Motioner i Andra Kammaren, N:o 141 (Motion 1901:141 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

N:o 141.

Af herr P. Norberg", om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning och förslag rörande jernvägsanläggning
mellan Ljusdals jemn äg sstation och Sveg.

Det stora område af vårt land, som utgöres af provinsen Herjeådalen
och vestra Helsingland, är fortfarande i saknad af de utvecklingsmöjligheter,
som allenast mera tidsenliga samfärdsmedel kunna skänka.
Allt jemt hänvisade till den under vissa årstider ytterst svåra och alltid
ändlösa kärrtransporten å den lösa och dåliga landsvägen i Ljusnans
dalgång, känna dess inbyggare saknaden af en jernväg så mycket
bittrare, som de se jernvägsnätet allt mera fullmaskas inom andra orter.

Såsom en antydan om, med hvilka afstånd man har att räkna, kan
erinras, att våglängden från närmaste jernvägsstation (Ljusdal) till
Iierjeådalens vestra gräns utgör omkring 290 km. och från Lillherrdals
kyrka till hvar och en af de städer, som ligga närmast — nemligen
Hudiksvall, Östersund, Rörås och Falun — 200 km. (fågelvägen något
mindre). Enligt handboken »Sveriges kommuner» (1898) omfattar Herjeådalens
domsaga jemte Los, Färila, Ljusdals och Jerfsö socknar i Helsingland
21,139,43 qvadratkilometer med eu sammanlagd folkmängd af
41,089 personer.

I vår geografi och våra landskapsbeskrifningar har det sedan gammalt
upprepats, att Herjeådalen är Sveriges fattigaste landskap. Till
våra dagar (se boken om Sverige, utgifven till sista Pariserexposition)
har denna uppgift fått gälla, och man har dervid icke tänkt på eller
tagit med i räkningen annat än Herjeådalens ringa folkmängd, obetydliga
jordbruk, dess närmast intill Ljusnan i allmänhet sandiga och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

magra jordmån, frostländigheten samt inbyggarnes oskäligt dryga kostnader
för allt livad de eljest skulle kunna afsätta eller behöfde förskaffa
sig från närliggande landskap och hafskusten.

Och dock skall det vid närmare granskning befinnas, att Herjeådalen
är i anseende till sin naturliga beskaffenhet berättigadt till eu
ganska god plats bland Sveriges landskap.

Herjeådalens skogar sägas omfatta nära 10,000 qvadratkilometer
eller mera än eu åttondedel af Sveriges samtliga skogar söder om Dalelfven.
Till stor del upptagande ett bälte (i östra Herjeådalen och
vestra Helsingland), som anses innefatta Sveriges växtligaste skogsmark,
bilda de en rikedom, som måste räknas i många millioner kronor.
För tillgodogörande af skogens afkastning finnas för närvarande inga
andra kommunikationer än flottlederna efter de många inom området
befintliga vattendragen, hvilka emellertid icke kunna afföra mera än en
bråkdel af ''deri afkastning, ett tidserdigt skogsbruk med hjelp af moderna
kommunikationer kunde afvinna de ofantliga vidderna. Hvarken
alfabet vid timmerafverkningarna, toppar eller till sågtimmer odugliga
träd kunna under nuvarande förhållanden, i brist på kommunikationer,
tillvaratagas för att kolas, hvarigenom många hundra tusen kronor förloras
pr år. Och den indirekta förlust, som orsakas af insekter, som
från det qvarliggande alfabet sprida sig till de växande träden, är helt
visst icke mindre.

Herjeådalen eger inom sitt betydliga område, synnerligen ett stycke
från Ljusne elfs mera sandiga strandområde, stora, vidsträckta odlingslägenheter
af godartad myrjord dels på ler, dels på kalkgrund, som i
hög grad förtjena]- att tillvaratagas.

Härom har senast agronomen Robert Tolf i sin öfver hållna undersökningar
i Herjeådalen afgifna berättelse bland annat yttrat: »Deri
orlofssedel, som man ej sällan hör tilldelas Herjeådalen, nemligen att
vara det magraste och fattigaste bland Sveriges landskap, tål en betydlig
afprutning. Ty lägger man tillhopa vestra Smålands och norra
Skånes ljunghedar, de halländska ''ryorna’ och Vestergötlands ''svältor'',
så har man midt i Göta rike ett motsvarande område, hvars sterilitet
och fattigdom vida öfverträffa]- allt hvad Herjeådalen har att bjuda på.»

