamma enhälligt Vid det slutliga
afgörandet förkastades förslaget med 89 röster mot 65. Då emellertid mer
än ett sjuttiotal af kammarens ledamöter voro frånvarande, lärer icke voteringens
utgång kunna med visshet betraktas som ett uttryck för flertalets
inom kammaren uppfattning i frågan.

Vid sådant förhållande — och då dessutom de skäl, som under diskussionen
i kammaren anfördes mot förslaget, enligt livad som tydligt framgick
af de gjorda uttalandena, delvis måste anses ha berott på en missuppfattning
af förslagets omfång och innebörd — dristar jag härmed å nyo framlägga
samma min anhållan om en utredning af denna vigtiga fråga —• en utredning,
som det ur flera synpunkter synes mig vara rigtigast att icke längre
uppskjuta.

I afseende på skälen för denna min uppfattning liksom ock i fråga
om redogörelse för utlandets lagstiftning m. in. får jag hänvisa dels till min
motion n:o 196 vid lagtima riksdagen 1892, dels till Andra Kammarens
första tillfälliga utskotts i anledning af densamma afgifna utlåtande n:o 20.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

Jag tillåter mig endast att här i korthet erinra om vigten, ej blott för den
enskilde arbetsgifvaren och arbetaren, utan ock för samhället, att uppkommande
tvistigheter hiläggas utan anlitande af strejkens eller stängningens
tveeggade vapen. Upplågandet af dylika strider återverka menligt ej blott
på den yrkesgren, inom hvilken de ega rum, utan på större eller mindre delar
af näringslifvet i dess helhet, hvarjemte de städse utgöra en fara för den
allmänna ordningen.

Uppenbart är, att underhandlingar mellan arbetare och arbetsgivare
till tvistigheters biläggande föras med mindre utsigt till framgång, om underhandlarne
väljas först då, när striden hotar att utbryta eller kanske redan
uppflammat, och lidelserna å ömse sidor inkräktat på den lugna besinningen.
Ombuden böra derför utses redan under fredens dagar för att stå
såsom jemförelsevis opartiske, när deras tjenster påkallas. Häri ligger den
stora fördelen åt stående förlikningsnämnder, utsedda af arbetare och arbetsgivare,
antingen för en enskild fabrik, för ett visst yrke eller för grupper
af yrkesgrenar. Sj elfva hörnstenen för dessa nämnders verksamhet är medgivandet
från både arbetstagare och arbetsgivare, att man icke å någondera
sidan sätter hårdt mot hårdt, icke inlåter sig på strejk eller stängning, innan
tvistepunkterna förelagts förtroendemännen och de inom sig behandlat frågan
på gemensamt sammanträde.

Redan i denna omständighet — att stridigheterna måste dragas inför
förlikningsnämnden — ligger en viss garanti mot att löpa åstad i första uppbrusningen.
Och detta betyder ofta att man icke löper åstad alls. Man
föredrager att på ett eller annat sätt ordna sina mellanhafvanden, hellre än
att kastas in i arbetsinställelsernas äfventyr och lidanden. Icke sällan behöfves
endast en klarare insigt i rådande förhållanden för att tanken på
strid skall öfvergifvas. Ett stort antal strejker skulle säkerligen aldrig utbrutit,
om arbetsmarknadens ställning varit för arbetarne tillräckligt bekant.
Mången lönestrejk har börjats under tryckta konjunkturer, Indika uppenbarligen
för tillfället fullständigt omöjliggjort löneförhöjning. Andra hafva
framkallats af ömsesidigt missförstånd. Sådana strejker skulle mycket ofta
kunnat undvikas genom gemensamma öfverläggningar inom förlikningsnämnder,
der arbetare och arbetsgivare mötas för underhandlingar på sakkunskapens
neutrala mark i syfte att undanrödja hvad som kan stå i vägen för godt
samarbete.

Lyckligtvis hafva hittills i stort sedt vårt lands arbetare och arbetsgivare,
äfven då meningsskiljaktigheter rådt, uppträdt med erkännansvärd
sans och måtta. Men just för att ytterligare befästa detta lyckliga förhållande
synes eu utveckling af förlikningstanken vara af ovärderlig nytta.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

Den närmare utveckling af detta mitt förslag, hvilken föreligger i den
vid förra årets lagtima riksdag afgifna motionen, ger vid handen, att detsamma
icke afser s. k. näringsdomstolar, en institution som har till uppgift
att med laga kraft afdöma rättstvister mellan arbetare och arbetsgivare, d.
v. s. väsentligen mål rörande kränkning eller olika tydning af redan ingångna
arbetsaftal. Förliknings- och skiljenämnder hafva till mål att söka åvägabringa
öfverenskommelse i godo och i vissa fall meddela utslag, med eller
utan åliggande för partenia att rätta sig derefter, i intressetvister mellan
arbetstagare och arbetsgivare, d. v. s. väsentligen tvister rörande arbetslön,
arbetstid och arbetssätt, personlig behandling och andra ämnen, som kunna
göras till föremål för aftal för framtiden.

I fråga om behofvet äfven hos oss af sådana förliknings- och skiljenämnder
tala de senare årens industriella förhållanden, synes det mig, för
sig sjelfva. Och jag får i detta afseende vidare hänvisa till de uttalanden,
som förefinnas i det förut åberopade utskottsbetänkandet,

På grund af det anförda får jag härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpligheten af en lagstiftning
i fråga om förliknings- och skiljenämnder mellan arbetare
och arbetsgivare, samt om framläggande för Riksdagen
af de förslag, som med anledning häraf må synas påkallade.

Stockholm den 27 januari 1993.

Ernst Beckman.

Bill. till lliksd. Prat. 1823. 1 Sand. 2 A/d. 2 Band■ 23 Raft.