Motioner i Andra Kammaren, N:o 143

Motion 1891:143 Andra kammaren

12

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

N:o 148.

Af herr A. Halm, om ändrad lydelse af § 12 mom. 2 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862.
*

Allt sedan införandet af våra nu gällande kommunallagar har det
mer och mer visat sig, att derstädes stadgade grunder för den kommunala
rösträtten varit synnerligen olämpliga. För hvarje år som gått har
det blifvit allt tydligare, att magten öfver kommunernas angelägenheter
till skada för det allmänna merendels ligger i ett litet, förmöget fåtals
händer, och att detta fåtal i de flesta kommuner begagnat sin magtställning
på ett sätt, som för öfriga samhällsklasser, särskilt de minst bemedlade,
medfört särdeles känbara olägenheter.

Följden af nu påpekade missförhållanden i den kommunala rösträttens
utöfvande har varit, att försök hafva gjorts, motioner hafva väckts,
och förslag hafva framstälts vid nästan alla riksdagar under de tvenne
senaste årtiondena, i syfte att i större eller mindre mån inskränka det
förmögna fåtalets dominerande inflytande genom en mer eller mindre långt
gående begränsning af det röstantal, som enligt kommunalförordningen
tillkommer de högst beskattade. Flertalet af dessa reformförslag hafva
emellertid afsett förhållandena för landsbygden; och erkännas måste ju,
att den kommunala rösträtten — eller, såsom man med skäl kallat densamma,
röstorätten — på landet framkallat orättvisor så skriande, att deras
motstycken svårligen stå att uppleta i städerna, då ju faktiskt i många
landtkommuner en enda person kan öfverrösta alla de öfriga.

Missförhållandena i städerna hafva dock varit och äro allt fortfarande
tillräckligt stora för att påkalla lagstiftarens uppmärksamhet och
nödvändiggöra en förändring i gällande lag i syfte att åtminstone något

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143. lo

begränsa och inskränka den öfver höfvan stora magt, som nu är tilldelad
det förmögna fåtalet. Dessa missförhållanden synas ock blifva allt mera
oroväckande. Särskildt har ju det magtegande fåtalet i de allra flesta af
våra städer lyckats pålägga de skattdragande så dryga kommunalskattebördor,
att de snart icke längre kunna bäras, för att icke tala om att
flera stadskommuners skuldsättning växt med en onaturlig hastighet.

Någon ändring härutinnan synes icke vara möjlig att åstadkomma,
så länge nuvarande bestämmelser om rösträtten fortfarande gälla; ty för
närvarande är det, såsom statistiken öfver de olika kategorierna af röstberättigade
utvisar, icke möjligt för de små röstegarne att utöfva något
nämnvärdt inflytande på valen till städernas förtroendemän, på hvilka det
ytterst beror att kommunernas utgifter växa i hastigare tempo än de skattdragandes
förmåga att bära dem.

En förändring till det bättre måste alltså åstadkommas genom eu
förändring i grunderna för den kommunala rösträtten i städerna, i syfte att
begränsa det förmögnare fåtalets röster så, att de mindre bemedlade kunna
utöfva ett något större inflytande vid tillsättningen af städernas förtroendemän.

För närvarande gäller, att ingen eger utöfva rösträtt för större
antal röster än som svarar emot en femtiondedel af stadens hela röstetal
eller för högre röstetal än som svarar mot bevillning för 10,000 kronor,
d v. s. ingen får ega mer än högst 100 röster. En lämplig norm för
en af behofvet påkallad ytterligare begränsning af sistnämnda röstetal har
jag trott mig finna i den af riksdagsordningen stadgade census för valbarhet
till Första Kammaren: fyratusen kronors årlig inkomst af kapital
eller arbete. Om denna bevillningssiffra, hvilken berättigar till inval i
vår Första Kammare, jemväl blefve det högsta belopp, för hvilket de kommunalt
röstberättigade i stad finge utöfva rösträtt, synes mig emot den
föreslagna begränsningen icke kunna med fog framställas någon anmälning
derom, att densamma skulle vara för radikal. Och jag vågar för
den skull framställa om en begränsning af den kommunala rösträtten i stad
derhän, att ingen må få utöfva rösträtt för högre röstetal än som svarar
mot bevillning för 4,000 kronors inkomst, eller, med andra ord, att ingen
röstegande må få rösta med mer än högst 40 röster..

På grund af hvad jag sålunda anfört, vågar jag vördsamt föreslå,

att Kiksdagen för sin del beslutar, att § 12 mom. 2
i kongl. förordningen den 21 mars 1862 skall hafva
följande förändrade lydelse:

14

Motioner i Andra Kammaren, N:o 143.

Ej må någon kunna vid allmän rådstuga utöfva
rösträtt för större antal röster, än som svarar emot en
hundradedel af stadens hela röstetal efter röstlängden,
eller i något fall för högre röstetal än det, som motsvarar
bevillningen för fyra tusen kronors inkomst af
kapital eller arbete.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 28 januari 1891.

Anton Halm.

Uti förestående instämma:

Carl Palm.

Echo. Svensson,

A. F. Broström.

Karlskrona.

V. Vahlin. P. A. Romberg.

A. F. Liljeholm.

J. Persson.
Henrik Hedlund.
Adolf Atdin.

Christian Biilow.
S. J. Kardell.
P. Waldenström.