»Aflägsna!- man sig från Ljusnans dalgång och dess moskogar, så
träffar man flerstädes inom landskapet så utmärkt jord som trots någonstädes
i Norrland och eu naturlig växtlighet, så yppigt utvecklad som
på fä ställen inom vårt rike.»

»I stället, för att, kalla Herjeådalen vår fattigaste provins, borde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

den kallas den minst kända, och det enda, hvarpå provinsen verkligen
är fattig, det är på tidsenliga kommunikationer.''»

Med afseende å myrmarkernas allmänna beskaffenhet indelar herr
Tolf Herjeådalen i fyra naturliga och väl skilda områden, karakteriserade
genom berggrundens olika beskaffenhet. Dessa äro: fjellskiffrarnes,
Veradals-qvartsitens, Glöte-kalkens och granitens områden.»

Det törstnämnda, nemligen »fjellskiffrarnes» område, säger borr
Tolf, »kännetecknas genom förekomsten af goda, ja, stundom utsökt
goda myrar, hufvudsakligen bildade af Starr med brunmosseinblandning
samt fattiga på Sphagna, lxvilka ej sällan, hvad vegetation och torfförhållanden
angår, kunna täfla med allt hvad ypperst fastlandet i dessa
afseenden har att uppvisa.»

»Qvartsitområdets myrar hafva en från nyss omtalta torfbildningar
alldeles afvikande karakter. De bestå nemligen öfvervägande af hvitmossebildningar,
livilka stundom — t. ex. i närheten af Vemdalen —
nå . eu betydlig utsträckning i vidd och djup. Renheten lemnade föga
öfrigt att önska, utan kunde torfven derstädes med skäl sägas uppfylla
alla de vilkor, man bör ställa på ett första klassens strömaterial.»

»Omnejden kring Glete är sedan gammalt bekant för sin rikedom
på kalk, och får man väl tillskrifva denna omständighet den goda och
i vissa fall sällsynt utmärkta beskaffenheten hos traktens myrar. Så
torde bland andra den cirka 250 har stora Tallmyren i närheten af
Dravagen kunna göra anspråk på att vara eu bland’ fastlandets utsöktaste
myrbildningar samt utan gensägelse den bästa torfmark, jag under
mina resor sett inom hela Norrland.»

»Ostliga delen af provinsen utmärkes genom berggrund af granit.
Här blifva myrarne till sitt skaplynne mera skiftande samt kunna ej
sällan hafva ett ganska högt odlingsvärde; mindre ofta blifva de af
mycket dålig beskaffenhet, utan hafva de i allmänhet de egenskaper,
hvilka utmärka Norrlands medelgoda torfmarker.»

Att Herjeådalen, i synnerhet efter frostländighetens minskande genom
myrutdikningar, har förutsättningar för ett ganska afsevärdt jordbruk
och med sina ypperliga sommarbeten är synnerligen egnadt fölen
omfattande boskapsskötsel, det torde följa af hvad här i korthet
anförts. Sedan länge är det kändt, att provinsen årligen afsätter eu
betydande mängd boskap.

Såväl i. vestra Helsingland som i Herjeådalen, vid Linsäll, Glöto,
Hede och vid norska gränsen finnes dels kalk och dels åtskilliga malmer,
om hvilka senare man dock icke numera tyckes hafva så höga
föreställningar som förr. En blifvande mera grundlig undersökning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

lärer väl ådagalägga, huru med denna naturtillgång i verkligheten förhåller
sig. Herjeådalen har dock fordom varit en bergsbruksidkande
provins. Derom vittna de flerstädes i berg och dalar förekommande
varp- och slagghögarne jemte lemningar efter hyttor med deras damb3rggnader.
Derom vittnar ock den omständigheten, att provinsens af
ålder begagnade vapen är ett städ, en slägga och en tång.

Lägges nu härtill, att inom detta område, vestra Helsingland och
Herjeådalen, finnes en mängd af vattenfall, användbara i industriens
tjenst, torde det icke vara något tvifvel om, att ju icke här erbjuda
sig stora utvecklingsmöjligheter.

Att under för handen varande ogynsamma samfärdselsförhållanden
dessa måste förblifva i hufvudsak outvecklade och obegagnade, är en
naturlig sak. Ja, det torde kanske befinnas, att den lilla kultur, som
lyckats arbeta sig fram, så småningom åter undertryckes, om den äfven
för framtiden skall vara hänvisad uteslutande till landsvägen, hvars
begagnande för långväga trafik blir förenad med allt större svårigheter
och kostnader.

Tillgängliga uppgifter rörande trävarubolagens jordförvärf inom
Herjeådalen visa, att bolagen år 1885 egdc 17 procent af samtliga hemman
inom provinsen, år 1890 27 procent och 1895 37 procent. I de
särskilda socknarne innehade bolagen 1895 af skattetalet 67 procent i
Lillherrdal, 41 procent i Ytterhogdal och 36 procent i Sveg. Om de
menliga följderna af denna jordens öfvergång till trävarubolagen yttrar
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jomtlands län i sin senaste femårsberättelse,
»att de inskränka sig ej allenast till de olägenheter, som i
socialt hänseende åtfölja den sjelfegande jordbrukareklassens undergång
och ersättande med oftast utfattiga arrendatorer eller landbönder, utan
torde ock i en framtid derur uppstå svåra hinder för tillgodogörande
för odlingen af länets utomordentliga tillgångar på dertill användbar
mark.» — Utan tvifvel skulle en jernväg i sill mån motverka faran för
den sjelfegande jordbrukareklassens bestånd.

Det är tydligt, att behofvet af tidsenlig förbindelse emellan hafskusten
vid Hudiksvall och det inre landet tidigt skulle göra sig känbar
och framkalla försök till dess afhjelpande. Redan på 1850- och
1860-talen uppgjordes förslag till jernvägsförbindelse mellan Bottniska
viken vid Hudiksvall och de inre delarne af landet efter Ljusnans floddal,
och vid midten af 1870-talet bildades ett aktiebolag för byggande
af jernväg i fortsättning af då varande Hudiksvalls—Näsvikens jernväg
öfver Delsbo och Hybo till Ljusnan vid Ede, der statens bana nu går
öfver, och vidare genom Färila till Svag — för framtida fortsättning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

långs genom Herjeådalen till Norge och Rörås. Men bolaget lyckades
icke uppbringa det erforderliga byggnadskapitalet. Enligt Riksdagens
beslut har under sista åren af 1880-talet statsbanan Hudiksvall—Ljusdal
blifvit byggd. Härmed är visserligen ungefär en tredjedel af vägen
mellan hafskusten och Sveg i ordning. Men saknaden af lättare och
billigare transportmedel å återstående sträckan blir för hvarje dag allt
mera känbar. Det är derför icke att undra på, att hos kommuner och
enskilde inom de ännu aflägsna bygderna, dit jernvägen ännu ej hunnit
fram, den länge närda tanken åter och åter söker gifva sig uttryck i
handling för att på ena eller andra sättet omsider arbeta fram en jernväg
från Ljusdal till Sveg, som enligt den gamla tanken i framtiden kan
utsträckas efter Ljusnans dalgång till Linsäll och Hede samt vidare in
i Norge vid Rörås. I detta syfte har en ny undersökning åstadkommits
under loppet af år 1899, och för att denna undersökning skulle, enligt
de intresserades förmenande, erhålla så mycket större auktoritet, har
den efter underdånig framställning fått på enskild bekostnad verkställas
genom kongl. jernvägsstyrelsens försorg. Denna undersökning afser en
normalspårig bana, utgående från Ljusdals station, i hvars närhet den
korsar Ljus ne eif. Härifrån fortsätter luden först å relativt stora utfyllningar
öfver de lågländta åkrarne närmast Ljusdal på elfvens vestra
sida och sedan på de jemna grus- och sandhedar, som utmärka terrängen
invid Ljusne eif, genom Härda kyrkoby, Korskrogen, Lassekrog,
der linien närmar sig Ljusnans mägtigaste vattenfall, den 25 meter
höga Laforsen, och vidare efter Ångra-åns dalgång förbi Vänsjö och
Nyhem till sin högsta punkt 394,5 meter öfver hafvet å vattendelaren
mellan Angra-ån och Hunnil-ån samt vidare ned öfver Ljusne eif i
Elfros och derifrån i närheten af landsvägen fram till Sveg, 108 kilometer
från Ljusdal. Kostnaden är beräknad till 5,640,000 kronor.

Endast en linie i den nu angifna hufvudrigtningen kan tillfredsställa
dessa trakter. Utstakad i den af naturen sjelf anvisade led, der
samfärdseln från Norge genom Herjeådalen och Helsingland till hafskusten
från äldsta tider letat sig fram, egnar den sig väl att upptaga
all trafik, som inom de stora vidderna skall söka jernvägen. Till denna
nedlöpa från sidorna alla vattendrag och vägar.

Den nuvarande landsvägsfrakten mellan Ljusdal och Sveg uppgår,
lågt räknad, till minst 3 kronor 50 öre per 100 kilogram. Minst med
detta belopp höjes naturligtvis priset å handelsvarorna i Sveg utöfver
gällande pris i Ljusdal. Arbetskraft, landtbruksredskap och alla förnödenhetsvaror
ställa sig fördenskull för närvarande högst betydligt
dyrare i Herjeådalen än å andra orter. Det stora inflytande, en jern -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

väg upp till Herjeådalen skulle hafva på varuprisen, visas bäst deraf,
att frakten mellan Ljusdal och Sveg skulle sänkas från 3 kronor 50 öre
till 50 öre per 100 kilogram.

Någon med förhållandena mindre hemmastadd skall måhända föreställa
sig, att Herjeådalen nu har utsigt att få sitt behof af jernväg tillfredsstäldt
genom den planerade vägen från Orsa till Sveg. Men detta
är långt ifrån fallet. Då de tunga transporterna i Norrland helt visst
äfven framgent skola på genaste vägen söka sig till och från närmaste
hamn, blir liuien öfver Orsa uppenbarligen föga användbar för landet
vester om Ljusnan. Det kan vara nog att påpeka, att afståndet, från
Sveg öfver Orsa Falun till Gefle är omkring 334 kilometer, från Sveg
öfver Ljusdal till Hudiksvall 170 kilometer. Linien Orsa—Sveg, som
ju utgör eu länk i den norrut gående, hufvudsakligen för militära behof
önskvärda inre jernvägen, öfvertvärar Herjeådalens östliga ände
och aflägsnar utsigten för en längdbana genom Herjeådalen, vester om
Sveg, som dock framträder såsom det närmaste målet, så snart förbindelsen
mellan Ljusdal och Sveg uppnåtts.

Jag har hittills icke berört trafikutsigterna för en jernväg mellan
Ljusdal och Sveg, väl vetande, huru vanskliga alla beräkningar i detta
afseende måste vara, helst när såsom här det smiler att bygga i ett så
outveckladt land.

Men det torde dock kunna framhållas, att den rörelse, som nu anlitar
landsvägen, är förhållandevis högst betydlig och mer än väl ådagalägger,
att den befintliga trafikutvägen är alldeles otillräcklig.

Storleken af det område, som det nu är frågan att tillgodose, ger
vid handen, att ett verkligt riksintresse här föreligger. Ett riksintresse
måste det vara att bereda möjlighet till ett något så när tillfredsställande
tillgodogörande af de värderika naturtillgångar, som finnas inom
Herjeådalen och vestra Helsingland; och det må tillgifvas mig, om jag
uttalar den åsigten, att det ej stämmer väl öfverens med en klok statshushållning
att låta denna riksdel fortfarande ligga oåtkomlig för utvecklingen.
Jag har derför trott det vara på tiden att söka vända Riksgens
uppmärksamhet åt detta håll, att söka bana väg för den efter min
och mångas uppfattning naturliga tanken, att statsmagterna böra taga sig
an beredandet af tidsenlig ock lämplig förbindelse mellan Herjeådalen och
det nedre landet. Utom den ovärderliga nytta den fortsatta statsbanan
från . Ljusdal till Sveg skulle medelbarligen bereda riket genom ökade
mojligheter till utveckling på många områden, icke minst derigenom
att den sannolikt skulle bidraga att något hejda jordegendomarnes hopande
på få händer, kan man vara viss derom, att den efter några år

Bill. till Riksd. Vrål. 1901. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 40 Höft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 141.

skall varda ett företag, som bär sig och som särskilt skall bereda
statsbanan Ljusdal—Hudiksvall ett betydande trafiktillskott.

Jag skall tillåta mig att till statsutskottet,_ dit jag antager, att denna
min motion hänvisas, öfverlemna några handlingar, som ytterligare belysa
det vigtiga ämnet. .

På grund af hvad jag tillåtit mig här ofvan andraga, hemställer jag,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl.
Maj:t begära, att Kongl. Maj:t. måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke skäl förefinnas att från Ljusdals
jemn äg sstation till Sveg i Herjeådalen fortsätta den
från Hudiksvall utgående statsbanan samt, om utredningen
dertill föranleder, till Riksdagen inkomma med
förslag i ämnet.

, r v > j.. . : •< . , * :;Vf , fri •'' i,i - t ) . - ‘ ‘ • •'' T

Stockholm den 26 januari 1901.

• • •. P. Norberg.

I motionen instämma:

Johan Ericsson. S. J. Kardell.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B., 1901.